whatsup

Hej!
Jag skrev tidigare en trad i fraga "vara experter" om att rodna, men jag forklarde inte riktigt hur det hela ligger till.

Det ar verkligen oehort hemskt det har med att rodna och ha social fobi. Jag ar en 17arig kille som just nu ar inne i en period i livet da jag lider ordentligt av min sociala fobi. Jag ar detta ar pa ett utbytesar i USA, och just nu lider jag ordentligt av rodnaden. Hemma i Sverige var det inte lika allvarligt. Visst rodnade jag alltid pa foredrag och sa och andra situationer, men inte som nu. Just nu ar man den intressanta utbytesstudenten som alla villa prata med och ofta far jag beratta infor hela klassen om Sverige, vilket saklart gor att jag rodnar. Och ju mer jag rodnar ju lattare gor jag det. Det har helt enkelt utvecklats till ett nytt stadie pga all uppmarksamhet jag far har. Just nu rodnar jag i princip for allt och alla. Helt vanliga situaioner da det inte ar nagot som egenligen ar sarskilt pinsamt utan jag bara gor det for att jag tanker att jag inte ska gora det. JAG TANKER FOR MYCKET!.

Iallfall skapar det stora problem da jag inte vagar prata lika mycket med folk och speciellt engelskan som ar en av huvudanledningarna till varfor jag ar har, forbattras inte som den skulle ha gjort om det inte vatt for denna SKITEN.

Det svara ar hur jag ska gora. Jag hade gjort vad som helst for att komma hem och ga nagra ganger pa communicera och fa terapi. Men nu ar jag i USA och kan inte aka hem. Alternativet ar att lata det ga och ta tag i det nar jag kommer hem. FOR JAG SKA BLI AV MED DETTA! vill verkligen. Ett annat alternativ ar att jobba pa det sjalv och forsoka sjalv, aven om jag tror professionell hjalp hade varit det basta.

Nagon tips om hur jag ska ga till vaga? Vill verkligen bli av med detta en gang for alla.

Har ocksa lite andra statistik-fragor.
Hur manga blir friska for hela livet? Hur manga far egentligen aterfall?
Jag menar det maste vara riktigt latt att fa ett aterfall. Hur manga kurser brukar det ta for genomsnittet?

Mvh

Jonas Fröberg

Hej!
Vad roligt att höra att de är så välkomnande mot dig! Ett år i U.S.A. låter spännande. Men jag förstår att det känns riktigt pinsamt att rodna inför alla!

Här kommer några tips.
1. Som du sa: "bara för att jag tänker att jag inte ska göra det". Rädslan för att rodnaden ska komma, skapar rodnad. Många med social fobi kan nog känna igen sig i detta.

Vilka tankar eller rädslor är det som sätter igång rodnaden från början? Att bli medveten om det är faktiskt ett viktigt steg på vägen. Vilken är din rädsla?

2. Att avdramatisera inför sig själv. Jag förstår att det kan kännas jättepinsamt att rodna när alla tittar. Men att rodna kan vara charmerande. Visst blottar man sig men det kan också upplevas modigt eller gulligt. Har du fått höra det nån gång?

3. Att avdramatisera: kan du berätta för någon god vän, hur du känner? Det kan hjälpa att fler vet om situationen. De kanske säger att det inte spelar så stor roll att rodna?

I många skådespelarträningar ingår att lära sig att bejaka sin osäkerhet: att tillåta sig att vara osäker och bjussa på det. Att göra bort sig och våga skratta åt det.

Att du får mycket uppmärksamhet och ändå överlever det, är ett gott tecken. Att du är så motiverad är ett mycket gott tecken! Jag tror att du kan förändra din upplevelse av att rodna (det blir mindre farligt), få förståelse för de bakomliggande rädslorna och hitta nya sätt att förhålla dig - ganska snabbt om du övar.

För vissa med social fobi räcker det med några få gånger. Finns det koppling till en större problematik med ångest till exempel så kan ta lite längre tid. Själva behandlingen innebär att öva sig på att vara medveten och hitta nya strategier. Det blir en förberedelse ifall tankemönstrena dyker upp igen. Så att få ett återfall behöver inte va så farligt, man vet vad man ska göra. Som sagt, i ditt fall låter det lovande!

Mikael G

Det finns inte så mycket statistik kring hur många som blir helt friska, tyvärr. Dock kan man säga följande: Hur stor sannolikheten är att bli helt frisk, beror på allvarligheten med den sociala fobin.

Mild = endast en rädsla för vissa moment, tex att föreläsa, eller att stå i trånga utrymmen med många människor osv.

Liknelse: Spindelfobi. Stor sannolikhet att bli botad.

Medel = annan ångestproblematik finns och den sociala fobin uppstår i de flesta moment i livet. Återfall ganska ovanliga.

Liknelse: Depression, panikångest. Hyfsad sannolikhet att bli botad. Återfall vanliga.

Svår = ångestproblematik mer eller mindre styr hela vardagen. Isolering.

Liknelse: Mer allvarliga psykologiska störningar, som schizofreni, allvarlig depression osv (OBS, menar inte att man lider av detta, utan jämför endast problematiksallvarligheten). Svårt, men inte omöjligt, att bli helt frisk, dock fullt möjligt till en dräglig vardag.



obs... ingen vetenskaplig definition. mina antaganden endast...

__________________
Mikael Glännström
Skriver en självhjälpsbok/självbiografi om ångestproblematik i sommar. Har ambitioner att forska kring ångestproblematik och speciellt utvärdering/utveckling av behandlingar och behandlingsmetoder.

Tidigare lidit av panikångest och social fobi i åtta år.

whatsup

tack sa mycket for svaren!
Kanns dock som jag far vanta till sommaren att verkligen ta tag i detta, nar jag kommer hem till Sverige.

Sjalv tycker jag det ar svart tanka att det ar "charmerande" nar man gor det 10ggr om dagen av smasaker som att sitta och smaprata. Det uppfattas nog mer som konstigt an charmerande, hehe.

Funderar ibland pa laserbehandling eller operation, men ar kanske inte att foredra?

mvh

Jonas Fröberg

Du är varmt välkommen att höra av dig när du kommer tillbaks till Sverige!

Operation får du rådgöra med en läkare om, men jag skulle inte gissa att du behöver gå så långt för att få en bättre känsla av ditt värde.

En enkel KBT-läxa på vägen skulle kunna vara: Skriv tillbaka hit när du fått en positiv reaktion på ditt rodnande: t ex från dig själv, att du tyckte att det var helt ok att rodna i en viss situation. Eller från någon som säger att det inte gör något. Eller att du kunde skämta om det eller berätta om det på ett sätt som kändes bra. Eller något annat som är positivt i förhållande till rodnandet. Låter det omöjligt?

Det kognitiva i detta är att öppna tanken för positiv respons och medvetet söka upp den. Beteendeterapeutiska inslaget är uppmaningen att evt. berätta om det/skämta/ta emot avdramatiserande kommentar från annan. Alltså avdramatisera i vardagen.

Calm

Hej!

Jag har en fruktansvärd fobi för fjärilar. Det har jag haft sedan jag var tonåring.
Dom flaxar och jag skriker och springer när jag ser dom.
Det har blivit så jobbigt eftersom jag aldrig har fönster öppna på sommaren... Kan inte gå ut i skogen som jag alltid tyckt om för där kryllar det av små fjärilar.
Bara att se en bild på en fjäril ger mig stora skälvan.

Kan man komma över det och i så fall hur?

Detta begränsar mig verkligen sommarhalvåret.

Calm

Calm

Oj, nu skrev jag kanske i fel tråd?