thats life

Ralph

Vad jag tänker när du skriver så, är att du ska ju inte behöva gå med dessa tankar själv.

Ingen ska behöva ha det så. Har du någon kontakt med vårdcentral/allmänpsykiatriska?

Om det blir för jäkligt, att du känner att du inte orkar en sekund till. Så kan du alltid söka upp psykakuten i ditt landsting, men du får räkna med att sitta i väntrummet ett antal timmar, då det oftast är ett antal människor som sitter och väntar som suttit där ett tag, som måste in till läkaren för en bedömning.

Men mitt tips, är att du först om du inte redan gjort det, kontaktar vårdcentralen, och berättar hur du har det, och att det sedan kan skriva en remiss till allmänpsykiatriska, om du inte redan är inskriven där.

Om du inte redan har det, så kan du ju börja hos en psykolog, vilket gör situation mer uthärdlig för många. Men olika insatser fungerar för olika personer.

Jag hoppas det löser sig för dig.

__________________
"Framgång ger vänner, motgångar prövar dem." /Publilius Syrus

ankiew

hej

har lidit av ångest och depression i flera år. det går upp och ner, ibland mår jag piss och ibland toppen. jag har 6 barn, varav tre fortfarande bor hemma. mitt största problem är min man. varje dag när han kommer från jobbet suckar och stånkar han och tycker synd om sej själv som har jobbat 12 timmar. han tycker att jag inte gör ngnt hemma utan bara sover (fast jag är sjukskriven). han måste ju jobba för att få ihop pengar, säger han. sanningen är att han lägger samma summa varje månad oavsett vad han tjänar. räkningarna hopar sej, och jag har en massa på inkasso, som jag måste försöka fixa. jag känner att den enklaste vägen ut är att dö, men hur gör jag med barnen? dom som bor hemma är 13, 15 och 21. jag är inte rädd för att dö, men jag måste ju ordna så att barnen inte blir lidande.

thats life

Hej Ralph!

Tack för ditt svar! Jag har redan kontakt med psykiatrin, går hos en psykolog på samtal 1 ggn/veckan. Just nu känns det bara inte som om det hjälper mig någonting. De säger att det verkar som om jag mår bättre, att jag har hoppet tillbaka osv. Men dessvärre så känner jag tvärtom. Jag vet inte varför de får den uppfattningen just nu. Och det låter bara så dumt om/när jag försöker säga att jag inte alls mår bra, utan mår skit. Då känns det lite som om jag vill må dåligt att jag inte kan ta åt mig av det "positiva" att jag enligt de på psykiatrin verkar må bättre än för några månader sedan.

Livslusten är borta och jag vet inte hur eller vad jag ska göra för att få hjälp nu när allt bara känns så dumt!

thats life

Hej Ankiew!

Tråkigt att höra att du mår så dåligt så att du känner att den enklaste vägen är att dö. Jag mår ju inte heller så bra för tillfället, och kan förstå dina tankar. Samtidigt så känner jag när jag läser det du skriver att du har ju så mycket att leva för. Familj och barn och allt! Kan du inte prata med din man? Förklara hur du känner och tänker? Att det är jobbigt ekonomiskt gör ju inte så man mår bättre direkt. Om du pratar med honom, kan han kanske hjälpa till?

Ta hand om dig!