Lotus

Skrev en tråd när jag var ny här om min dotter som skär sig. Nu behöver jag få veta lite mer om hur jag ska bete mig i allt det här.

Vi bor i en liten stad. Jag har mitt arbete i en annan stad med en resväg på 6 mil i vardera riktning. Med tåg tar det ca 40 minuter enkel resa, med buss tar det 1,5 timmar enkel resa. Dottern går i skolan i den stad där vi bor.

Vi har inga anhöriga här då vi är hitplacerade av kvinnojour och socialtjänst efter att ha fått fly från en man jag levde med. Vi har tidigare haft sekretesskydd på namn och adress och överfallslarm i mobilen. Vi har ett mycket begränsat socialt nät där vi nu bor.

Det finns ingen förutom jag själv som kan finnas till hands för min dotter när hon mår dåligt. Skolan ringer så fort hon försvinner därifrån och jag ger mig ut och letar upp henne. Eller så är jag med henne i skolan.

Det här sättet att leva som vi nu gör påverkar ekonomin i allra högsta grad. Jag kan ju inte åka till jobbet och lämna henne ensam kvar här när det händer något. Inget jobb-inga pengar.

Har en syster som har en magisterexamen i socionomi. Hon tog sin examen vid Uppsala Universitet. Hon arbetar idag som chef över olika boenden. Men jag antar att hennes utbildning är gedigen. Nåväl. Nu har mina anhöriga splittrats i två delar. Min syster och min mamma som anser att jag ska strunta i min dotter. Dom menar att hon skär sig för att hon är bortskämd och bara vill styra mitt liv. Dom menar att jag ska jobba som vanligt och om min dotter skadar sig allvarligt så låt det ske. Jag menar att jag vill inte att hon ska känna att jag inte finns där. Jag vill att hon ska känna sig trygg, att hon ska veta att jag stöttar henne genom det här. Hon har haft det så jobbigt. Dels när jag levde med den där mannen som misshandlade oss både fysiskt och psykiskt. Dessutom är min dotters pappa dömd till 2 månaders öppen psykvård för sexuellt ofredande av dottern. Dom föll när hon var 2,5 år. Dottern har gått mycket på BUP både som liten och i samband med att vi levde gömda.

Jag menar att hon skär sig nu och har sin ångest på grund av det hon varit med om tidigare. Mina anhöriga menar att allt är bullshit, för hon har ju fått hjälp tidigare. Dom menar att hon nu bara "spelar allan" för att få uppmärksamhet.

Tiden mellan dessa traumatiska händelser har det självklart hänt mycket positivt också, ska väl tilläggas. Men min undran är ju nu då vem av oss som har rätt i det här. Jag skulle verkligen behöva arbeta för vi behöver pengar till hyra och mat och sånt. Men jag törs inte lämna henne nu. Och varje dag ringer min syster och mamma och bråkar om hur jag skiter i jobb och allt för en bortskämd unge. Kan inte försvara mitt handlande på ett trovärdigt sätt. Hur funkar det här? Gör hon så här för att toppstyra mig så som dom tror, eller är det här ett slags resultat av hennes tidigare upplevelser? Jag känner att jag blir tokig snart. Orkar inte ha en massa bråk om det här också. Situationen är så jobbig som den är. Min dotter mår ju dåligt, jag kan inte jobba, all min vakna tid (och ibland sovtid) går åt att trösta henne eller jaga henne runt lilla staden när hon förvinner.

Snälla, snälla någon. Svara hur det funkar. jag vet inte vad jag ska ta mig till snart...
Tack på förhand/ Lotus

