Dopa minen:)

Följande är en lång text som man kan läsa i mån av intresse. Det är knappast faktabaserat med fina referenser, utan helt mina iaktagelser. Att jag lägger det i denna del är för att jag tror det kan finnas samband för EN grupp av självskadare. Långt ifrån alla dock. Jag skrev den för ett par år sedan, och är väl kanske inte den text jag är allra mest nöjd med om att vara helt genomtänkt.

Att växa och utvecklas handlar bland många andra saker om att lära sig ta ansvar för en rad saker som man kan förvänta sig av en vuxen och mogen individ. Men hur går det till när vuxenvärlden fostrar ett barn med avseende på ansvarstagande?

Tankar och metoder för att uppfostra barn har skiftat ganska mycket senaste 50 åren. Nästan lika gammal är den s k fria uppfostran som tankemodell. Den är bra såtillvida att man ger barns egna vilja ett värde samt att den hjälpt till att få bort barnagan. Så mycket mer gott har jag inte att säga om fri uppfostran. Tyvärr lever förhållningssättet kvar idag i allra högsta grad, fast ser lite annorlunda ut dock.

Jag ska beskriva hur de flesta barn uppfostras idag, enligt min egen iakttagelse:
De flesta barn är efterlängtade och högt älskade när de når ljuset på andra sidan ”tunneln”. De blir väl omhändertagna hela tiden deras mamma och pappa är hemma på sin föräldraledighet. Minsta gnäll och mamma eller pappa kommer flygande hals över huvud för att ge barnet trygghet. Bara det är ett ämne för sig huruvida man som förälder ska rusa till undsättning vid varje gny och gråt från sin bebis, men det är inte vad jag tänkt fokusera på här, utan bara konstatera att föräldrarna lägger ned sin själ på att barnet har bästa tänkbara förhållanden. Sedan lever de lyckliga i alla sina dagar….eller rättare sagt alla sina föräldradagar. Efter 1,5 år får idyllen ett abrupt slut. Då ska barnen separeras från den enda värld de hittills känner till. De ska till en planet som heter dagis. Okej, jag erkänner överdriften. De har redan vid det här laget bekantat sig med både andra barn, vuxna och miljöer. Men separationen blir mer eller mindre svår (beroende på barnets personlighet, inskolningens utformning samt föräldrarnas arbetstider).

De flesta föräldrar fortsätter att måna om sina barn den tid de har tillsammans med barnen på sin lediga tid. Men lilla Kalle/Lisa märker ofta hur trötta och betyngda mamma och pappa är av stressen från jobbet och av att samtidigt hinna med hem och barn. För att det hela ska gå ihop underlättar det ju mer ansvar barnet lär sig att ta för sin del. Ansvar för att det går så smärtfritt som möjligt efter att morgonklockan ringer kl 6 och helst reducerar den stress som finns där för att hinna med morgonrutinerna så det klaffar med dagisavlämning och anländande till arbete.

Någon gång mellan åldern 3 och 5 år brukar orken att ge 100% för sina barn ta slut. Den går inte från 100 till 0%, men man tar vara på varje möjlighet lära barnen ansvar för saker som gör vardagen lättare för hela familjen. Barn är fantastiska och det är fascinerande hur mycket de kan lära sig ansvara för om de måste. Än så länge flyter allt på lättare, och föräldrarna är stolta över hur duktig deras barn är som klarar att ansvara för så stora saker.

Nu står det inte på förrän det är dags för skolan. Skolan är ganska lugn till en början. Men några pedagoger har fått politikerna att anta ett pedagogiskt förhållningssätt att barnen ska lära sig ta ansvar. Läraren ska inte längre leda undervisningen i samma utsträckning, utan eleverna ska själv ta för sig och ansvara för egna arbeten och grupparbeten. Allt för att lära barnen att fungera socialt och samarbeta precis som i ett framtida yrkesliv. Visst låter det insiktsfullt och bra? Ja, det låter jättebra tycker jag också, vid första anblicken.

Föräldrarna vid det här laget, de litar på att deras barn som alltid visat färdigheter på ansvarsbiten fortsätter självgående att prestera. De litar på att skolan ombesörjer barnets utbildning och väntar sig ett kvitto på vilka bra barn de format. Kvittot heter betyg. Det ska sägas på en gång att jag är för betyg i skolan, men att det skulle krävas en för lång utläggning kring det för att inte en del ska uppfatta det som en motsägelse till det hela. Så jag låter dem som vill se en motsägelse få göra det. Hur som helst, en del barn/ungdomar klarar sig hela vägen fram. De tar det ansvar som åläggs dem, en del utan ens svårigheter och utan negativa spår. Andra klarar sig hela vägen genom att bita ihop och kämpa för att vara mammas och pappas duktiga flicka/pojke, med allt vad det innebär. Ytterligare en grupp når inte enda fram innan de når bristningsgränsen. Kanske ställer de sig frågan varför de inte fick vara barn på riktigt när de var små, och varför kan ingen se dem bara för den de är? Framtiden här kan innehålla allt från innesluten bitterhet till sönderskurna armar och självmord…

Och jag tycker det verkar hända något speciellt med föräldrar när deras barn kommer upp i tidiga tonåren. En förälder som kör 50 m i bilen med sin baby icke fastspänd ordentligt i bakvända bilstolen blir sedd som otroligt oansvarig. Vi skyddar barnen på alla sätt år efter år, tills de plötsligt når en brytpunkt där föräldrarna inte bryr sig om de är ute och festar halva natten. Denna kontrast är dubbelbottnad för ungdomen tror jag. Visst vill man få vara mer privat och att föräldrarna inte ska lägga sig i allt man gör, det är en del av frigörelsen. Samtidigt upplever de medvetet eller undermedvetet att föräldrarnas skyddande hand och omtanke helt plötsligt släpper taget, vilket kan kännas som att man inte är värd att bry sig om - särskilt om man är lite ensam och utanför gemenskapen. Jag tror att självskadande kan vara ett alternativ till regression, när man saknar den kärlek man fick tidigare.




