zzzzz

hur ska jag orka fortsätta leva?
varje dag är en kamp och bergodalbana, ena stunden vill jag bara ta livet
av mig, orkar ingenting. minsta sak blir hur jobbigt som helst och sedan
kommer de få ljuspunkterna, få men inte tillräckligt för att orka leva.
någonstans vill jag egentligen må bra men när det känns så här så känns
det som jag alltid kommer må så här. kraften att försöka är slut.

överdos enda utvägen?

Linda1978

Uttrycket "alla har en mening i livet" känns uttjatat, speciellt om man är deprimerad och knappt kan ta sig igenom en endaste dag. Frågan är: Hur ska man kunna ta sig igenom gröten, hitta meningen med livet på vägen och kämpa mot den överväldigande sorgen när man kan inte se anledning ens med att leva, andas, vara.
Kämpa för någonting man är för trött för att kämpa för?
Jag vet varför nu och jag berättar gärna, för det tog mig lång tid av de upp och nergångar du beskriver, av att skada mig själv, håravfall, ont i magen, inte klara av de mest simpla uppgifter för den där förbannade tröttheten, värken...
Men tro det eller inte, numera bär jag mina synliga och onsynliga ärr med stolthet. För jag har utkämpat ett krig, ett krig jag var tvungen att vinna, och jag har, självklart förändrad, börjat se ljuset i tunneln..
Hur orkar man, skriver du. För mig gällde det tillsist att inse att det man inte kan vinna över, måste man acceptera.. Man kan också som hjälpte mig- välja att se sin depression som en välsingnelse...
Men det låter ju helt galet! Eller hur?
De kvällar jag drack och tog droger och skar mig själv och grät och grät i ensamhet, kan det verkligen ses som någonting positivt..? Absolut.
"Man kan inte fylla en själ med mer lycka än vad sorgen redan har karvat ut" finns det ett ordspråk som säger. Jag tycker det är fint.
För innom mig nu finns en grundläggande empati och förståelse som inte fanns där tidigare. Jag känner att jag kan se fler skikt i samhället och hos människor. Jag tål mer (för vad jag överlevt) och känner att i denna kunskap finns makten att hjälpa andra.. När jag mådde som sämst försökte jag tänka på en liten flicka som fanns någonstanns i världen och som väntade på mig. Mot henne skulle ingen få göra det som gjorts mot mig, jag skulle överleva min depression för hennes skull så att en dag skulle våra vägar korsas och jag finnas för henne och genom min smärta kunna leda henne på andra, mer ljusa vägar.
Man kan aldrig som människa hävda egentligen, att man vet någonting om någonting man aldrig själv upplevt.
Deprimerade människor möter sin egen avgrund, vi som överlever kan hjälpa styra andra ifrån sin.
Jag vet fortfarande att jag och flickan kommer att träffas och mina erfarenheter kommer en dag att ligga till grund för hennes lycka.
Tänk på hur stark du kommer vara när du tagit dig igenom detta! Tänk på vad du förstått om samhället och mänskligheten och din egen person.
Se din depression som en medium att avmaskera sociala normer, samhällen och livet- men acceptera sedan att DU inte kan påverka detta genom din ångest. Ta sedan din starka själ ovh hjälp någon annan som inte kommit till den insikten ännu. Alla är en. Du är inte ensam.
Kram Linda

ffbc

ja orken börjar att ta slut..man kämpar och kämpar men inget händer..man ska bara ta hand om alla andra..men när man själv behöver hjälp..vill inte störa alla andra..de enda jag vill ha är en axel eller en kram o luta mig emot och få gråta ut allt det onda..och kanske kanske få känna lite hopp och glädje..

Liten kuling

Kjære trådstarter, zzzzz...
Er du sliten og trøtt nå?
Jeg håper du får hvile litt mitt i berg og dalbanen. Den gjør en både kvalm og sliten. Jeg håper også at du får en helg som er snill med deg, og at du klarer å være god mot deg selv gjennom den. Ta en dag om gangen nå, det er mer enn tungt nok. Jeg kjenner meg igjen i det du skriver. Det er vanskelig. Det er vanskelig å skulle ha det bra når det føles feil og det er vanskelig å kjempe for noe man har mistet håpet og troen på. Finnes det noen du snakker med om hvor tungt alt er nå?

Trenger du å skrive, eller bare vil eller føler for det, lytter jeg gjerne. Og jeg tror vi er flere om å ville høre fra deg. Hold ut... Jeg vet det er fryktelig og ikke virker meningsfullt. Men overdose endrer så lite, vennen. Når man overlever, blir det et helvete. Dør man, er også hele deg borte. Og jeg tror du er en god person som er verdt livet og verdt å ha i live. Jeg vil gjerne kjempe sammen med deg.

