Änglaflickan Inez

jag vet inte hur du ska göra, mer än att gå emor känslan och gör dessa ickedestruktiva sakerna ändå. du måste lära hjärnan att det går att använda dem och då även belöna dig när du gjort det, med ex beröm

jag vet att det inte är enkelt, men det går

du är värd att må bra, och när ditt lidande kans minskas, så kommer du må bättre,. fast allt är långsiktigt.

vad har du för drömmar i livet, om du fick välja helt själv, skit i ditt mående å allt, uatn bara drömma helt fritt??

ju mer du behandlar dig själv illa desto längre kommer du ju ifrån dem, och destolängre tid tar det att komma framåt igen.

jag säger inte att det är enkelt.

men snälla du, stå ut, jag vet hur lockande det detruktiva är.
men stå ut, i den "svacka" du är nu kommer du komma ifrån, och när då klaat det utan att skadat dig, så har du nått en seger.

kan jag göra ngt för dig så säg till
kram

Änglaflickan Inez

att skada sig hjälper mot ångest kortsiktigt ja. men på lite längre sikt så ökar den baa av att skada sig.

du är värd att må bra, du är det, fast jag kan förstå att det känns på ett annat sätt
men du förtjänar inte att må så dåligt som nu

kram

Mariiqa W

Precis sådär kan jag med känna, att jag vill att någon ska finnas där.. Du förtjänar att ha det bra och jag önskar att du kunde börja säga det till dig själv också. Du FÅR ha det mycket bättre än vad du har det nu, du förtjänar att ha det mycket bättre. För ingen människa ska behöva känna såhär.

Jag kan inte andas åt dig, eller radera ditt minne, men jag kan finnas på andra sidan tangentbordet och lyssna på det du har att säga. Om du vill, vill säga. Och jag kommer inte döma dig för det du har att säga, eller tycka att du är konstig. Jag kan inte lova att du mår bättre av det, men jag kan lova att jag gör allt jag kan för att hjälpa.

Kram

__________________
*

Setu

Usch då, verkar inget vidare. Kanske effektiv ångestdämpande medicin kan hjälpa, jag vet inte. Det jag kommer på som du kan trösta dig med är att inget tillstånd är konstant. För vissa kan ett tillstånd vara ett helt liv, men det är sällsynt. Men för evigt är det inte. Hoppas du hittar någon trådstump någonstans och kan lösa några knutar till att börja med i alla fall.

missb

-Har du läst mycket om ångest ?
(Då vet du redan att det även handlar om hjärnans kemi.)
-Det självdestruktiva .....gör att ångesten kommer tillbaks kan bli ännu värre.
-När ångesten är som värst>> öppna fönster in med syre –lägg dig på sängen och fokusera dig på din andning , andas in ner till magen och andas lugnt ut . (det krävs träning , gör det om o om igen –det fungerar )
Tar max 10 minuten för ångest toppen att sjunka
Men ingen självskada ..det förvärrar ångesten och det är bra om du sover .

Setu

Nja, det där stämmer säkert för vissa, men man ska vara försiktig med att dra alla över en kam. Visst handlar det om hjärnans kemi, men hjärnans kemi påverkar kroppen i övrigt också vilket medför en sorts kedjereaktion.

Dessutom så hjälper det absolut inte på alla med så enkla metoder du skrev om. Att det tar högst 10 minuter för ångesttoppen att sjunka kan jag skriva direkt att det är helt felaktigt i mitt fall och i en hel del andra fall också. Tvärtom så har det knappt hunnit sätta igång på ynka 10 minuter. En timme senare är pulsen nästan uppe på en fysiskt farlig nivå. Man är så svettig som om man hade badat med kläderna på. Verkligehten försvinner allt mer, väggarna rör på sig och man sugs in i en galen panikångestvärld. Det känns som att snetrippa på hallucinogena svampar ungefär. Ångesten och paniken och krämporna försvinner inte innan medicinen har verkat. Därför tar man medicin i förebyggande syfte.

