tenshi

För åtta nio år sedan så skar jag mig på ena armen med rakblad.
Inte för att jag ville ta livet av mig eller något sådant, utan för att jag ville se hur mycket smärta jag tålde. Jag skar tills jag inte stod ut med smärtan och då slutade jag. Jag tyckte om att se blodet när det kom ut som i små små droppar. Jag mådde bra för att jag fick en adrenalinkick som hette duga varje gång. Nu så skulle jag tveka OM jag skulle göra om det(vilket inte är troligt).
Har nu fula ärr på vänstra armen som troligtvis aldrig går bort. Och jag vill inte att folk ska tro att jag är självmordsbenägen, för det är jag definitivt inte. Men vad jag undrar är om detta är vanligt? Eller om jag tillhör minoriteten?

Zeraphina

Jag tror att det faktiskt är vanligt.
Vissa har enbart ärr på armarna, vissa har lite mindre, och vissa har små bleka. Det är inte för att den ena skulle må sämre än den andra utan det handlar om hur mycket man tänker innan man gör osv.

Min vänstra överarm är full med lila utåtstickande ärr medans min underarm har små bleka ärr, enbart för att jag aldrig tänkt ta livet av mig på det sättet.

Man skär sig för att man ska fokusera smärtan på något annat och jag har fått höra att kroppen släpper ut "happy pills" i kroppen av det, vilket du sa, adrenalinkick.
Vissa skär sig inte alls, utan de sitter och nyper sig eller sticker sig själva med nålar eller bränner sig med .ex cigaretter.
Självskadande är vanligt eftersom att det ger en en kick, man känner att man lever, det är ett rop på hjälp. Alla har olika anledningar men ja, det är vanligt.

tenshi

Tack för ett jättebra och uttömmande svar =)