flyger_

Lotus

Hej Smyrra...

Min syster som uttalar sig så där dumt är inte mamma till pojken. Men hon är idag fostermamma till två av pojkens biologiska syskon. Mamman till pojken är tung missbrukare och har varit så i många år.

Min mamma funkar lite så som du säger. Hon vill inte höra, för det man inte hör finns inte. Hon är dessutom alkoholist, dricker varje dag, mycket, Så jag kan inte begära att hon ska förstå det här.

DISA är rätt nytt i Sverige vad jag kan förstå. Metodens styrkor är att den:
-medvetandegör och stärker
-hjälper tjejerna att se både varför de mår dåligt och varför de mår bra
-tydliggör val och visar deltagarna att de har förmåga att ta kontroll över sitt eget liv.

DISA-gruppledaren genomför 10 gruppsamtal á 1 timme med flickor i halv grupp. Samtalen bygger på:
- Kognitiva beteendetekniker för att förändra negativa tankemönster.
- Övningar för att öka antalet hälsofrämjande aktiviteter.
- Kommunikationsträning och träning av olika problemlösningsstrategier.
- Övningar för att stärka den sociala förmågan och det sociala nätverket.
Studier visar att dessa fura moment främjar den psykiska hälsan.

Min tjej är mycket svår att få med ut på olika aktiviteter just nu. Hon mår ju inget vidare, men man får försöka ändå. Jag är glad om jag får med henne på någonting annat ibland. Hon var tidigare mycket i stallet, hon har ridit sedan hon var fyra år. Hon har också varit otroligt duktig på klättring, vig som en apa är hon. Hon saknar sin bror, han är 25 och bor inte hemma. Han bor i vår hemstad, så dom ses inte så ofta, men dom har telefonkontakt och datorkontakt varje dag. Dom står nära varandra och har alltid gjort det åldersskillnaden till trots.

Jo, vi har en mastig ryggsäck. Jag förstår inte varför det har blivit så. Men jag är den i familjen som alltid varit starkast. Jag är äldst i syskonskaran på 3. Har alltid tagit hand om mina småsyskon när vi bodde hemma. Jag är en omhändertagande person. Vilket gör att familjen inte alls förstår mina behov. Och eftersom mycket har hänt har jag inte haft tid att ta hand om mig själv.

Jag började göra det i och för sig. Hittade min grej i meditation bland annat, vilket varit mig till stor hjälp. Men jag drabbas ibland av fysiska åkommor typ ont i rygg och axlar, ont i magen, huvudvärk. Jag har en sönderslagen kota i nacken som gör ont. Och nervskador i händerna, båda dessa efter misshandel. Är opererad, fast det funkade inte riktigt. Söker nu med ljus och lykta efter någon som jag kan prata med för att få ur mig allt istället för att bara lagra och stoppa in.

Jag är väl en stark person i grund och botten. Envis, en överlevare. Men jag blir trött ibland. Och nu går min tid åt till min tjej. Jag hyser ändå stort hopp om att hon kommer att må bra så smånigom. Det finns goda förutsättningar för det trots allt. Men visst har det varit en fullständigt för jävlig resa mellan varven. (ursäkta språket)

Det blev lite långt det här. Hoppas jag inte tröttar ut dig. Du har så bra tankar. Vill förklara så tydligt som möjligt.
Kram Lotus

Lotus

Hej flyger...

Jo, jag förstår vad du menar. Jag har alltid erbjudit min dotter hjälp utifrån om något har hänt. Jag vet ju att man inte alltid vill prata med sin mamma. Och min dotter har faktiskt en inställning som kan ses lite krass. Hon tar gärna emot hjälp, säger hon. Men hon vill inte ha hjälp av såna som får betalt för att lyssna på henne. Dom tar inte henne på allvar säger hon, just för att dom har betalt för att lyssna på vem som helst. Hon vill ha hjälp från någon som hon känner förtroende för och som är seriös, säger hon.

