lipsill

Barnen vet inget om skärandet, jag skär bara på ställen som inte syns el så döljer jag med kläder och sällan när de är hos mig, för deras skull blir jag starkare. Har självmordstankar igen och även planer, tänker att det är bäst för alla att jag försvinner. Barnen slipper bo trångt hos mig och kan bo i pappas stora hus hela tiden. Har mått bättre efter separationen som var för 1 år sedan men nu känner jag mig sådär maktlös och tom igen. Ser inte att jag behövs. Vill inte se det. Jag älskar mina barn över allt annat och jag ger dem massor av kärlek, exmaken och jag har delad vårdnad. Jag tänker att jag förstört livet för så många och inte borde få leva. Naturligtvis vet jag att "det känns bättre om ett tag" men jag orkar inte stå ut NU.

Taniya Lundström

Hej igen!
Jag är verkligen orolig för dig. Dina barn kommer alltid, att behöva dig. Du är visst värd, att få leva. Låt ingen annan, säga något annat till dig. Du måste försöka att söka hjälp, hos någon Terapeut eller Psykolog. Det kan nämligen vara svårt när man lider av Självskade beteende & Självmordstankar, att kunna sluta själv. De kan ge dig verktyg, så att du kan hantera din ångest. Tänk på dina barn.

Ta hand om dig!
Taniya

lipsill

Jag började när jag var så liten... Skärandet och självskadandet är för mig en - om än kortsiktlig - lösning som jag tror är ett invant beteende. Jag vet ingen annan lösning, om jag slutar så finns det inget som lindrar! Har aldrig sökt lindring i droger el alkohol. Började som 9-åring att banka jättehårt på låren så det blev stora blåmärken. Vet inte varför jag började, bara en känsla av att inte stå ut, maktlöshet, vilja att skada mig som blev för stor för att bemästra och fortfarande är det. Varför gör jag så, varför är känslan av maktlöshet så stor, varför vill jag inte leva, inga svar finns, bara massa frågor som bara lämnar en stor tomhet inom mig. Enda svaret är att förinta mig själv.

Taniya Lundström

Hej!
Finns det någonting som du vill, att jag skall hjälpa dig med? Jag skulle rekommendera dig att du söker hjälp, så kanske du finner svaren på dina frågor. Då kanske känslan av tomhet, försvinner. Det enda svaret behöver INTE, vara att förinta sig sig själv. Du behövs & är viktig för dina anhöriga. Men framförallt behövs du för dina barn. Det finns hjälp att få det gäller bara, att vara beredd att ta emot den.

