Carmen

Hej, Jag är en 18 årig tjej som alltid kännt mig tyngd av min blyghet.
Jag har aldrig haft svårt med att lära känna nya människor, men problemet uppkommer när jag väl börjar gå djupare in i relationer.
Det är som att ingen riktigt lär känna mig, för jag är den som alltid trycker på min kant så fort det kommer till att "socialisera" i en grupp, på fikat, vid lunchen eller när som helst.
Jag är som aldrig involverad i ett samtal, skrattar aldrig eller kommer med ngt skämt eller inlägg. Jag är som en i gänget men samtidigt väldigt utanför, för ingen ser mig, eller åtminstonde låtsas dem inte se mig, för jag sitter bara där, totalt stum och tom i huvudet. Inuti mitt huvud försöker jag komma på underfundiga skämt, eller smarta formuleringar - och jag har total "ord - komplex", jag måste säga vartenda ord rätt.
Man kan tycka att jag är väldigt ung för att se det här som ngt stort problem, att det här är ngnting som v äxer bort. men saken är den att jag har haft det här problemet väldigt länge och känt att blygheten ofta har tagit överhanden i många situationer, den har styrt mig och upptagit min totala uppmärksamhet mest hela tiden. jag har alltid på ngt sätt kännt mig granskad, iakttagen som att ngn när som helst ska avslöja mig "du där, du hör inte hemma här", eller " men vad konstigt du ser ut" etc.
DEt känns som att det är ingen mening att säga ngnting, för det betyder ju ändå ingenting för ngn, jag avstår hellre att säga ngnting alls än att mötas med tvivlande ansiktsuttryck.
Eftersom jag ofta är väldigt tyst så kan jag ofta uppfattas som stel, sur eller kanske snobbig, och därför får jag ofta höra av mina färldrar att jag ska "skärpa till mig" och visa lite intresse " hur tror du att du ska få ngra kompisar om du inte bjuder till, släpper loss". De tror att jag är så här med vilje.
Dessutom är jag ofta hemma själv utan ngn gemenskap på helgerna, allt gåt bara som i ett enda virrvarrv hela tiden, allt upprepar sig hela tiden, det är som att min blyghet har skapat ett levandsmönster som inte jag trivs med. Kan det gå att få hjälp?

Jonas Fröberg

Hej Carmen!
Jag har träffat många som är mycket äldre än du och som fortfarande plågas av sin blyghet. Den goda nyheten är att blyghet ofta går att förändra ganska enkelt. Så vad bra att du tar tag i detta!

Kognitiv beteendeterapi (som visat sig effektiv i att skapa snabb förändring) talar om det kognitiva - hur man tänker, och beteende - vad man gör. Du berättar om dina tankar:

Jag måste säga varje ord rätt
Jag hör inte hemma här
De andra tycker att jag ser konstig ut

En fråga blir: var har du fått de här tankarna ifrån? Vem har sagt det?

Om en god vän hade berättat att den var nervös, och du hade sagt: Du måste säga varje ord rätt. Du hör inte hemma här. De andra tycker du ser konstig ut! Hur hade den vännen mått?

Precis så känns det när man tänker såna saker. Man säger dem till sig själv.

Att bli medveten om detta, har visat sig vara ett viktigt steg. Bara man märker när tankarna kommer, så kan man vara lite mer fri från dem. De är inte sanningar, bara tankar. Och sedan är förändring lättare.

Kan du märka när de här tankarna poppar upp? I vilka situationer?

Svara gärna på frågorna ovan, så kan vi tala vidare om "beteende"-aspekten i KBT också.

__________________
Jonas Fröberg, med. kand. (läkarprogrammet), Master Powerthinking Comunicera, skådespelare och konsult. Arbetar med social fobi, självkänsloträning och kommunikation. Coachar om man ska hålla föredrag, säljmöten och tal. Tfn: 070-985 04 54. E-post: jonas.froberg@comunicera.se

