Instinct

Har precis skurit upp mitt ansikte med en vass kniv. Vet inte riktigt varför.

Med tom blick stod jag framför badrumsspegeln och lät kniveggen göra mönster i mitt eget nylle. Små tunna snitt orsakade röda flammor eller mindre blödning.

Det är inte första gången. Skurit mig av och till sedan 2001. Vet att det inte finns någon hjälp att få. NOA-teamet är alltid lika odrägliga i telefonen. Om jag tas in på psyk så behandlas jag med lika mycket omtanke som en väska på T-centralen, inlåst i ett sånt där litet skåp. Kommer ut med några fler kränkningar och läkare som är glada att slippa mig. Så hamnar jag framför spegeln med kniven i handen igen.

Vad är nästa steg? Kan inte bara någon SÄGA det rakt i mitt ansike att det INTE FINNS NÅGON hjälp att få?! Varför håller vi oss kvar vid liv?! Det finns ju en så oerhört stor mängd av oss som aldrig borde ha fötts, eller som åtminstone borde få dödshjälp när vi visat oss vara ohjälpbara.

Hatar det här politiskt korrekta samhället. Inget är värre än detta. Jag vill bara dö på det sättet jag vill. Varför kan jag då inte få det?

Alla är inte ämnade för kärlek, vänner, skratt.

s-tjej

Tro mig jag har fått höra att det inte finns nån hjälp för mig, får lära mig leva med det (va iofs ångesten men ja) o man mår inte ett dugg bättre av att få höra det (tillägger att jag va inlagd med vak för självmordsrisk) så dom sa det o sen la dom till: du får åka hem, vi behöver din plats, tro mej har man inte hört det så finns det nog en pytteliten strimla hopp nånstans men den försvinner när man hör orden: Finns inget att göra...

Instinct

Det är ungefär samma gen som gör att vi kladdar streckgubbar när vi pratar i telefon. Fast med ångest som drivkraft.

Det är det ultimata straffet mot sig själv, utan att man tar livet av sig.

Instinct

Vet faktiskt inte varför man gör det ... antar att ångesten tar överhanden så att inget annat alternativ framstår att finna. man går ju inte gärna och sover när man har ångest, och det är svårt att göra något konstruktivt. Man blir ju destruktiv och tja, då tar man ut det på sig själv. Hade jag haft sambo kanske jag skulle ha varit kvinnomisshandlare istället, vem vet?

Instinct

Intressant det där sista faktiskt.

Jag brukar faktiskt inte skada mig så mycket som jag gjort. Några gånger i år har det blivit, men normalt så inser jag det dumma med det.

Intressant att reflektera över varför. Det läskiga är dock att jag inte finner något svar på det.

Mariiqa W

Det finns kanske ingen hjälp att få, men för det betyder det inte att det är hopplöst. Jag har också legat på psyk, massvis av gånger, och fått höra att de inte kan hjälpa mig och att jag snart skulle dö. Men jag överlevde, kanske på ren jävulskap och kanske för att jag hittade en styrka i mig själv. Och sanningen är den, att oavsett om det finns hjälp att få eller inte, så är det vi själva som måste gå vägen upp och möta skiten. Det är du som håller i kniven och också du som måste sluta skära för att få ett stopp på det. Jag började skära år 2000, slutade 2007 (i januari) och har inte skurit något sen dess. Det var en fruktansvärd väg att gå, men det gick. Och jag lever, trots att jag egentligen skulle ha dött våren 2007.

Jag lever, för att jag själv valde att leva.

__________________
*