missb

Nelli.

Förstår att du inte kan kontrollera när det är som värst …när tankarna om att skada sig själv etc . kommer
Det kan inte jag heller alla gånger ...ofta ...under flera år men inte jämt.

Gjorde ”dumheter” för några veckor ( 10 år senast) sedan hamnade på sjukhus -gjorde det inte för jag vill skada mig själv …utan få lugn och lindring.
Hade ingen ångest … bara hejdlös sorg -det kanske är samma sak ….


Känner igen exakt det du beskriver att det slutgiltiga är döden …

Citat:

” att jag kan ju inte hålla på och springa här i all framtid för det kommer jag aldrig orka eller stå ut med, så då finns det inget annat att göra än att dö”

Detta ekorrhjul som du beskriver har jag sprungit i enligt sjukjournaler från jag var 20 år tills i dag ..35+ .


Jag vet inte om DU tror på mig när jag talar om att det finns andra vägar att gå på och dessa vägar är nära dig !
Den som har makten och kontrollen -förebygga är du även fast det inte känns så .
Men gör det inte själv-( trust me…det är förlorad tid )du behöver professionell hjälp ..så dessa kan navigera dig i rätt riktning .


I natt förebyggde jag en ev ny dumhet …(erfarenheter ,egna –kompisar så kommer denna självskada hand i hand med nya skador –tyvärr , trots vi alla är kloka ..)

När tankarna kom … känslan i kroppen … övertygelse att det är bästa i min situation ..ringde jag till psykiatri jouren 15 min förtvivlan + stöd ,sedan sov jag idag vill jag inte skada mig själv …

Nöjd att jag hjälpte mig själv därför att jag vill leva .
De facto …så jädrans självdestruktiv som jag vart …gjorde jag något bra .

Det är något som jag gjort under åren skrivit dagbok . Inte bara mörka tankar utan mer fokus på det som får mig lugn och när jag gör bra saker o undviker ångest triggande .

Exempel ….
Träna på kvällen det gör mig trött somnar snabbt ,ingen ångest .
”Vattnat blommorna orkat diska ”
Idag sa jag Nej till familjen , vill inte vara på släktmiddag mår inte bra av det ”

Detta har jag skrivit för att bevisa för mig själv …att jag VIST gör saker som är bra för mig - inte bara självdestruktiv …vart viktigt för min självkänsla .

__________________
Min Bipolära bearbetning
http://miss.bloggproffs.se/
Vill gärna ha kontakt med de som känner igen sig .

missb

Vad tror du att det beror på att Du inte känner igen din situation i kunskap, att det är så främmande så till den milda grad att du ser det som lögner ?
Vad säger din läkare (bara om du vill nämna det , of course *L*) ?

Jag har själv börjat medicinera ...har vägrat tidigare efter alla år har jag äntligen fått rätt diagnos o med.som fungerar .
Inser att jag fixar inte det själv ...

__________________
Min Bipolära bearbetning
http://miss.bloggproffs.se/
Vill gärna ha kontakt med de som känner igen sig .

Setu

Därför att läkarna inte vet någon annan bot heller efter alla dessa år i psyksvängen än att medicinera mig. Det är bara acceptera att det finns extremfall. Vad som sker i hjärnans kemi kan jag gära debattera också om du vill eftersom det påverkar ens fysisk med. Jag ser det inte som lögner för alla, utan för min del, som jag skrev tidigare. Inget av det som står där stämmer överens med det jag har upplevt och vad som fungerar på mig.

Precis, allt kan man inte fixa själv utan det krävs medcinering. Diagnoser ger jag inte mycket för, tillståndet är det samma med eller utan diagnos, men även jag har en diagnos. Det här känns som om det går utanför trådskaparens ämne, vi kan fortsätta debatten här i så fall. http://www.terapisnack.com/angest-pa...html#post49489

jagochmig

Nellie


Jag förstår precis vad du säger när du beskriver att du inte kan tillåta dig själv att göra något odestruktivt.

Och jag förstår verkligen att det är svårt att tro folk förstår om de inte känner samma sak.
Jag förstår att det gör att du känner dig ensam men samtidigt så vill du inte ha hjälp, men du vill ha hjälp, med du vill inte... jag förstår att du därför känner dig förvirrad och hjälplös

- men faktum är den att du faktiskt redan har tagit ett steg, omedvetet. Du skrev i det här forumet och det gjorde du helt rätt i! Det var jätte starkt av dig och ett bevis på att du faktiskt inte är galen, utan du bad om hjälp och det är skit stort! Du är stark och du lyckades med något bra.

Du ska inte behöva gå igenom det här själv, du värd den hjälp du kan få, du är värd att må bra!

Det enda du behöver göra är att be om hjälpen och jag är helt övertygad om att du fixar det - du har ju faktiskt redan börjat.

