gurkiz

Min historia är kanske i sammanhanget inte så ovanlig, vad vet jag. Jag har ofta fått höra att det är såå vanligt att man mår "lite dåligt" och att det är helt ok att söka hjälp. Jag har gått i samtal sedan augusti förra året och har sedan april fått träffa en terapeut (innan var det en samtalsutbildad sjuksköterska, lite småmärkligt...). När jag började gå i samtal trodde jag att jag nått botten... oj vad fel jag hade....

Jag har tänkt så många gånger, men blir ständigt "överbevisad". Jag har haft panikångestattacker som har varat i timmar (jag överdriver inte), vilka allt som oftast innebär att jag spyr som en tok dessutom.

Hittade efter ett tag en enda "medicin" som hjälpte (jag har testat stesolid och oxascand och går sedan oktober på sertralin), jag började pressa in naglarna i handleden. Det tog bort "udden" på ångesten även om det inte försvann helt. Så småningom kom jag på att ju mer ont det gjorde, desto mer lindrades ångesten så jag började skära mig. Inte djupt, bara så det börjar blöda, för jag vill inte bli sydd. Jag har alltid haft lättförklarliga "anledningar" till mina sår; jag rev mig på ett vasst hörn, katten klöste mig etc. Nu börjar mina undanflykter ta slut, jag letar ständigt efter nya. Det har varit sjukt svårt under sommaren eftersom det har varit så varmt och man har varit tvungen att gå klädd i kortbyxor och linne. Hur döljer man det då?

Jag kämpar dagligen mot impulsen att gå in i badrummet och leta fram första bästa vassa föremål. Ibland lyckas jag stå emot, men ofta inte. Jag skäms för mitt beteende och utöver min terapeut är det bara ett fåtal som vet. Tänk att alla är så lätta att lura... Samtidigt är det det enda som fungerar för mig. JAg har tipsats om Mindfulness, jag har fått läsa böcker ("Att stå ut när det är svårt" mfl) men det känns bara som plattityder, ingenting av det fungerar på mig. När jag mår som sämst kan jag inte tänka eller agera rationellt, att då ha en fastställd "plan" för att ta mig ur det svåra hjälper inte. Tro mig, jag har försökt.

Jag kan vissa dagar inte sluta gråta, jag kan börja helt oprovocerat och sedan forsar tårarna i timmar. Rätt jobbigt om det händer på jobbet. Har till och med fått ångestattacker på jobbet; hur sjutton hanterar man det? Jag är livrädd för att någon ska upptäcka det (jag har hittills alltid lyckats gå undan och hälla i mig mängder med Theralen och sedan hållit mig inlåst med mina vassa föremål tills det går över). Tänk om de skickar mig till akuten; vad gör jag då? Hur förklarar jag det för nära och kära som knappt vet att jag mår dåligt över huvud taget?

Ge mig en riktigt bra anledning till att fortsätta kämpa!! Jag är redo att ge upp...

Liten kuling

Du har postet i eksperttråden og jeg er ikke ekspert, men jeg poster et innlegg mens du venter på dem. Det kan jo ta litt tid, spesielt nå i helgen. Da er det kanskje godt med noen ord i mens?

Anledningen til å fortsette å kjempe, den bor inni deg. Og du har allerede funnet fram litt av den ved at du søker hjelp og går i behandling. Det er leit å høre at det går dårligere med deg nå enn da du begynte.

Hvor gammel er du? Grunnen til at jeg spør, er bare at jeg tenkte på ulike bøker som kanskje kunne gi deg noe, og det kommer jo litt anpå alder også. Har du lest Paulo Cohelo sin Veronica vil dø? Eller Elizabeth Wurtsel sin Prozac nation? Begge disse bøkene er tilgjengelige på de fleste språk. Og det er bøker som ikke sier hvordan du skal leve eller ikke leve. Det er i stedet bøker som forteller om andre som lever vanskelig, og hvordan det kan gå videre.

Det er ikke noen fasitbøker. Men det er bøker det går an å tenke på når det gjør vondt. Litt mer aldersavhengig vil jeg anbefale svenske Sofia Åkerman sin Zebraflickan som hander om selvskading, anoreksi, innleggelser, andre typer behandling og å gradvis få andre tanker i hodet. Ingen mirakler, hun er syk veldig lenge. Men likevel, det er en bok med håp i det også. En selvbiografi. En bok der de siste linjene er fantastiske og setter livet i et eget perspektiv når man har det bedre.