Nu blev hon bemött på ett lite konstigt sätt när hon förstod att hennes drömmar om övergrepp inte var drömmar utan verklighet. Hon tog det skapligt lugnt när hon pratade med mig om det. Jag var också väldigt lugn under samtalen alla svåra frågor till trots. Men så ville hon prata med någon utifrån och hon valde skolsköterskan. Och den kvinnan rev upp himmel och jord, ville ha läkarundersökningar, hon ringde mig och var helt uppriven och hade tagit för givet att jag bara varit passiv när övergreppen skedde. Vilket inte alls var fallet. Dottern var 2,5 år när rättegången var och hon var 15 när hon fick bekräftat vad som skett. Nu vill man skylla dotterns alla problem på övergreppen mot henne. Man tar ingen hänsyn till att en del andra saker här hänt, som ligger närmare i tiden. Nu när dottern sörjer sin "bror" så ser dom inte henne i den sorgen, man ser enbart övergreppen. Och dottern tolkar dom som totalt kalla och dumma i huvudet.

Jo, jag tror visst att det kan bli för mycket "rotande" i hennes huvud. Det gäller att vi kan prata med varandra hon och jag. Tillsammans brukar vi sedan sålla det som är viktigast i nedåtstigande skala. Hon får säga vad hon tycker är värst respektive inte så farligt. Vilket funkar skapligt. En del saker är redan rätt bra bearbetade från hennes sida, men genast vid någon ny kontakt rivs allt upp igen beroende på hur motparten reagerar på det som hänt. Så det går runt runt hela tiden. Men min förhoppning är ju att vi ska bena upp allt en gång för alla nu.

Tack för ditt svar och din berättelse...Jag ser saker från fler håll nu sedan jag började skriva och få svar här..Det är som om fler dörrar öppnar sig. Det är så intressant att få ta del av andras erfarenheter och hur andra tänker, hur det är för andra. Känner på så sätt igen en hel del nu i det som händer med min dotter. Vilket jag hoppas kan vara till hjälp för henne.

Kram Lotus

Dopa minen:)

Min fråga kanske är lite offtopic, men jag undrar generellt, när det efter att man tagit sig ifrån en familjevåldssituation som du. Finns det då någon terapiform där, som i ditt fall du och din dotter, får gemensam terapi. Där man båda får prata med en professionell om det man faktiskt upplevt tillsammans - även om så misshandeln bara riktat sig mot föräldern. Jag tänker mig att om man går var för sig så pratar man om saker som man inte vill betynga den andra med så kan man inte öppna sig helt emotionellt för varandra. Till viss del kanske man som förälder inte bör berätta allt i detta samtal, men att barnet får släppa fram mer av sitt, så barnet inte känner att hemma kan hon/han prata om 90% av sina upplevelser, men 10% måste han/hon behålla inom sig och grubbla på. Din dotter reagerade på när det brast för dig angående kusinen. Du är den viktigaste personen i hennes liv - du är hennes klippa. Problemet är kanske att hon alltid läst av ditt mående och liksom "lärt sig" att om mamma blir ledsen, då är det verkligen något som är på tok, och då blir hon väldigt rädd. Det säger jag inte för att du borde vara ännu mer noga att inte tappa ansiktet inför henne. Tvärtom tror jag det kan vara betydelsefullt om hon kunde få den biten bearbetad så det inte blir något skrämmande i att du visar det spektrat av dina känslor. Det skulle kunna vara spänningslösare för er båda. Det var därför jag kom att fundera på det där med gemensam terapi. Tänkte mig att ifall du visade de känslorna för henne tillsammans med någon som kan hantera båda era reaktioner vid en sådan situation.

Kanske är jag ute och cyklar, men jag är å andra sidan ingen psykolog, utan hobby-filosof .

Men jag tycker du verkar vara en fin människa som verkligen bryr dig om dottern. Jag kan bara instämma i andras kommentarer om din systers agerande. Ibland skär hon sig för att minsa ångesten. Ibland kanske hon gör det för att "manipulera dig" - det är nog sant, fast jag sätter citationstecken på "manipulation". För om hon efter allt hon varit med om känner sig väldigt ensam, vem kan klandra henne för att på detta sätt vädja efter mer kärlek och omhändertagande. Hon är ju knappast bortskämd med det fast du gjort allt som stått i din makt utifrån de förutsättningarna ni har (man måste ju ha tak över huvudet och mat på bordet också).

