Alsan

Är 34år, gift sedan 10år, 3 barn. Vi har båda jobb, jag är sjukskriven från mitt. Har så länge jag kan minnas velat slippa leva, jag gör allt jag kan för att nå upp till kraven livet ställer men jag orkar inte. ensam, utan värde och trött. Om bara min familj,föräldrar, syskon, man, barn kunde förstå att dethär inte kan hålla på, alla skulle å bättre om jag inte levde. Jag bara sårar, gör de jag älskar ledsna och oroliga, sätter en otrolig press på min man som under ett år fått ta det stora lasset hemma. Känner mig helt kännslokall måste tvinga mig att känna ömhet, empati och sympati för mina barn, och tänk om det är så det är, jag kanske inte älska dom.
Kanske är detta för rörigt men tankarna rusar
orkar inte

Taniya Lundström

Hej!
Du är visst värd någonting. Det stämmer att liver för med sig, en del krav. Men är det inte så att det är dina egna krav, som du inte kan leva upp till? Alla människor har ju egna krav, alltså inviduella krav. Jag förstår att det måste kännas svårt & ledsamt när du känner att din familij, blir lidande. På grund av att du har svårt att känna empati samt att du sårar dem. Försök att berätta för din make hur du känner, samt att du uppskattar hans hjälp i hemmet. Självklart kommer du att kunna älska din familj, igen. Jag tror att det rör sig om en Depression, när jag läser detta mailet. Jag skulle rekommendera dig att du söker hjälp, av en Psykolog eller Terapeut. Med hjälpa av Terapi, så kommer du att få verktyg, så att du kan klara av din vardag. Jag vill hjälpa dig. Du är välkommen att kontakta mig, när du vill.

Ta hand om dig!
Taniya

liten26

låter som deppression. får du någon hjälp?

Alsan

Tack Tanya!
Jag försöker tala om för maken hur viktig han är för att jag orkar, samtidigt vill jag belasta honom med mer bekymmer eller oroa honom. Han ska ju också orka. Går i terapi sedan ett par månader, känns som jag halkar ner i dyngan. Vill dra mig undan igen och slippa känna. Den ilskan jag liksom "gått" på, som gett energi men också isolerat mina känslor, jag nästan saknar den.

Alsan

#3 Tack snälla du!
Jo jag får efter lång väntan hjälp, går i psykoterapi 2ggr i veckan. Innan julen -06 fick jag en panikångest atack, fick jag reda på. Trodde ju själv att det var en hjärtatack. Sökte läkare för värk i händer och fötter, vilket besvärade mycket i jobbet. Min läkare konstaterade, snabbt att jag var överstressad, utarbetad och deprimerad. Jag avböjde sjukskrining då det var alldeles för mycket på jobbet och jag är ansvarig för personal mm.
Gick hem som ett tomt skal, jag trodde inte hon visste vad hon snackade om, jag behövde bara skärpa till mig. Dagen efter på jobbet var huvudet helt tomt, jag visste inte vad jag akulle göra, hur jag skulle prata, kroppen rörde sig men jag stod liksom utanför. Fostsatte jobba tre veckor till innan jag skulle tillbaka till läkaren och då hade jag rasat ihop.
Har varit sjukskriven sedan 070104, fick tid på öppen psykiatrin i april-07.
"Godkännd" för psykoterapi mars-08. Det gör så ont att försöka öppna fasaden jag ägnat hela mitt liv åt att bygga upp.
Jag är inte rädd för att dö, det är leva som inte går, det ända som under de sista tio åren fått mig att va kvar är barnen. Jag tror det är därför de fått ta mycket ilska, likgiltighet och otålighet från mig, dom är hindret för mig att göra det jag vill. De ska ju inte behöva växa upp med att mamma tagit livet av sig, men jag är så rädd att jag inte ska kunna hålla fast i den tanken. Fram till jag blev sjukskriven har jag jobbat mycket, hatat att vara hemma, för att inte skada barnen och mannen med mig själv. Men nu då