Carmen

Ja, vem har sagt att jag måste säga vartenda ord rätt... Det är väl ingen som har sagt det ordagrannt att jag måste säga allt korrekt, men det kan mycket väl ha varit mina föräldrar som kommenterat saker som jag sagt. De gör ju ofta just det, kommenterar allt jag gör/ säger/ granskar mig. men jag kan inte komma på ngn specifik situation.
Jag vet bara att varje gång de har tillsagt mig att jag måste "ändra" på mig så har jag alltid känt mig nedtryckt och ovärdig på ngt sätt, känslan av att gå ner till ett barns nivå.
Jag tror också att jag alltid har känt krav på mig att vara duktig och liksom representativ, särskilt när man har haft gäster och ens föräldrar liksom manat på en att "visa sig" och "bjuda till", "sträcka på sig".
Det blir som väldigt snedvridet, å ena sidan är jag blyg och ska "skämmas" över det, och å andra sidan ska jag stolt visa upp mig, om du förstår.
men det är ju väldigt lätt att skylla allt på föräldrarna....
Jag har också alltid haft en mycket obehaglig känsla för att redovisa inför klassen, och det kan mkt väl ha varit ngn i fjärde klass som "hånade" mig eller förlöjligade ngnting som jag sade just i den stunden jag stod där framme.
Har som sagt alltid haft ångest för redovisning.

Hur min kompis hade mått om jag sagt alla de där sakerna "du hör inte hemma här" etc.? Jag tror att hon hade mått pyton. Kännt sig utstött och hjälplös. Oönskad.

När tankarna kommer? Tankarna, "att jag är rädd för vad alla andra ska tycka" de uppkommer vid luncher när man sitter många/flera tillsammans eller vid diskussioner med klasskamraterna. Då blir jag arg på mig själv för att jag inte säger ngnting och att jag alltid är den som ska hamna avsides, och samtidigt arg på mina klasskamrater som inte ens vill reagera på att jag inte pratar.
Hoppas det här var någorlunda tydligt-....

Carmen

Alltså tanken " du ser konstig ut", kommer från tiden på högstadiet, då var det en tjej som alla "såg upp till" i gruppen som ofta var som en hackkyckling på mig, och sade onödiga kommentarer till mig, som att " du borde fixa till frisyren" eller ngt liknande, eller "du ser konstg ut". En dag så kommenterade hon min blyghet, att jag ofta är tyst och aldrig pratar. Alla andrai gruppen höll ju förstås med. Och jag då, blev ju totalt förlägen.

Jonas Fröberg

Förstår att det känns tråkigt att höra att man "ska sträcka på sig" när man är blyg.

Det är bra att du är så tydligt medveten om när du tänker tankar som gör dig ledsen. Då blir det mycket lättare att förändra. Nästa gång en sån nedsättande röst poppar upp i huvet, säg hej till den: där är du igen.

Så småningom kan du nog märka att det finns plats att tänka nya tankar. Vi kan skrivas mer om det sen.

Det andra benet i KBT är beteende, att ta lagom små steg framåt mot den nya kompetens man önskar sig. I ditt fall att känna dig bekvämare i sociala situationer, fri att tala när du vill och tryggare att hålla föredrag. Stämmer?

Vilka lagom små steg kan du ta?

Snacka med trygga vuxna, be om hjälp, är ett exempel (skolkurator, skolpsykolog, skolsköterska, en favoritlärare eller liknande).

Be om stöd av en vän du kan lita på?

Finns en dramalärare/svenskalärare på skolan som kan ge dig nån privatundervisning i att tala inför publik? Alltså en trygg stund utan nån annan i rummet, där du kan få öva i lugn och ro.

En kognitiv terapeut/coach?

Verkar det realistiskt eller kommer du på bättre idéer?

Vänlig hälsning,
Jonas Fröberg

__________________
Jonas Fröberg, med. kand. (läkarprogrammet), Master Powerthinking Comunicera, skådespelare och konsult. Arbetar med social fobi, självkänsloträning och kommunikation. Coachar om man ska hålla föredrag, säljmöten och tal. Tfn: 070-985 04 54. E-post: jonas.froberg@comunicera.se

Carmen

Alltså en undran bara, det är svårt att rannsaka sina tankar, få rätsida på vad man egentligen tänker.för det mesta är det ju bara rädsla och förtvivlan, och att de saker jag har att säga inte har ngn betydelse, att jag ska bli totalt nonchalerad hela tiden... det är en röra av tankar i mitt huvud. Det är svårt att trycka på en speciell tanke.