Ønsker deg ei god natt.

zzzzz

Liten kuling:
har ingen samtalskontakt som jag kan prata med, mina föräldrar går inte, pappa som jag bråkar med ibland och en mamma som inte förstår, blir bara irriterad när jag pratar med henne. har en kontakt på öppenvården som jag kan prata lite med men som inte jobbar med den biten.
har alltså ingen att prata med, efter att ha pratat med min kontakt har vi bestämt mig för att skriva ner vad jag tänker just då.
önskar att jag hade någon att prata, det är svårt att få ut det i ord hur jag känner. men samtidigt vill jag inte belasta andra med mina tankar.
vill gärna ha någon att kämpa med

zzzzz

Tack, ditt inlägg ger mig hopp.
Går det att komma över den där tröttheten? Det är inte lätt när vissa
dagar bara vill sova att orka med dagliga saker. Klarar inte av att läsa
längre texter mer, sånt som jag gjort tidigare går inte. Blir frustrerad när
man märker att man inte har orken.

Har haft en jobbig vecka med sömnen, drömmer om gräl mellan mig,pappa
och bror,inget stort men gör det stort. har vaknat av att jag skriker "jag vill inte leva mer" och "jag vill dö". Får en massa tankar på att skada mig
vilket jag även gör, får självmordstankar också om att jag ska överdos,
har stått emot dem hittils för någonstans där inne vill jag leva och må bra.

Håller med låter galet att en depression kan vara en välsignelse, kan du
förklara den lite mer.
Ska skriva mer när orken finns.
Tack för ditt svar!

Incognito

Hej zzzzz!

Mitt andra inlägg så jag vet vad du gjort genom att posta här. Att berätta om nåt skamligt, som att tro att ens bror och ens far inte älskar en. Kärlek finns alltid att få, problemet ligger mest i oss själva och oförmågan att ta för oss av den. Är inte alla tacksamma över att få ge om någon ber att få? Och hur mycket bättre mår man inte av att se någon uppskatta den kärlek man ger? Men mår man uselt kan det vara ett bättre steg att tala om saken med folk man inte har någon nära relation till. Inte för att det är mindre kärleksfullt, men för att nära relationer kan bli mycket komplicerade.

Min 8 år äldre bror försvann hemifrån när jag var 7 år. Han förklarade innan han stack, "det är inte ditt fel, jag har inget annat val, jag måste dra hemifrån". Som jag har älskat honom hela livet, och som jag har hatat honom för det sveket. Jag har alltid känt skuldkänslor för just det hatet. För ett par år sen råkade jag ut för en tillspetsad situation i livet och jag kände ett starkt behov av att städa upp i det förflutna. Jag ringde min bror och skällde ut honom så jag trodde han skulle slänga på luren, men istället sa han "det här har jag längtat efter så många år att du skulle säga". Och den kärlek till honom som vällde över mig i det ögonblicket var bland det starkaste jag nånsing känt.

Tomas Tranströmer skrev en gång en diktsamling kallad "Ett paradis trängt". Den titeln är så sann. Vägen till lycka är oftast inte så lång, men den är trång. Det gäller bara att ha kraften att tränga sig igenom den där smala öppningen. För mig kom kraften av ett behov att vara uppriktig. Sann mot vad jag kände, och hade känt så länge.

Jag hoppas att du hittar kraften zzzzz

pappasflicka

zzzzz. jag funderar om jag kan hjälpa till. iof är jag bara 14 år, men om du vill ha ngn att prata med så finns jag här. mail eller msn.
kram Emilia

__________________

zzzzz

pappa och jag är väldigt lika varandra, för lika och det skapar konflikter.
det kan vara små saker, jag hatar t.ex. sitta bredvid honom vid matbordet
då brukar sätta mig vid kortsidan av bordet så slipper jag att ha någon
bredvid mig. min syster och mamma kan jag gärna sitta bredvid men inte
min pappa eller min bror. undviker ofta pappa när jag är hemma. har länge
velat flytta hemifrån just så jag kan vara själv och slippa dem.

träffar inte så många annars, ska träffa släkten eller en kompis så mår jag
jättedåligt innan och vill bara försvinna. oftast hittar jag på en ursäkt för
att slippa umgås. när någon ringer vill jag bara slänga på luren fast jag gör
det inte utan kämpar mig igenom hela samtalet.

min mamma och min syster skulle jag aldrig klara mig utan, vi hjälps åt
även om jag unviker dem också i perioder. mår bättre när jag känner att
jag kan hjälpa dem två på något sätt. min syster och mamma får mig
ibland att följa med på saker när jag själv tvekar, det är något som jag är
tacksam över att de gör.

har inte så många att prata med då större delen unviker att prata med
någon trots att jag egentligen bara vill prata ut om hur jag känner.
vill inte vara i vägen för någon

zzzzz

tack för din omtanke, vad snällt. skönt att veta att jag kan prata med dig. pratar gärna med dig.