Taniya Lundström

Hej!
Jag blir verkligen upprörd när jag läser att din anhöriga anser att din dotter skär sig, på grund av att hon är bortskämd. Din dotter använder sig av Självskade beteendet, på grund av att hon inte kan hantera sin ångest på något annat sätt. Säg till dina anhöriga att de borde ta reda på fakta, innan de yttrar sig om Självskade beteende & Självmord. Detta borde ju din syster veta, om hon är utbildad till Socionom. De skall ju stötta dig & försöka hjälpa dig, så att du orkar att stötta & hjälpa din dotter. Din dotter måste få hjälp av en Terapeut eller Psykolog, som är specialiserad just på denna problematiken. Det är bra att din dotter har dig, som stöttar henne så mycket. Du är guld värd. I längden är inte detta hållbart. Villka pengar skall ni leva på framöver? Ni behöver ju din inkomst. Samtidigt förstår jag att du inte kan lämna din dotter ensam, när hon mår så dåligt. Jag förstår att du känner dig, maktlös. Jag vill hjälpa dig. Det finns alltid hjälp att få.

Ta hand om dig!
Taniya

Lojsen

Hej Lotus!
Det är ingen rolig resa ni har haft du och in dotter. Och jag kan ju säga att jag förstår att hon mår dåligt och även du själv. Jag är ingen expert direkt men rent spontant så känner jag att din dotter verkligen mår riktigt dåligt pga. allt och det är inte konstigt att hon gör det handlingar som hon gör. Att din mamma och syster inte stöttar dig i ditt beslut om att försöka hjälpa din dotter känns bara tragiskt. Jag känner att hur kan man påstå att hon bara gör sådär för att hon är bortskämd och vill ha uppmärksamhet. Visst uppmärksamhet kan jag hålla med om till viss del, men uppmärksamhet på att må dåligt är något man inte bara kan blunda för, känner jag i alla fall. Att din dotter har fått hjälp tidigare är ju bra, men allt som hon varit med om är inget man bara glömmer, det är saker som antagligen satt spår i henne för resten av hennes liv och nu när hon är i den åldern där man börjar mogna och ska bli vuxen kanske gjort att det dragits upp en hel del från förr(?) som hon också tampas med. Sen så får man inte glömma att trots att hon (ni) haft en jobbig resa tillsammans gör inte det så att alla ”vanliga” problem i den åldern bara försvinner, det är något som byggs på uppe på allt det där andra. Jag förstår att du vill göra allt för henne, så hon ska få ett bättre mående. Sen är det svårt när man är själv att räcka till och man hamnar nog lätt i den banan där du är nu att du får välja antingen eller, och jag tycker inte det är konstigt att du väljer din dotter framför det andra. Det jag undrar är om inte din dotter verkligen skulle behöva professionell hjälp, då hon uppenbart inte alls mår bra och du som mamma kanske inte räcker till trots allt, av din tidigare tråd så vet jag att det var väntetid, man kan ju hoppas på att hon får hjälp snarast! Och sen känner jag att du glömmer väl inte bort dig själv i allt detta? Du får inte glömma att ta hand om dig själv också.
Kämpa vidare och du ska se att detta en dag kommer få ett lyckligt slut. Det är ni verkligen värda du och din dotter.
Ta hand om dig!
Kram
Lojsen

__________________
Det är den som går vilse som finner nya vägar.

Lotus

Tack båda för era svar...

Min dotter får hjälp. Dels har hon en kurator på UngdomsMottagningen och så ska hon få träffa två psykologer på BUP 29/5. Så har jag sökt kontaktperson åt henne på socialförvaltningen. Så hjälp finns och mera kommer. Men allt tar ju tid. Hon ska få komma med i ett DISA projekt efter sommaren.

Det är svårare att hitta hjälp åt mig. Ringde vuxenpsyk för jag behöver någon att prata med. Men bedömningen dom gjorde på mig är att jag är för stark och driftig. Samma sak sa dom på socialförvaltningen och på UM. Det är jag som fixat alla möten och tider till min dotter, det är jag som fixat telefonkedjan med skolan. Den innebär att så fort hon försvinner från skolan eller en lektion så ringer dom mig och jag kommer dit och letar upp henne. Vi bor ett par minuters gångväg från hennes skola. Det jag fixade tog totalt fyra dagar och massor med telefonsamtal. Normalt tar det mellan 3-6 månader att få fram det jag fixade på dessa fyra dagar. Därför har man bedömt mig som stark och kompetent, alltså behöver jag ingen hjälp. Bara min dotter.