Men hur uppfostrar man harmoniska och ansvarstagande barn då?
I detalj vad och när man lär ett barn ta ansvar för ett visst område, det kan jag inte ge. Jag ska ge mina tankar bakom principen. Ett barn mognar successivt. Det finns alltid så kallade ”fönster” i ett barns utveckling. Ett fönster beskriver en period i barnets utveckling där hjärnan är som mest förberedd på att bygga en färdighet. De flesta vet att ett barn lite före och efter 5 år är särskilt mottaglig för språkinlärning. Den förälder som tänker på det kan göra en ”punktinsats” och ge barnet en bra start för sin framtida språkbegåvning under denna tid. Sedan stängs fönstret, vilket dock ingalunda betyder att det inte kan fortsätta lära sig språk (i så fall skulle vi ju alla ha ett språk som en 6-åring). Det finns flera olika sorters fönster, men jag tänker inte räkna upp dem, utan jag vill bara ha detta som underlag för tanken att VAR SAK HAR SIN TID, för hjärnan är programmerad att vara redo för olika saker enligt en genetisk ordningslista.

Det man nog kan räkna ut från resonemanget ovan, är att jag menar att ansvar ska införas i den takt barnet är moget för nya ansvarsålägganden. Det kräver engagemang och att man läser av barnet vad det är redo för. Även om jag skrev tidigare att vi har en programmerad ordningslista, så betyder det inte att alla barn betar av den i samma takt, och det är inte heller otänkbart att vissa omkastningar i listan kan förekomma på individnivå. Följande är viktigt! Utgångspunkten för när en viss typ av ansvar läggs på barnet, är vad som är lämpligast för barnet, och inte med utgångspunkt att det skulle underlätta för föräldrarna att kunna lämpa över det. Barn ska få vara barn. Men missar man å andra sidan att lära barn ansvar i rätt tid, kan det bli svårt för den personen att lära sig ansvar på det området vid ett senare tillfälle i livet.

Så var det skolan då. Tycker jag att dagens skola är för krävande? Nej absolut inte, snarare tvärtom. Grejen är att man kräver fel saker. Man lägger på ett ansvar som barnen/ungdomarna inte ännu är redo för. Jag säger att läraren ska vara ledaren som styr upp skolarbetet åt eleverna. Det innebär förvisso ibland eget arbete åt eleverna – det kan vara utvecklande i hanterbara doser i den åldern, men en titt i dagens ungdomsdagis (förlåt, skola heter det visst) visar att många inte klarar för mycket av eget ansvar och ostrukturerad undervisning. Då bör läraren ta på sig ansvaret så eleven får lättare att fokusera på det primära – öka sina ämneskunskaper. Sedan måste eleven idag ansvara för att inte få IG i någon kurs. Det var faktiskt bättre med gamla betygsystemet när man kunde ta sin 2:a i matte och få ett slutbetyg i näven om man ändå tänkt bli förskolelärare och inte civilingenjör.

Jag tycker hela uppfostringsprocessen efter de första gulliga föräldradagarna har lite av internat-skimmer över sig. Föräldrarna skickar iväg barnen till skolan och stöttar dem med lite peppning och beröm, men för övrigt litar de till att samhället tar hand om deras utbildning och utveckling, för att sedan ha mer eller mindre förväntningar på resultatet. Den som verkligen vill sitt barns bästa klarar sig inte undan på att bara hålla tummarna i 18 år. Man måste vara delaktig själv. Och man måste tänka på att en ungdom har både en vuxens och ett barns behov samtidigt.

__________________
Hobby-filosof...

Blueye

Kan berätta en solskenshistoria som hände på en buss jag åkte på för snart tio år sedan...

Det satt en mamma med sin dotter på bussen. Dottern var i nedre skolåldern skulle jag tippa. Mitt emot på sätet satt det en gammal tant med gips på benet. Flickan satt hela tiden och sparkade på tantens gips. Till slut frågade tanten snällt om hon inte kunde sluta efterso det gjorde ont! Men nej då, flickan fortsatte. Till slut sa tanten till mamman:
- Kan du be din dotter att sluta sparka mig, det gör ont!
Svaret hon fick av Mamman var:
- Jag håller på fri uppfostran!

Längre bak i bussen satt en tjej i min ålder. Hon reste sig och gick fram och sparkade till flickan på benet. Då reagerade mamman och frågade "Vad F-N håller du på med???!!!" Tjejens svar blev:
- Jag har också fått Fri Uppfostran!!

Förutom att jag fortfarande beundrar den tjejen något oerhört så visar denna lilla historia att många vuxna inte kan hantera olika situationer och förutse vad deras agerande och sätt att bemöta sina barn kommer att leda till... Och hur mycket smartare barn egentligen är än vi tror! Så annorlunda framtidens samhälle skulle se ut om vi bara kunde ta vårt naturliga föräldraansvar och alltid prioritera våra barn i första hand! Om vi bara kunde ge dem den kärlek och uppmärksamhet de behöver och förtjänar!