Carmen

Nu kommer jag med många frågor här...
Jag har bestämt mig för att skriva ett "brev" till mina föräldrar om hur jag kände mig för ett - två år sedan och tidigare än så, när de nedvärderade mig och kritiserade mig och jag bara satt och nickade, tackade och tog emot. Fast jag innerst inne kände mig jätte ledsen och sänkt. All kritik handlade mesta dels om "Varför är du så tyst", "prata nu", "Visa dig", "sträck på dig", "du kommer aldrig få ngra kompisar", allt om hur negativt det är att "vara en sådan som Jag"
Jag vet inte hur jag ska lägga upp mitt brev/formulera mig.
Det är sällan de verkligen har velat lyssna på vad jag velat säga, bara pratat kring, vid sidan om ämnet. Hur ska dde nu reagera på det här brevet? Hur kommer de svara upp på det, prata svävande om det eller prata förbi det? Jag orkar inte ta en konflikt med dem... jag orkar inte höra mer kritik..
Så nu undrar jag hur jag så objektivt och konsist det bara går kan få ner allt jag kände då när de kritiserade mig, utan att jag skuldbelägger dem... Hur kan jag lägga upp mitt brev på bästa sätt, ska jag gå så långt tillbaka det bara går när de först Började s.a.s..? eller? Jag vill inte att de ska ta det på "Fel" sätt...

Sofie Österlund

Hej, Jag är som sagt ingen expert men jag kan iaf berätta om mina erfarenheter

Jag gjorde ungefär samma sak när jag skrev brev till min pappa... jag ville få honom att veta hela sanningen, då han ofta klandrade min mår för jag mått dåligt när deet handlade om min styvmor, som jag dolt för honom

Jag skrev ett mail till honom, där jag först förklarade varför jag ville att han skulle ha det, sen att jag älskade honom och förlät honom, men bara ville att han skullr veta, för då kände jag mig bättre... då kunde jag gå vidare

Brevet skrev jag som en novell, i jagform, dåform,, med mina känslor hur jag kände det... och bifogade det till mailet

Pappa svarade mig, konstaterade att det var så. Han trodde mig, och hade väl känt på sig detta men inte velat erkänna det.. Sen pratade vi aldrig mer om det, men avståndet som blivit mellan oss sen jag flyttade hemifrån krympte avsevärt och jag kunde gå vidare på ett annat sätt... kunde förlåta på ett annat sätt

men man vet aldrig hur de tar det, ibland behöver de tid att smälta det... men det är de som har gjort fel, det är du som blivit lidande, så därför måste du tänka på vad som är bäst för dig nu, för att du ska må bra... det är viktigt

lycka till, och fortsätt gärna skriv...

verkligen starkt av dig att jobba med det

kraaam

__________________
Sofie
- alla har rätt till att må bra -

Jonas Fröberg

Hej Carmen!
När du skriver här så är du personlig och förståelig, så jag tror att det ska gå bra.

Tänk bara på att prata om vad du själv känner. Om man anklagar är det lätt att den andra parten går i försvar. Om man berättar om sina känslor, så är det lättare för den andre att säga: jag förstår du kände så.

Mejla mig om du vill "pröva" ditt brev först.

Hälsning,
Jonas

__________________
Jonas Fröberg, med. kand. (läkarprogrammet), Master Powerthinking Comunicera, skådespelare och konsult. Arbetar med social fobi, självkänsloträning och kommunikation. Coachar om man ska hålla föredrag, säljmöten och tal. Tfn: 070-985 04 54. E-post: jonas.froberg@comunicera.se