psykfallet

jag vet, det var fel, egentligen. Hade kunnat ringa. vem som helst egentligen. men valde, fast ändå inte. hade ju sagt till min idiot läkare i typ ett halvår att jag inte orkade längre, men han gjorde inget för att hjälpa mig. faktiskt inget, jo de 2 första månaderna, vi höjde zoloften från 75 mg/dygn till 150mg/dygn. Inte heller det hjälpte. till slut lyckades jag få byta tillbaka till den läkaren jag haft innan, (underbar) men när det var ca en vecka kvar, innan jag skulle träffa henne. Då gjorde jag mitt självmordsförsök, (iaf ett som märktes) har gjort grejer innan, men inget som nån någonsin märkt..
å nu till saken, hur kommer det sig, att när man jobbat så hårt i flera år, säkert 4 år sen det här hände,å jag har kämpat för att sluta vilja dö. sluta kämpa för att få dö. Ändå, har jag aldrig varit lyckligare, aldrig haft ett sånt leende, (tror jag iaf) som när jag trodde jag skulle dö. Få sova för resten av evigheten.Trodde det verkligen. Hur kommer det sig, att jag än idag kan få det till nått vackert i mitt eget huvud? Varför har jag aldrig kunnat vara så tillfreds med vare sig omivningen eller mig själv på något sätt, som just i det ögonblicket, när jag verkligen trodde, (visste) att jag skulle dö?
Gör det du vill. Jobba med det du vill, ingen annan skall bestämma. men ändå så vet jag vad min mamma egentligen tyckte om mitt självmordsförsök. hon har sagt att hon aldrig kan förlåta vad jag gjorde mot mig själv. men jag får alltså inte göra det enda som jag någonsin velat. att dö. å varför säger en anhörig att jag gjorde det mot mig själv? när det var första gången jag gjorde någonting av hela mitt hjärta? ok, jag var ganska väck.. så helt å hållet var det inte jag.. allt var svart. fick väl nån sorts black out..
å jag drömmer om det igenigenigenå om igen..
jag hoppas nån över huvudtaget orkat läsa igenom. jälv hänger ja inte riktigt med i mina egna tankar å känslor.