Jag håller med dig Tanya i det du säger om min syster. Jag blir iskall när jag hör hennes resonemang och när jag tänker på vilken tjänst hon sitter på. Måtte dom inte få in den här problematiken i hennes grupp.

Jag kommer alltid att ställa upp på min dotter. Hon är viktigast för mig. Men jag känner att det här tar på mina krafter. Jag är väldigt trött nu. Jag har pratat med min familj om allt det jag lärt mig om hur det här fungerar, men dom tycker fortfarande att det bara är svammel och att min dotter är bortskämd. Jag behövde lite bekräftelse från er som förstår det här. Och det fick jag nu. Tusen tack för det.

Jobb och ekonomi måste lösa sig på något sätt. Just nu försöker jag få försäkringskassan att godkänna en sjukskrivning, vilket går trögt. Jag har också begärt att soc ska hjälpa oss ekonomiskt tills vidare. Har dock inte fått svar ännu. Men ekonomin oroar mig. Liksom att jag tappar den sociala biten som ett arbete innebär. Jag trivs väldigt bra med mitt jobb och saknar det en del. Men just nu är min tjej allra viktigast, så det får väl ordna sig på något vis....

Kramar Lotus

Änglaflickan Inez

lite tankar

*jag tror din dotter mår förjävligt, därför skär hos sig, för hon har inget annat inlärt sätt att hantera det på, samt att skära sig är den effektivaste metoden i studen(anser jag) men oxå en av de mest destruktiva. så inget jag rekomenderar.

*din dotter behöver hjälp att komma ur sitt skärande....

*det finns tjejer och killar som skär sig för att få uppmärksamhet och för att få sin vilja igenom. MEN jag är väldigt säker på att de i grunden mår väldigt dåligt. annars skär man sig inte.

*jag tror(inte helt säker) att du som anhörig till någon som mår väldigt dåligt, har rätt till proff.stöd.... Vet nån annan??

*ja saker tar tid, och jag beundrar dig som kämpar så mkt medan denna tiden ska gå

stor kram till dig

Lotus

Tack för dina vänliga ord och tankar. Du har så rätt i det du skriver. Hon mår dåligt, hon känner ångest. Och den blir ju inte mindre heller när hon hör vad andra anhöriga säger om henne. Man blir alldeles matt.

När det gäller mig själv så tror ju jag också att jag har rätt att få någon form av stöd. Det är bara så svårt att hitta den. En hel del stöd och hjälp får jag ju här. Och det är otroligt värdefullt. Jag kan inte så mycket om hur det är att skära sig, men jag lär mig lite mera varje dag. Och när jag skriver här, så får jag alltid så bra respons och så många kloka svar.

Vad jag har märkt under den här tiden är att man från olika myndigheters sida har rätt dålig insikt om hur vanligt det är med unga som skär sig. Det är en liten ort vi bor på och man är klart ovan att hantera den här typen av problem, det märks väldigt tydligt. Så att jag vill ha någon att samtala med och ställa frågor till är nästan helt omöjligt att få fram här. Så jag är så glad att jag hittat detta forum och alla människor här. Ni är alla till jättestor hjälp på olika vis. Jag blir lite rörd att så många bryr sig och vill hjälpa oss på olika vis.

MVH Erika

Änglaflickan Inez

ja här på sidan finns det många som bryr sig på riktigt

stor kram

smyrra

Hej du fantastiska mamma som kämpar för din dotter!!

Så klokt att du lyssnar till din inre röst. Du känner att din dotter behöver dig, att hon mår dåligt, att hon inte skär sig för att hon är bortskämd!!