Jag vet inte om jag kan prata med ngn lärare och när jag kan prata med denne ostört, för oftast är det en massa andra elever runt omkring hela tiden. Men jag kan tänka mig en som jag hyser god respekt för.
Skolkuratorn vågar jag inte gå till, skolan ser jag bara som min bas där jag pluggar, och inte för annat.
Och för tillfället har vi ingen kurator på skolan.
Alltså en metod är ju att besöka ungdomsmottagningen, men jag förstår inte hur jag skulle få hjälp där, skulle de ta mig på allvar...

Att få privatundervisning i att tala inför publik låter bra, det kan jag lika väl göra hemma också.

Jag har hört att kognitiv behandling kostar en hel del.. så där är jag tveksam. Men iså fall var någonstans i stockholm kan man kontakta en sådan?

Jonas Fröberg

"de saker jag har att säga inte har ngn betydelse"

"jag ska bli totalt nonchalerad hela tiden"

Varifrån kommer dessa tankar? Hur känns det när du säger dem till dig själv?

Jag förstår att det känns som ett virrvarr. När du fortsätter att förändras så kommer tankarna också förändras. Och du HAR redan börjat genom att be om stöd, berätta om dina känslor, leta efter lösningar och börja bli medveten om gamla tankevanor.

Man kan gå till lärarrummet och söka upp läraren, för att bestämma tid vid ett annat ostört tillfälle?

Ungdomsmottagningarna brukar vara bra på att ta ungdomar på fullt allvar.

Ska kolla upp en bra terapeut/kurs i Stockholm. Jag återkommer.

Gå gärna in på Terapisnack - Nätterapi - Interaktiva programmet Powerthinking - Session 5 livsstrategier. Där finns bra övningar för att stärka självkänslan, en bra början.

Vänlig hälsning,
Jonas Fröberg

__________________
Jonas Fröberg, med. kand. (läkarprogrammet), Master Powerthinking Comunicera, skådespelare och konsult. Arbetar med social fobi, självkänsloträning och kommunikation. Coachar om man ska hålla föredrag, säljmöten och tal. Tfn: 070-985 04 54. E-post: jonas.froberg@comunicera.se

Carmen

Varför jag tänker dem här tankarna är för att jag är osäker - jag har ingen nära, trygg vän och jag har ingen vän alls på fritiden som jag kan dela tankar tillsamans med. Eftersom jag tycks ha svårt att skaffa vänner, som det känns naturligt att ringa/träffa när som helst så har jag blivit väldigt osäker på hur jag ska bete mig i sociala situationer; hur ska jag vara/ vem ska jag vara för att folk ska vilja vara med mig/ se mig och ta mig på allvar. och jag är rädd för att folk ska titta snett på mig och att jag ska bete mig på ett förödmjukande sätt. I för sig känns det som att jag beter på mig ett förödmjukande sätt hela tiden, och de tankarna vill jag bryta.
När jag tänker de här tankarna känner jag mest tomhet, jag känner ingen tillhörighet eller mening.
Jag ska kolla upp det där programmet.

Jonas Fröberg

Jag förstår.
Det låter ensamt.

Jag vet att många ungdomar och vuxna kan känna igen sig i det du berättar.

__________________
Jonas Fröberg, med. kand. (läkarprogrammet), Master Powerthinking Comunicera, skådespelare och konsult. Arbetar med social fobi, självkänsloträning och kommunikation. Coachar om man ska hålla föredrag, säljmöten och tal. Tfn: 070-985 04 54. E-post: jonas.froberg@comunicera.se

Jonas Fröberg

Hej Carmen!
Jag har fått rekommenderat en kognitiv terapeut hos Comunicera i Stockholm. Ring gärna henne och tala med henne så kanske ni kan ses nån/några gånger. Det är väldigt bra för självkänslan att börja öva hos en bra terapeut.

louise@comunicera.se, Tel: 0708 - 942 271

Hur tänker om läraren som du kanske ville kontakta?

Hälsning,
Jonas

__________________
Jonas Fröberg, med. kand. (läkarprogrammet), Master Powerthinking Comunicera, skådespelare och konsult. Arbetar med social fobi, självkänsloträning och kommunikation. Coachar om man ska hålla föredrag, säljmöten och tal. Tfn: 070-985 04 54. E-post: jonas.froberg@comunicera.se