Jojjon

Nu vet jag inte om det redan finns en sån här tråd eftersom jag är ny här. Menmen...

Det jag ville fråga var: Vad räknas till ett självskadebeteende? Hur allvarligt måste det vara?

Jag skär mig, inte ofta, men jag gör det. Det blöder men det läker rätt snabbt och jag har nästan inga ärr efteråt. Detta triggar mig till att skada mig mer eftersom det känns som att det jag gör inte räknas... Jag vill räknas, för en gångs skull vill jag räknas och verkligen finnas med.

Jag räknas nämligen inte till de friska, men inte heller till de sjuka, och nu vill jag räknas!

Jag vet att frågan är helsjuk men jga måste bara ha ett svar... Så hur sllvarligt måste det vara för att räknas till självskador?

flyger_

Du skadar dej sj medvetet, därmed är det ett självskadebeteende! Och det du gör mot dej sj är allvarligt, även om du inte ser det så.

Änglaflickan Inez

du har ett självskadande, ett vad jag anser allvarligt självskadande

vännen, du är ngn, även när du inte skär dig
att skära sig gör inte att du blir någon
du bara hjälper dig själv rakt ned i fördärvet
ner i ngt som är sjukt svårt att ta sig ur
ner i något som kan förstöra restebn av ditt liv

snälla fina du, försök bryta det mönstret medan du kan

Jojjon

Jag vet det. Att det inte är bra och att jag är någon utan det, men det känns inte så... Jag vet inte varför.

Sen att sluta... Först när man tänker på det verkar det så lätt, för nej jag är inte beroende. Det kan gå en månad utan att något händer, men sen får jag ryck och gör det igen, ibland utan att ha jobbig ångest. Jag vet inte varför det blir så, det bara blir...

Änglaflickan Inez

jag förstår mkt väl,
och jag vet vilket helvete det så småning om blir när det blir djupare och oftare,

har du ngn du kan snacka med??
tror du skulle må bra av att ha nån att bolla tankar och känslor med.
och få hjälp och hitta dig själv
så tänker jag

Jojjon

Ja, ännusålänge ser jag det faktiskt inte något jobbigt. Jag gör det, överlever ångesten, döljer det en vecka eller något, sen går jag i kortärmat igen...

Men jag vet ju att det blir jobbigare ju längre det går...

Nej, jag har ingen direkt jag kan prata med om det riktigt. Mina kompisar vet om det, men de skämms, eller de kan knappt säga "skär sig". Sen har jag några vänner på msn som jag kan snacka med men de är ju också "sjuka"...

Änglaflickan Inez

nae förstår att du inte ser det som ngt jobbigt just nu.
men som sagt jag är ganska säker att så småning är risken att du komme dit stor.

hur gammal är du??

Att snacka med sina vänner på msn, kan fungera en liten bit. När de oxå är "sjuka" så är risken att ni smittar varandra stor. och även fast ni inte vill det så triggar ni varandra till att skada er.

tror du skulle behöva ngn "frisk vuxen" att prata med. Kanske låter skrämande, men det finns många bra vuxna att snacka med, för att dela tanakr och så liksom. behöver inte vara värsta terapin. själv har jag kontakt med en 15-årig tjej vars bästa "terapi" är den vi har vid köksbordet liksom.

När skar du dig första ggn?? vad gjorde att du skar dig då tror du??

Taniya Lundström

Hej!
Vad bra att du beslöt dig att skriva hit. Välkommen hit. När du skär dig & utsätter dig själv för skador, räknas det som Självskadebeteende. Man skall alltid se allvarligt på detta. Du måste försöka söka hjälp, det kan nämligen vara svårt att sluta med sitt Självskadebeteende helt själv. Detta upplever mina klienter. Jag är specialist på Självskadebeteende & Självmord. Jag vill hjälpa dig. Hoppas att du att du har förtroende för någon person, så du känner att du kan prata med någon.

Ta hand om dig!
Taniya

Jojjon

Jag är sexton.

Visst, det är stor chans att vi triggar varandra, det gör vi säkert omedvetet redan ävenom vi inte pratar om självskador särskilt mycket.

Ja, jag vill ha en vuxen. Jag har pratat med min mentor en del, men har ingen aning om hur jag ska reagera. Hatar att hon ska se mig som svag. Men ändå kan jag inte göra något annat än att bryta ihop. För henne är jag inte mer än en av många som mår dåligt säkert, bara det att jag visar det mer säger hon. Det gillar jag inte, vill inte vara den svaga som visar allt... Snart slutar jag nian och kommer därför inte ha kontakt med henne längre, vet inte om det är bra eller dåligt. Kan lksom inte säga till när jag vill prata med henne och varje gång hon frågar övereagerar jag åt något håll...

Första gången jag "skadade" mig var på hösten 06, då tog jag en sax, det var inte allvarligt alls. Sen dröjde det ett år, eller till nu i vintras. Så nu gör jag det kanske en gång i månaden...

Anledningen till att jag skar mig första gången kommer jag inte ihåg, men sen fick jag ju dåligt samvete och skrev et brev till mentorn och berättade. Hon ringde hem, vilket är självklart ser jag nu, men jag kände mig otroligt sviken...


Jag har förtroende för rätt många. Är en sån som bara "fastnar" för vissa människor och sen är de de första jag tänker på när jag får ångest. Men jag kan inte prata med dem, det tar stopp.

Änglaflickan Inez

Hej!
Bra att ni inte pratar så mkt om självskadande, för jag tror att sitter två personer å båda skadar sig och diskuterar självksadande så triggar det, även om det inte är medvetet. Det är iallafall så jag upplever det.

Oki, snart slutar du nian, vet du vad det blir på gymnasiet? har ni redan blivet antagna till programmet, eller äre lite tidigt än kasnke...??

Att du VILL ha en vixen att prata med är jätte bra, då äre bara att hitta denna ngn... Jag skulle kunna säga, gå till sjuksköterskan eller kuratorn, men jag tänker... du byter snart skola... kanske ska du redan nu ta kontakt med skolsköterskan eller kuratorn(om det finns ngn) där redan nu. för att redan nu skapa en kontakt liksom???

Du skriver att du pratar med din mentor. samtidigt upplever jag inte det du skriver att du är jätte positiv till det?? äre så?
JAg tycker inte, och tror inte heller att din mentor tycker, att du visar dig svag när du berättar saker, när du blir ledsen, när du bryter ihop.

Finns det någon vuxen du skulle vilja prata med?? vad har du för krav på denna vuxen?? liksom, vad är dina önskemål, hur får denne absolut inte va , hur vill du den ska va?

det gör inget att du inte minns varför du skar dig första ggn, jag minns inte heller varför jag gjorde det.

Hur reagerade dina föräldrar när din mentor ringde och sa att du gjort det?

va rädd om dig
*kram*