Jeg er heller ingen fasit her jeg sitter tvangsinnlagt og med nysammenlappede alvorlige kuttskader. Eller ikke har spist i dag. Men - jeg prøver å dele av det jeg kan likevel. Det føles tungt for deg nå og det er ikke alltid håpet er å spore og det er ikke alltid løsningen er rett rundt hjørnet. Men vi må ikke slutte å kjempe. Kjemper vi ikke, gir de rundt oss også lettere opp og da blir det vanskelig å prøve å kjempe igjen. Man trenger hverandre.

Vil du skrive mer, er jeg her.

Hilsen Liten kuling

Renttu

Ta något som gör dig avslappnad i kroppen och som stänger av dina känslor och lägg dig i sängen. Skönt som fan.

gurkiz

Tack för dina ord liten Kuling (jag är 25 btw). Gårkvällen tog jag mig igenom på något sätt även om jag inte sov på hela natten. Tårarna ville aldrig ta slut, jag trodde inte jag skulle kunna gråta så mycket som inatt. Sjukt jobbigt att det aldrig "går över". Min kämpaglöd har helt tagit slut och jag är verkligen redo att ge upp. Jag har blivit frågad ett par gånger om jag vill bli inlagd men alltid avböjt. Innerst inne tycker jag att det skulle vara skönt, för då tar någon annan över ansvaret ett tag och jag tror att jag skulle kunna slappna av lite mer, men jag kanske har fel. Hur som helst så tror jag inte att jag skulle klara av det eftersom det innebär att man måste förklara för halva omvärlden var man har varit och varför (helt omöjligt). Familjen skulle bli svårast. De har inte förstått vilken nattsvart tillvaro jag "bor" i.

Böcker är bra till mycket, men de jag har fått i händerna hittills har jag mått sämre av. Det känns som om jag blir skrattad rakt i ansiktet när de kommer med sina självklara, till synes skitenkla, lösningar. Jag bara stirrar på orden och känner mig förlöjigad; som om min smärta och ångest egentligen inte är något att gnälla över. "Ryck upp dig" är tre av de ord som jag hatar mest av alla (inklusive alla möjliga omskrivningar med samma innebörd).

Jag orkar inte kämpa, jag ser ingen direkt mening med det. Jag misslyckas ju ändå med allt jag tar mig för, så varför försöka?

Liten kuling

Hei igjen!

Først angående bøkene: De jeg snakket om, er ikke selvhjelpsbøker eller slikt. De sier ingenting om hvordan man burde leve. Jeg har ingen tro på modale hjelpeverb, nemlig. Hva man skulle, kunne og burde blir irrelevant når man har det så vanskelig. Man vet selv hva man burde, men det går ikke likevel og da blir det verre å bli mast på om det hele tiden.

Og så til i dag: Trist å høre at du har hatt en så vond natt. Jeg håper du sover bedre i natt.

Du snakker litt om innleggelse. Det har jeg opplevd veldig ulikt. Men min aller første innleggelse var ganske vellykket, selv om jeg ikke ble bra. Jeg fikk en liten pause fra mitt eget kaos og jeg fikk noen som brydde seg om hvordan jeg hadde det. Angående å si fra til familien min da; gjorde jeg det helt enkelt. Jeg sa: Jeg skal på sykehuset en liten stund, kanskje en uke, for å få hvile litt. Jeg er sliten nå.

Det gikk fint. Uka ble til to måneder, for så overflytting til en avdeling der jeg studerte og hele innleggelsen varte egentlig nesten et år. Og det har vært ut og inn siden. Mest inn. Mange kommer seg av en slik pause. Og får tilbake litt tro på seg selv. Og uansett er det noen som passer på en litt når man ikke klarer det selv. Det kan være helt nødvendig for å kunne kjempe videre senere.

Uansett hva det blir til; ta hånd om deg. Ikke glem å kjenne på hvordan du har det. Skriv gjerne her eller til noen du stoler på. Prøv å være ærlig - og aller viktigst: vær ærlig med deg selv. Kjenn på hva du trenger, ønsker og vil midt i alt dette uutholdelige.

God natt, jeg må prøve å sove litt. Men jeg er ikke så langt unna... *smile til*

Liten kuling

Anna-Karin

Ingen lösning på sikt men isbitar istället för att skära sig kan faktiskt funka.... framförallt om du håller dem på handlederna eller i nacken. Det ger inga ärr eller sår och fungerar för stunden. Dock inte på lång sikt....bara i den enskillda ångestattacken.