Jag minns inte om du skrev hur gammal din dotter är och jag har ingen bild av er situation och er historia. Din dotter har fått hjälp tidigare, det var ju bra, då. Men nu behöver hon och du hjälp igen. Uppenbarligen har den tidigare hjälpen inte varit tillräcklig eller så är det ngt nytt som har hänt som har fått henne att återuppta det här beteendet.
När det gäller socialtjänsten så ansök igen, om de inte kan arbeta med självskadebeteendet så ska de kunna arbeta med att hjälpa er stärka ert nätverk!! Som du skrev, det saknas kunskap om detta beteende! Men fortsätt söka hjälp via psykiatrin, läs på internet och ansök via socialtjänten om hjälp (det finns att få) Överklaga eventuella avslag! Det står beskrivet hur man gör på beslutet du får skickat hem. Det har du rätt att få när du ansöker om bistånd från soc. Var tydlig, skriv brev till dem, skriv ner det som sägs er emellan, ta namn, prata med chefer...var så besvärlig som du orkar vara. Ni ska inte behöva ha det så här!

Organisationer som rädda barnen och röda korset kan ibland ha bra verksamheter, kolla med dem. Kyrkan, vad kan de erbjuda er?? Ibland stödkontakt (de har också socionomer) och ibland ekonomiskt bistånd....

Terapi, tex KBT (kogntiv beteende terapi) Sök stipendier från olika fonder,. förteckning över dessa finns att låna på biblioteket. Ansök via BUP och soc.

Jag är säker på att du vid det här laget kanske har läst en hel del om självskadebeteende och att du fått höra en hel del. Eller så är det inte så..
Det här beteendet kan fylla en mängd olika funktioner men kan väl sägas vara ett sätt att kommunicera, ett sätt att hantera obehagliga känslor och situationer. Det kan vara ett sätt att straffa sin omgivning och det kan vara ett sätt att söka uppmärksamhet. Ibland stänger vi människor av våra känslor, vi blir på så sätt helt avtrubbade och kan tillslut känna oss helt overkliga. Att skära sig kan då bli ett sätt att känna att man faktiskt lever, att man känner någonting, eller att se att man blöder. Ofta varierar orsaken från gång till gång.

Oavsätt vilket så tror jag inte att det hjälper din dotter att strunta i henne! Men jag tror att det är viktigt att försöka ta reda på vad hennes beteende vill säga. Sen är det också viktigt att hon får lära sig andra sätt att hantera detta. TEX att prata med henne när det händer, blev hon arg...vad ska hon göra nästa gång hon blir arg, kan hon skrika på nån, slå på nåt eller skriva att hon är arg tex...ångest, kan hon ta ett bad, ringa nån, ta en gummisnodd runt handleden och snärta till när hon känner suget att skära sig.
Skär hon sig så att hon måste åka till akuten?? Har hon också gjort allvarliga suicidförsök?


Avslutningsvis vill jag tipsa om experterna här, har du ställt dina frågor dit???

Sköt om er, och glöm inte att också ta hand om dig. Du måste må bra för att orka kämpa för din dotter. Det borde soc verkligen fatta!!!!!

__________________
There is no way to happiness. Happiness is the way.

Lotus

Hej...

Vilket svar...Tack, jag blir verkligen "peppad" av dig och din kunskap. Jag har skrivit ett inlägg förut om min dotter. Hon var kanske lite väl liten första gången hon kom till BUP. Hon var då i 2-års åldern och det var sandlådeterapi man använde på henne då. Och första gången gällde det sexuellt ofredande, som domen i tingsrätten blev.

Andra gången hon var till BUP var för 4 år sedan, då vi levde gömda med larm. Men då bedömdes hon som stark och stabil efter omständigheterna så hon fick inga fler tider där. Men hon har deltagit i Trappan efter flykten.

Idag är min tjej 15 år. I somras dog min systerson plötsligt och oväntat. Den pojken är uppväxt under 12 års tid tillsammans med mina barn, så för min dotter blev det som att förlora ett "riktigt" syskon. Min mormor dog några månader före pojken. Sammanlagt förlorade vi 8 anhöriga och nära vänner under 2007. Min dotter säger själv att hon vill inte dö eftersom hon vet hur jobbigt det är för alla andra när någon dör.