Det kan vara något att tänka på, att inte dra alla över en kam och att panikångest kan bli riktigt farligt.

nellie

tack för förståelse och omtanke, ni är fina!

en sak som gör att man inte kommer ur det här självhatat (för min del alltså) e att när jag får tankar om att skada eller liknande, så vill jag ju verkligen skada... då tänker jag ju inte att jag vill må bra och vara fri från ångest, utan jag tänker bara att jag hatar mig själv och vill mig illa.... och då kan jag inte göra något ickedestruktivt (ex andas ordentligt, ringa nån, skriva här, ta en promenad etc etc) för det får jag inte och det är inte det jag vill och det är inte det min hjärna säger till mig att göra, jag vill ju vara destruktiv i den stunden så det känns som man är i ett ekorrhjul och springer runt som en jäkla idiot... och så kommer man på den smarta insikten; att jag kan ju inte hålla på och springa här i all framtid för det kommer jag aldrig orka eller stå ut med, så då finns det inget annat att göra än att dö, så lidandet (springandet i hjulet) tar slut nån gång....

för konsekvensen av det här beteendet är att om jag under en extrastark självhatsperiod har skadat mig så mycket att det nästan blir omöjligt att reparera så blir självklart ångesten hundra resor värre när jag landat i den sällsynta med dock existerande perioden av ickedestruktiva tankar. Istället går där tankarna åt till att reflektrera, ta hand om skador, bearbeta, gråta etc och då får jag den äckligt vidiriga extraångesten bara för att jag har förstört mig och då står jag inte ut i det, utan väljer medvetet att bli destruktiv och hatar mig själv och tillbringa tiden med vad jag kan göra för att skada mig......

förlåt för massa svammel.... största anledningen till attjag sitter här är att jag känner mig rädd att sova, och undviker det genom att skriva neningslöst tjaffs är....

men jag är tacksam för era svar.... mkt omtänksamt

Setu

Man är inte logisk som människa. Än mindre är man logisk när man mår dåligt. Otryggheten och självdestruktiviteten och längtan att bryta detta förblir en längtan. När man försöker kanske rädslan blir för stor. Inte alltid, men det är ingen främmande företèelse.

Det kan till och med bli så att man till slut finner en trygghet i att bryta ner för sig själv. Det är tryggare om man förlorat gång på gång också. Försöker man se positivt på allt för mycket så kanske man skapar sig förväntningar och förhoppningar och så blir det inte så och man förlorar igen och blir sårad.

Att bryta sådana mönster kan ta tid. Man har liksom trasslat in sig själv i en massa mentala trådar som man måste ta sig ur. För att lyckas med det krävs tid, koncentration och små delmål. Det är givetvis olika för olika människor. Kanske ångestdämpande medicin kan hjälpa dig. Kanske fysiska akttiviteter som får din kropp att utsöndra endorfiner. Att lyckas med något litet då och då. Försök börja med något nytt. Det behöver inte vara något speciellt. Börja med 2-3 minuter om dagen, att bara sitta stilla och andas, försök rensa hjärnan på tankar. I början går det dåligt. Det gör inget. Andra veckan höjer du till 5-7 minuter, varje dag försöker du skala av lite mer av tankar och måsten och värderingar. Kanske du tillslut kan nå ovanför tankebruset och hitta en sorts tomhet där du själv kan skapa din trygghet. En människa kan väl aldrig bli objektiv, men man kanske kan förändra tillstånd.

missb

Klart vi är olika men det är så lätt att fastna i subjektivt tänkande när vi mår dåligt och tro >>så här är det –allt är individuellt .

Jag var så motstridig när läkaren nämnde intervallerna och olika ångestutlösare o förväntansångest…osv … Det var när JAG tog emot kunskap som jag äntligen , kunde hantera ångest –(kunde inte ta tablette )

__________________
Min Bipolära bearbetning
http://miss.bloggproffs.se/
Vill gärna ha kontakt med de som känner igen sig .

Setu

Allt tänkande är subjektivt just eftersom det är tankar framkallade av individer som påverkas av omgivande perceptioner.

Bra att det löste sig. Så fungerar det absolut inte för alla. Vissa frågor är hypotetiska, så som förväntansångest med mera. För andra kan det bli rent fysiskt farligt. Efter att ha tagit emot kunskap som inte stämt för fem öre och läst igenom alla panikångestbroschyrer ser jag allt det som lögner när det gäller mig själv och mina problem. Inget som står där stämmer. Det enda läkarna kan göra är att ge mig ångestdämpande medicin, då kan jag fungera någorlunda normalt. Utan de medicinerna hade jag varit död.