Jag tror bästa medicinen för din dotter skulle vara att hon förutom terapier av alla dess slag också kunde utöka sin krets av nära. Vanliga personer hon kan lita på, så hon kan hämta kraft och glädje från fler än dig och sin bror. Det i sig är nog ingen ny tanke för er, och det kanske är lättare sagt än gjort. Men likväl är det nog en viktig sak. Det kan vara viktigt att fundera mer aktivt på var man ska finna dessa vänner, för annars kan det lösa sig på fel sätt med tiden, att hon hamnar i fel umgänge - att hon dras mot andra destruktiva ungdomar.

För övrigt kan jag nog inte säga så mkt, men jag vill bara tillägga att jag tycker Smyrra skrivit några toppen-inlägg i tråden.

__________________
Hobby-filosof...

Lotus

Hej Dopa minen...

Har inte varit inne här på ett tag. Det har varit lite mycket ett tag igen nu. Smög in en snabbis i natt, men var för trött för att svara dig då....

Tack för ett mycket klokt svar. Jag blev rörd och glad när jag läste det. Det låter som om du verkligen förstår. Förståelse är så viktigt i det här har jag märkt.

Jag tror inte ett ögonblick att du är "ute och cyklar". Jag önskar att det fanns någonstans där vi kunde få gå tillsammans. Där vi bor nu, finns inte den möjligheten. Vi separeras alltid. Dessutom är det lättare att få hjälp till min dotter än till mig själv. Jag är ju rätt "kaxig", ställer krav, vilket gör att jag betraktas som "stark och självständig, positiv och glad"...alltså jag har inga problem med mig själv eller med min erfarenhet. Jag har dragit på mig fysiska sjukdomar på grund av den negativa stressen i allt som hänt (min egen slutsats). Det är magen som strular, vilket jag får mediciner för eftersom jag går ner i vikt fast jag äter och mina värden blir dåliga. Dessutom dras jag med värk efter misshandel, vilket jag får starkt smärtstillande för. Fick bland annat nervskador i händerna. Jag äter dock inte den medicinen, för jag blir så trött och "såsig" av den, så det funkar inte.

Jo, jag önskar verkligen att vi kunde få hjälp tillsammans. Och jag vill ju också att min dotter ska bli respekterad som den hon är inte minst av anhöriga. Hon mår ju dåligt numera och det är ju därför hon gör så här. Släpper ut det som gör ont inuti. Men det är svårt att ändra på deras synsätt. Jag föröker lära dom det jag har lärt mig om det här, men får väldigt dålig respons.....

Men jag ser ändå ljust på framtiden för min dotter. Hon har verkligen försökt att inta skära sig mera. Och det är en kamp som pågår varje dag. Hon har inte skurit sig på en månad nu. Men hon har som abstinensbesvär nästan varje kväll. Hon visar ilska, frustration, gråter, fräser, är oförskämd...ja jättejobbigt har hon. Hon säger själv att hon vill sluta med det här, att hon försöker, att hon vill må bra igen. Jag stöttar så gott det går, tröstar, försöker säga kloka saker. Oftast går det ganska bra. Men visst har det hänt att jag "flippat ur" ett par gånger, då jag själv känt mig väldigt stressad och trängd. Men, som sagt, det har bara hänt två gånger. Första gången skar hon sig rejält efteråt. Men nu, den andra gången, blev hon ledsen och grät en stund, sedan kom hon och vi hade en lång, bra och givande konversation som varade i timmar...Vilket kändes väldigt bra för oss båda. Som en liten seger nästan...Så det går framåt...

Jag håller med dig om Smyrras inlägg. Mycket kloka ord kommer det ur Smyrra. Orden ger styrka, precis som dina ord gör...*L*

Tack än en gång för ett klokt svar..Önskar dig en forsatt trevlig helg...
Kramar Lotus

Dopa minen:)

Tack för uppskattningen Lotus!

Det är glädjande att det går framåt för dottern. Att skära sig har ju vissa likheter med beroendeframkallande medel, och har därför liknande problematik när man bestämt sig för att sluta med det. Så att hon återfallit ett par gånger är inget konstigt.

Jobbigt det där med nackskadan. Har du provat akupunktur för det?

__________________
Hobby-filosof...

jagochmig

Hej!