Ta hand om dig!
Taniya

lipsill

Har varit med om ett par saker som skapade en enorm inre stress, en olyckssituation där ett av barnen var inblandat, kände efteråt att "nu har jag blivit galen". Stressen var så enorm och det var bokstavligt talat som någon spärr släppte hos mig, efter det vet jag att jag verkligen kan ta livet av mig. Aggressionen jag har i mig när jag skär mig är från så många olika håll så jag jagar mig själv att skada mig. En annan situation var när en bekant under flera års tid mådde väldigt dåligt och ett par ggr gjorde självmordsförsök. Jag blev den som ställde upp, ordnade läkartider, lyssnade, var aktiv i riktiga akutsituationer, hade mobilen på jämt för att kunna bli nådd.. Det var för mig en självklarhet men jag drogs ner själv. Vi drog upp och ner varandra hela tiden och min exmake (vi var gifta då) var arg eftersom han såg vad detta gjorde med mig och med oss. Jag fick dåligt samvete för alla inblandade hur jag än gjorde. Kände mig fångad, instängd, maktlös, frustrerad, väldigt arg, ledsen, uppgiven, det finns inga ord tillräckligt starka för att beskriva känslorna som rasade inom mig. Allt detta samtidigt som min (ex)make klagade på allt jag gjorde och inte gjorde. Allt skulle vara på hans sätt och jag tappade intresset för allt jag dittills funnit glädje och avkoppling i, blev helstressad över att inte vara färdig med allt innan han kom hem från sitt jobb. Han hade helt orimliga krav, allt måste vara färdigt innan han kom hem annars - och nu citerar jag honom - måste ju JAG göra klart!! Så sa han och så menade han. Kände mer och mer att jag måste lämna honom, försökte många ggr prata om det jag upplevde som stressande och att man faktiskt kunde hjälpas åt, att det inte är så att en måste göra allting "färdigt" utan att man är två. Tyvärr gick det inte fram. Jag kände att jag inte kunde leva med honom om det fortsatte så, jag var självdestruktiv ofta och har i perioder även haft ätstörningar. Kände även att jag inte ville utsätta barnen för en skilsmässa, med delat boende och allt vad det innebär. Mina fina underbara barn, hur skulle jag kunna göra detta mot dem? De som var så glada, hur skulle jag kunna göra dem ledsna? Situationen var alltså ohållbar och jag tänkte mer och mer på självmord. Förra året hade jag bestämt mig, hade bestämt dag och tillvägagångssätt. Vad som hände kan jag inte skriva om nu, det är för jobbigt. Ett par dagar senare blev jag inlagd på sjukhus och fick stanna i 2 månader. Min man hörde knappt av sig under tiden men jag pratade med barnen nästan varje dag. Åkte hem lite starkare, självmordstankar existerade fortfarande men jag kunde stå ut med att de fanns. Hade t o m lite hopp om framtiden, köpte lägenhet och ordnade med flytten. Tog tag i saker och blev inte lika svag i närheten av min man. Kände att jag behövde ta plats och gjorde det också, skapade min egen bas. Fick en enorm kraft av att göra det här och i spegeln såg jag liv i mina ögon igen, de hade varit helt döda innan. Fick ju hjälp på sjukhuset som var bra men det är som om jag inte har varken tid eller råd att fortsätta den kontakten här ute. Glömmer tiderna hela tiden och har kontaktat NOA när det varit riktigt illa. Nu har öppenvården sagt att jag inte längra får tider eftersom jag ändå inte dyker upp. Jag är väldigt rädd om alla andra men tydligen inte om mig själv. Känner ju att jag har behov av att prata om det här, att jag stänger inne förvärrar säkert bara problematiken. Ibland blir allt så övermäktigt att jag knappt klarar en sekund till. Just nu är det ändå ganska bra, i fredags tänkte jag att på måndag går jag till tågspåret och ställer mig, i en kurva mellan två stationer, tåget hinner definitivt inte bromsa och inte så många vittnen behöver se vad som händer. Idag tänker jag inte så, men det spelar liksom inte någon roll för mig om jag lever eller inte ikväll. Vet inte riktigt varför jag skriver allt det här, men det är skönt att göra det. Det är så lätt att fastna i negativa tankar, det svänger väldigt snabbt för mig och mina självskadeimpulser är mycket starka när de kommer. Orkar inte skriva mer just nu. Tack för att ni finns.

Taniya Lundström

Hej igen!
Man blir verkligen upprörd & ledsen för din skull, när man läser illa du blev behandlad av din före detta make. Det naturliga är ju att man försöker att hjälpa & stötta den man älskar. Starkt gjort av dig, att skilja dig samt att köpa en lägenhet & försöka att gå vidare, med ditt liv. Tråkigt att han inte ens kunde kontakta dig när du låg inlagd, på Sjukhuset. Tänk på dina barn de skulle bli helt förkrossade, om du inte levde längre.

Ta hand om dig!
Taniya

lipsill

Tänker att, är det så farligt att skära sig? Det är en effektiv lindring för mig och om jag inte får göra det så känns det som det bara måste ersättas med ngt annat, vilket skulle bli att jag utsätter mig för sexuella risker, att "låta" ngn utnyttja mig sexuellt i rent förnedringssyfte, för att jag ska straffa mig själv. I jämförelse med det verkar ju skärandet mindre hälsovådligt. Vet inte vad jag skulle göra om jag inte fick straffa mig på ngt sätt när jag känner maktlöshet, ilska, frustration. Är det så farligt egentligen?? Jag skär mig bara när jag är ensam och på ställen där det inte syns så barnen vet inget. Ärren slipar jag ner med sandpapper... Ingen som känner mig skulle tro att jag håller på såhär. Bara jag vet.

Taniya Lundström

Hej!
Ja, det är allvarligt att lida av Självskade beteende. Är du säker att dina barn inte vet? Barn lägger märke, till mer än vad man tror.

Ta hand om dig!
Taniya