attleva

Hej igen!

Läste de andra trådarna du startat, och inser att du gör en liknande resa som jag gjort. Din tidigare man raderade allt som du var, och nu är du på väg tillbaka.

Vet du vad, en dag fick jag också bara nog. Jag insåg att jag var riktigt illa ute, och bara gick ut. Fick skyddat boende och hjälp. Precis som du spolierade jag också min ekonomi. Det finns ingen ork över till något ju..

Jag tog hjälp från allt och alla. Bekände för en väninna hur höga trösklarna var till att fixa papper och räkningar, så jag ringde henne när det krisade ihop. Det räckte att hon bara var där som stöd, när jag skulle ta tag i den biten. Jag var nämligen livrädd att pengarna inte skulle räcka, vilket gjorde att jag förskjöt (stavas det så) hela problemet och blundade istället.

Jag vet inte hur det är med dig, men för mig var det bara att svälja stoltheten och erkänna hur illa jag mådde.

Din situation är skitjobbig, jag vet det, men jag vet också att du kommer att gå som en stolt kvinna när du klarat ut hela situationen.

Och du, skit i vad alla andra säger, grannar och så. Sätt näsan i vädret, för du vet sanningen, och det räcker. Du är supermodig och duktig som klarat att ta dig ur din tuffa situation.

Stå på dig.

Kramar Attleva

Trollsa

Tack attleva för din förklaring! Jag har som du skriver haft för jobbigt under för lång tid, så nu har jag rasat ihop. Problemet är bara att jag inte har någon hjälp att få. Jag har ingen som står mig nära längre. Så jag måste kämpa på egen hand. Men det känns bra att få veta att det kan bli bra igen.

Jonas Fröberg

Hej!
Vilken jättejobbig situation du berättar om. Jag känner för dig i din kamp. Håller med om att du är modig som berättar och ber om hjälp.

Hur går det med din terapeut som du nämnde i en annan tråd?

Varm hälsning,
Jonas Fröberg

Trollsa

Min behandling just nu handlar om att hitta ett sätt att minska ångesten. Men det är ett laborerande med mediciner och biverkningar. Jag har inga piller man kan bli beroende av, det är inte så intressant för mig. Inte minskar ångesten av att julen närmar sig heller. Samtal blir det varannan vecka och då fokuseras det mest på att hitta lösningar för att komma vidare.

Jonas Fröberg

Bra att du får hjälp. Vad är det för lösningar ni fokuserar på?

Jag har läst i andra trådar att du lämnat en dålig relation och ditt ena barn är arg på dig för att det dröjde så länge?

Du gjorde det, du satte viktiga gränser. Det är en styrka du har idag. Och deras upprördhet - jag förstår att de har behov att uttrycka och ni kanske kan hitta bra sätt att tala om det? Har barnen andra att tala med också? Det vore säkert skönt för dem.

Men att de slår dig - det är självklart inte ok. Du får förklara tydligt var gränsen går och hur det känns för dig också.

Julen är jobbig för många. Den kan väcka många känslor och minnen. Är det nån särskild tanke som väcker ångest?

Trollsa

Julångesten är mest för att jag inte orkar bry mig och göra julfint hemma. Sen har jag inte orkat köpa några klappar till barnen än. Jag kommer att vara ensam efter julfrukosten. Barnen firar med pappa. Den största ångesten är nog för att jag är så ensam. Underligt kanske, men när jag levde i mitt hemska förhållande så var jag inte ensam i alla fall.