Jag vill först säga att du är en helt otrolig människa! Jag blir glad när jag läser om hur du har gjort. Jag fick bara några funderingar utifrån Flygers inlägg

Har du frågat din dotter: "Hur kan jag hjälpa dig?"

Jag bad om hjälp helt frivilligt från min sida så när jag satte mig på första samtalet hos psykologen så ställde hon just den frågan och jag svarade att jag inte visste. Men den frågan sitter kvar och har gett mig massor i förståelse om vad hela processen med terapi handlar om. Det är Jag som gör mig bättre!

Det är viktigt att det är din dotter som vill ha hjälp, inte att du vill ha hjälp med din dotter. Precis som du skrev så verkar hon vilja själv, vilket är helt superduper. Då kan du finnas till hands när Hon behöver Dig och det avgör hon!

Jag tycker du verkar helt underbar som verkligen vill att din dotter ska må bra och det verkar, utifrån dina inlägg att det går åt rätt håll

Hoppas du förstår annars är det bara att fråga

Du är jätte duktig, många skulle behöva en som du

All lycka
/Jagochmig

Edit: Varför jag skrev mitt inlägg är för att jag allt för ofta fått höra av andra vad jag tycket, tänker, känner och behöver.


Edit:

Läste nu ditt senaste inlägg

__________________
Maximum solacium est vacare culpa -- "Största trösten är friheten från skuld"

Lellan

Min första tanke som dök upp när jag hade läst dina inlägg lotus; vilken underbar mamma du är!!!
Du verkligen finns för din dotter och gör allt för att hjälpa henne! Du är guldvärd som mamma!

När man har ett självskadebeteende så behöver man ha mycket kärlek omkring sig. Man behöver känna sig behövd. Känna förståelse för det man gör och känner. Beröring ( ex kramar). Känna sig omtyckt.

Då jag själv har skärt mig i 7 år så vet jag av erfarenhet.

Hade önskat att jag hade haft en lika underbar mamma som din dotter har.
Hoppas att hon snart får den hjälp hon behöver. Hon är jätte duktig som inte har skärt sig på en hel månad. Kan förstå hur jobbigt det är för henne. Har själv aldrig lyckast låta bli att skära mig mer än i två veckor. Så hon är verkligen duktig. Hoppas du berättar det för henne.
Du är nog en stor del i att hon har lyckats låta bli att skära sig. Just för att du är en sådan underbar mamma. Du finns där och du stöttar henne.

Varma kramar/ Lellan

__________________
www.trasigatankar.blogspot.com

MentalPanic

Hej!

Jag känner igen mycket i det du säger då min 17 åriga dotter pendlar ut och in på BUP. Hon är inlagd imellanåt ..skär sig har stark ångerst osv. Nu har det gått så långt att det ska göras en anmälan att dom inte tar till sig henne och ger henne den omvårdnaden som krävs. Hon har kommit in flertal gånger akut till psyk för att hon svalt rakblad och div eller har uttalat i ord att ta livet av sig.Då hon blivit hemskickad för att dom ansett att hon inte är tillräckligt illa däran. Det gå upp och ner ..men som tur är är uppgången mer än nergången för tillfälligt. Sedan kommer det väl alltid steg bakåt som sagt.

Kände så väl igen det här med skolsköterska och hur dom river upp mer än va dom gör nytta ..oerfarenhet tyvärr tycker man när dom ändå jobbar med tonåringar och hur det ändå ser ut med ungdaomars mående idag.

Har även blivit som du blivit åtsidosatt för egen vårdnad ..visst är man stak men starka personer behöver ju få ut tyngder med ..för till slut rasar man tyvärr. Kanske en idea kan vara att du söker dig till en privat psykolog?

Vad säger BUP om det hela jag fick reda på att för vårat fall så hade dom ingen psykolog som tyckte sig ha kundskapen och gräva i min dotters problematik. Kan det vara så att dom skjuter ifrån sig ärendet och skyller på annat för att dom inte vet hur dom ska agera?