__________________
Maximum solacium est vacare culpa -- "Största trösten är friheten från skuld"

Disorder_

Om du vill diskutera sånt "känsligt" kan du skriva på korallhavet istället, dom har en känslig del där.

__________________
she was significant,
i'm insane

nellie

jag har gått i terapi i sex år (hos flera olika) och jag äter massa mediciner, så någon sådan förändring kan jag inte göra, för jag har redan den hjälpen. Problemet är att den (hjälpen alltså) inte räcker. Och det är inte "hjälpens" fel att det inte räcker, utan det är typen av hjälp som jag behöver som är fel... den är omöjlig att få.
Jag känner att jag inte orkar kämpa mer, jag är helt slut, jag har ingen kraft/energi/hopp kvar, det är tomt, slut, förbrukat, borta. Å när jag känner mig såhär svag och inte orkar nått, då blir jag så jävla arg på mig själv (å vill bara skada mig på värsta möjliga sätt, hela tiden), jag hatar mig själv för att jag inte jobbar tillräckligt med mina problem så att det kan bli bra nån gång. Och som försvar övertygar jag mig själv att det aldrig kommer gå, att jag aldrig kommer orka, att jag inte är värd det, att det är för sent osv.

Det enda jag vill är att göra mig illa å sen sluta andas, för det gör så fruktansvärt ont att leva såhär...
Tack för tipset om korallhavet, men jag vill inte skriva där. Men tack ändå...

Är det någon som vill skjuta mig i huvdet så är det bara att höra av sig via PM

*over and out*

Änglaflickan Inez

Nellie! ge inte upp, jag tror att det finns rätt terapi för dig med, det gäller bara att hitta den. Kan inte nu på rakarm säga vad som skulle kunna va bra. men jag är 100% säker på att det finns

jag vet och förstårt att det är sjukt jobbigt. Vill du skriva av dig så skicka PM , jag lyssnar. har inte lösningar på alla världens problem, men kan vara en medmänniska och göra så gott jag kan liksom.

Glöm inte bort att DU är VÄRDEFULL

Mariiqa W

Varför vänder du inte den ilskan till något konstruktivt istället? Där har du en styrka till att göra något. Jag vet att du säger att du inte får göra något konstruktivt, men det är faktiskt du som väljer vad du får och inte får göra. Vi kan ge dig goda råd till döddagar, men det är du som behöver ta dem till dig och göra förändringar. Annars kommer ditt liv att fortsätta så här. Om du säger till dig själv att det inte kommer att bli bättre och att du inte kommer orka, så kommer det att bli så. Det är ditt val, ditt liv och jag skulle göra dig en enorm otjänst om jag inte sa det till dig.

Jag vet att det inte är lätt att göra, men jag vet också att det går. Om man verkligen kämpar, så går det att ta sig uppåt. Och ju tidigare du bestämmer dig för att vänta destruktiviteten, ju mer tid kommer du ha till att leva ett lyckligt liv.

__________________
*

nellie

även om det gick för dig, så hur VET du att det funkar för mig.... och hur vet du att jag inte har kämpat tillräckligt.... du får ursäkta, men jag tar ditt påstående som en spark i magen.... jag har kämpat för mitt liv i 30 äckliga jävla helvetesår.... och om du menar att man måste kämpa längre än så.... så är ditt råd inte riktat till mig....

hej och tack

Setu

Hej du. Jag finner ditt inlägg här ovan som du skrev mycket intressant. Jag tycker också att en hel del är alltför ytligt och påståenden som känns hånfulla. Givetvis är det en subjektiv uppfattning, men kanske kan jag därför ana lite grand hur du känner om just detta.

Jag tror inte att man kan vända alla känslor till andra känslor. Att vända destruktivitet till konstruktivitet är som att förvandla äpplen till tomater ungefär, det går inte. Så kan det kanske vara i ditt fall?

Att kämpa emot det kanske inte alltid är rätt väg? Att ta det till sig och acceptera rådande situation kanske är en omöjlighet? Ja, jag tror att vissa fall är omöjliga och extrema, även om tillstånd alltid byts ut och genererar nya tillstånd, även om det krävs mer än ett liv till det. Jag antar att du faktiskt har testat det mesta och att jag antagligen punktar upp sådant som för dig är meningslösheter. Men det är absolut inte ett försök till hånfullhet.

Har du provat följande, eller någon eller några av punkterna?

1. Något filosofiskt tankesätt så som fatalism eller kanske värdenihilism eller relativism eller något annat?

2. Har du provat dövande mediciner så som bensodiazepiner?

3. Har du en uppfattning om existensen och en tro om hur det är skapat och hur det fungerar? Eller tror du på avsaknad av system?

4. Allt går inte att ändra på, en del ärr måste man alltid leva med. Klarar du av att smälta en sådan tanke och kanske rentav nå ett tillstånd av så lite tankeverksamhet som möjligt, där du bara är?

Jag spekulerar bara och en del kan verka flummigt, jag förtydligar gärna efter behov om sådana finnes.