Du säger att fastlaggda planer inte fungerar för dig när du mår som sämst. Jag tror dig, men vill ändå tillägga att det inte är fel att ha en enkel fastlaggd plan nedskriven i fickan. Att påbörja den innan du mår så kasst att man bara kan fokucer på att stå ut. Vid första tecken på att en panikattack är på gång påbörjar du planen och efter många försök kommer du troligen inte längre in i panikläget.

gurkiz

Nu gick det inte längre, idag skar jag mig igen. Inte djupt, jag behöver inte sys, men tillräckligt. Som vanligt skäms jag enormt, men jag kan inte hjälpa det; vad ska jag göra när medicinerna inte fungerar. Läkaren vill inte skriva ut mer Oxascand, pga beroenderisken, men vad ska jag då göra?
Skar mig i överarmen, det är lättare att dölja. JAg ska på samtal imorgon och jag känner det som om jag sviker honom genom att jag skurit mig. Tanken är ju att vi ska komma på andra sätt att lösa ångesten.

Jag känner mig tom, orkeslös och ledsen. Livet känns som en nedåtgående spiral. Alla säger att det kommer att bli bättre, men när då? Det har jag hört i över ett år. JAg ser då rakt ingen skillnad. JAg är så trött på alltihop, önskar jag inte var så feg; jag är för rädd för att dö för att kunna ta livet av mig, men det vore bra skönt...

Jag försöker inte lägga något ansvar på er, ni vet ju inte vem jag är, men det är skönt att få "häva ur" sig bland folk som förstår vad jag skriver. Letar dock fortfarande efter en anledning att kämpa vidare.

Nu är det dags att måla upp det "glada" ansiktet, jag ska iväg en sväng ikväll. Det är skönt att ha en mask att "använda", då slipper jag frågor

Önskar det fanns en "on/off"-knapp som man kunde trycka på när man inte orkar med livet.

Liten kuling

Den on/off knappen har jeg også lett etter.
Si fra om du skulle finne en slik pauseknapp!

Det er trist at du måtte skade deg, og aller mest trist er det fordi det forteller hvor vondt du har det uten at du får det bedre. Det er ingen skam å skade seg, men det river og rusker i egen selvtillit. Og i andres syn på oss, desverre. Noen mener man ber om oppmerksomhet osv. Det høres ikke ut som du ber om annet enn litt pause. Pause fra deg selv. Jeg kunne ønske alle forstod det. Kanskje det hadde vært lettere for deg å akseptere følelsene dine da.

Jeg håper du får en rolig dag i dag og at du ikke trenger å skade deg på en stund. Helst for så lenge at det ikke trengs mer, at du har fått det mye bedre, men uansett at du slipper å ha det så vondt her og nå.

Jeg lytter om du vil snakke. Send en pm om du vil si noe og jeg ikke er her. Jeg har stort sett ikke nett mellom kl. 08. og 17 på hverdager, men leser når jeg er tilbake. Men i helgen er jeg her mer. Nå følte jeg det var fredag i dag, men så feil kan man visst ta.

Ønsker deg en myk, snill og god dag.

gurkiz

Jag vet inte vad jag ska ta mig till.... Det kryper i hela kroppen och ångesten är vidrig. Jag har redan spytt (vilket oftast händer i samband med ångestattacker för mig) ett antal gånger, jag har tryckt i mig 1,5 ml Theralen utan resultat. Vad ska jag göra nu??? Det enda som verkar fungera är ju att skära mig, men jag vet ju att det bara ger ett ögonblicks lättnad. Men det ögonblicket är sagolikt... Jag har gråtit så mycket att det känns som om jag inte har några tårar kvar, det är som om hela kroppen liksom säger ifrån; det räcker nu! Hur länge ska man stå ut med att må så här? Jag har stått på antidepressivt med tillskott av ångestdämpande i över ett år utan någon synbar skillnad, mer än att jag inte längre åker till akuten varje gång ångesten kommer (för att jag nu har medicinerna hemma istället för där). Det lockar väldigt att tömma burken och få ett slut på alltihop, men det är samtidigt rejält obehagligt att tänka så. Undrar hur länge obehaget "vinner" över uppgivenheten och längtan "bort".

Jag vet verkligen itne vad jag ska ta mig till!!!

festiz

Det är inte lätt..har varit djupt deprimerad 2 ggr och det känns som om jag är på väg dit igen. Jag har, som du, upptäckt att om man skadar sig så lindras ångesten för stunden, och jag har gjort det några få gånger (inte på armarna) Men eftersom jag inte klarar av att se blod nästan var det inge bra sätt dessutom vill jag inte ha ärr..

Så jag hittade ett annat sätt..alkohol.. och det rekommenderar jag absolut inte! men som sagt jag förstår varför du skär dig, jag gjorde samma sak fast med alkohol.. & skärandet har väl nästan blivit som ett beroende för dig ?

Vet inte riktigt vad jag ville säga.. ville bara skriva något =)
Men jag hoppas att du kommer klara dig ur det här, och det är jag nästan säker på att du kommer göra också...så kämpa på!!