Jag förstår varför min tjej mår så dåligt. Det har i perioder varit så jobbigt. Hon är van att jag alltid är stark, men när pojken gick bort rasade min värld totalt. Min tjej såg mig helt nedbruten för första gången i sitt liv. Vilket hon tagit hårt. Och till det all sorg som hon själv känner för dom vi förlorat. Jag har erbjudit henne olika typer av hjälp utifrån men hon har avböjt. Men nu blir det hjälp i alla fall. Men vad vet jag inte än. Hon får komma till BUP snart. Och så ska hon få en plats i ett DISA-projekt efter sommaren.

För min egen del jagar jag vidare för att få hjälp. Så att jag kan fortsätta stötta min tjej. Jag har redan överklagat på soc, så kanske kanske ska dom hjälpa oss ekonomiskt. Får svar under denna vecka hoppas jag.

Jag har inte för avsikt att ge upp. Hon skär sig av olika anledningar. Hon kan vara arg, ledsen eller rastlös. Det är olika hur djupt hon skär. Är undersköterska så hittills har jag kunnat fixa till såren själv. Dottern har börjat öppna sig lite mot mig och berättar lite hur hon känner sig. Hon skriver en del också. Det hon skriver lägger hon så att jag ska hitta det skrivna, typ under min kudde. Hon bloggar också på en sida där hon vet att jag brukar vara. Hon litar tydligen på att jag verkligen kan hjälpa henne. Vilket jag hoppas att jag kan. Det är mitt mål i alla fall.

Och, som jag sa tidigare. Att ha hittat detta forum med alla fina hjälpsamma människor är som en Gudagåva. Alla är så modiga här, berättar så att jag lär mig förstå, fast jag inte förstår.

Är er alla som svarar tack skyldig...*L*
Kramar Lotus

smyrra

Vilken berättelse och vilken livshistoria!! Att vid 15 års ålder ha upplevt så mycket svek, smärta och död; VEM AV OSS SKULLE INTE VARA FÖRKROSSADE?!
Sen också sakna livserfarenhet och kognitiv förmåga att bearbeta detta på ett vuxet sätt...hur ska man göra för att stå ut, för att hantera all smärta, när det inte ens går att begripa allt som hänt...Vilken fantastisk tur att hon har dig som är så lyhörd och målmedveten och kärleksfull!!

Din syster och mammas tolkning förvånar än mer. Är det denna syster som förlorat sin son? Det kan ju i så fall ligga bakom hennes aversion/agg gentemot din dotter, en form av svartsjuka...
Tänker också på att vuxna reagerar ibland också genom att stöta bort den som har det svårt när de inte har kraft eller förmåga att hjälpa. Man idiotförklarar eller skuldbelägger den som ber om ngt som de inte har förmåga att ge, istället för att kännas vid sin egen otillräcklighet...


ngt annat som kanske bidrar till nåt är att vår hjärna utvecklas hela tiden fram till dess att vi är ungefär 25 år. För varje utvecklingsstadium så förstår vi allt mer, vi förstår också saker vi tidigare varit med om på nytt sätt. Vilket i sig kan göra att man mår dåligt igen för nåt man tidigare bearbetat.
Det är heller inte ovanligt att tidigare trauman aktiveras när man utsätts för nya traumatiska situationer som det här med din systerson och ditt mående. För varje trauma man genomlevt tenderar också vår sårbarhet att öka.

[/quote]
Min dotter säger själv att hon vill inte dö eftersom hon vet hur jobbigt det är för alla andra när någon dör. [/quote]

Hon vill inte dö men verkar tycka att det är svårt att leva, kanske också saknar lust till livet just nu. Ett tips är att komma ihåg att göra saker som man mår bra av, att förbättra balansen mellan sånt som är jobbigt och sånt som brukar vara kul. Det behöver inte kosta pengar, man kan ha eget hemmaspa, vara i naturen, massage, killa varann på ryggen, måla tånaglar, läsa högt, titta på komedier osv. Vad gillar hon?? Finns det ngt? Picknick i det gröna...En kontaktperson via soc kan bidra med sånt oxå!!!

Nyfiken på vad DISA är...har missat helt!

Sänder varma tankar om ljus och kraft och framgång!
Kram Smyrra

__________________
There is no way to happiness. Happiness is the way.