Grabben

Jag har så länge jag minns haft ups and downs, bättre och sämre perioder av depression. Nu har jag kommit in i en sämre period igen.

Jag vill inte kalla mig en lat person, men jag kan komma in i perioder av total handlingsförlamning. Jag vill inte kliva ur sängen, inte jobba, har jag ett reguljärt arbete brukar det inte bli så här, oftast inte, för då måste jag ju jobba, och hålls på så vis i gång, jag tappar inte fart. När jag är arbetslös eller har ett lite mindre seriöst jobb, när jag bara hjälper nån bekant och kan komma när jag vill så blir det inte mycket gjort.

Det kan vara ack så lite som behöver göras, bara klippa gräset, och jag vet att jag mår bättre om jag gör nåt, eftersom jag har tråkigt och är rastlös, och jag vet att jag får skit av föräldrarna om jag inte sköter det där. Ändå är det som att någonting säger åt mig att inte göra nåt.

Min terapeut ger mig saker att jobba med för att komma tillrätta med mina andra problem men när det är så här så kan jag inte driva mig till nånting, jag bara sitter och gör det som jag VET att jag mår sämst av, nämligen ingenting.

Självskadebeteende brukar ju ses som att man skadar sig själv fysiskt? Men kan det jag gör vara min egna form av psykologisk självskada? Jag skulle så gärna hålla igång och känna självbekräftelsen jag får när jag är aktiv och känner mig duktig, och steg för steg jobbar på med terapin, men det blir ingenting, huset ser ut som en krigsskådeplats och jag kan inte drifta mig till att plocka ihop ölburkar ens en gång.


Jag begriper mig inte på mig själv ibland. Vill jag bara tycka synd om mig själv?