Sedan era anhörigas syn på att hon söker uppmärksamhet och vill styra dig och div ..ja viss del är det väl så men inte den stora orsaken. Klart hon vill känna trygghet och div ..och absolut ska hon ha den tryggheten .. vet inte hur öppen hon kan vara med dig och hur mycket hon kan sätta i ord ..det verkar ändå finnas en stor del utav det mellan er..min dotter kan inte alltid sätta ord på sitt mående då har vi kommit överrens att hon har lappar som sätts upp på en anslagstavla där hon kan ha friheten och sätta upp så här mår jag idag ..ibland är det lättare och saken är att då vet hon också att du checkar av henne dom gånger hon inte orkar och prata.

Lämna henne ensam gynnar varken dig eller henne när hon mår som hon gör. Jisses att folk ens kan tänka så man blir ju genomstressad och orolig när man inte vet om sitt barn har skurit sig illa eller inte. Du har det tufft och jag hoppas anhöriga och hjälp utifrån kommer för eran del för du behöver stöd i detta innan du rasar.

Sedan vet jag att Social kontoret kan gå in med speciellt papper för din del som förälder om du känner att det är tungt och behöver vara med din dotter i en svacka. Du har då rätt och vara sjukskriven när du har detta pappret. Kan va bra för dig och veta iallfall tänkte jag .


Mm jag återkommer säkert till din tråd med tankar och ideer när jag är lite piggare

Kram Lotta

__________________
Look at me for understand how beautiful you are.

Lotus

Tack ni alla som svarat. Jag blir alldeles varm i hjärtat av era ord. Rörd, för det känns som om jag har ett jättestöd från er alla okända...

Åskvädret slog ut min dator, så jag har inte varit ut här på länge. Just nu lånar jag en dator för att kunna se vad ni skrivit och för att kunna svara...

Det går upp och ner för min dotter. Hon har en grym ångest. När
det är som värst får hon kramper. Men hon har inte skurit sig! Abstinensen (eller vad jag ska kalla det) har blivit bättre. Det går sakta, men det går framåt, lite i taget. Jag har hunnit läsa en del böcker om ungdomar som skär sig, har väl lärt mig lite mera. Min dotter säger att hon vill bli frisk, men att hon inte vet hur hon ska göra eller hur hon ska orka ta tag i sig själv. Personligen hoppas jag ju på någon bra terapi för hennes del. Hon har ju ingen självkänsla. Hon tycker inte om sig själv, hon ser sig själv som ful och dum, vilket hon inte alls är....

Våra anhöriga är fortfarande långt ifrån oss. Men jag bryr mig inte längre. Deras åsikter får stå för dom. Jag lever nära min dotter hela tiden och jag vet hur hon mår. Jag ser hur hon pendlar från glädje till djupaste ångest. Har börjat lära mig se vad som kan utlösa ett ångestanfall, vilket underlättar en del i alla fall. Jag kan fortfarande inte hjälpa henne rent konkret mer än att finnas där, men jag ser signaler när hon växlar i humöret. Det gör att jag kan ställa om mig väldigt snabbt efter hennes behov. Har lärt mig att vara felxibel, att snabbt tänka om i fall hon dippar djupt....

Men, som sagt. Jag tycker ändå att det går lite framåt. Jag inser att vi har en lång väg kvar att gå, men jag känner hopp. Vi pratar mycket när hon känner att hon vill det. Hon kan sätta en del ord på hur det känns i henne när ångesten kommer. Hon kan också se och känna vilka i hennes gäng som inte är bra för henne. Ibland drar dom ju ner varandra. Hon har till och med sagt ifrån till ett par stycken att hon inte orkar umgås med dom, just för att hon dippar så väldigt då. Detta visste jag inte om att hon gjorde. Hon tog ett eget initiativ för att det kändes bäst för henne. Det ser jag som positivt och hoppfullt. Jag menar ju inte att det är någon annans fel att min dotter skär sig, men vissa triggar varandra på ett förödande sätt. Och jag känner mig glad att hon märker själv att hon ska ta tag i saker, även om det är jobbigt. För det är ju så att jag kan bara stötta och vägleda, hjälpa till med det hon ber om. Värsta jobbet måste hon ju göra själv.....

Tack än en gång alla ni som skrivit till mig här. Jag är så glad att ni finns. Känner att jag tycker så mycket om er. Ni visar en sådan förståelse för mig, min dotter och vår situation. Det hjälper till att ge mig ny kraft ocjså när allt känns svårt. Vetskapen att det finns människor som er.

Kramar till er alla...