|
|
|
Välkommen till Terapisnack! Sveriges största community för dig som har frågor om psykologi, terapi, mental träning, psykiska störningar. Här kan du få stöd hjälp utan kostnad eller bara dela med dig av din egna erfarenheter som kan hjälpa andra. Just nu är du inne som gäst vilket ger dig begränsad tillgång till forumet. Du kan läsa och se vad som skrivs men du kan inte själv skriva eller fråga något. Det är helt gratis att bli medlem och det tar bara någon minut. Som medlem på Terapisnack kan du själv ställa frågor och få svar dels av våra experter men även av andra medlemmar som är intresserade av psykologi! För varje inlägg får du krediter som du kan handla för. Du kan bland annat köpa böcker, kurser, nätterapi, terapisessioner mm. Så vad väntar du på, bli medlem direkt! |
|
| Nyheter |
Webb-TV |
Våra kontor | Göteborg Alingsås Kungsbacka Stenungsund Halmstad Stockholm Falkenberg Hässleholm Linköping |
Vill du annonsera här? Kontakta oss på info@comunicera.se |
|
|||||||
| Fråga våra experter om självskadebeetende Här kan du fråga om självskadebeteende, självmordstankar m.m |
 |
|
|
LinkBack | Ämnesverktyg | Visningsalternativ |
2008-05-01, 13:13
|
#1 (permalink) |
|
Senior Member
Guldmedlem
|
till vem?
önskar så jag på något sätt kunde förmedla mig så att människor förstog
Hur det verkligen är att existera med PTSD... Men det är inte det enklaste Du åker en känslomässig berg och dahlbana.. Ena sekunden är du nästan lyrisk glad och skuttar upp och ner.. För att i nästa knappt kunna röra läpparna knappt orkaa öppna ögonen och att gråta är för länge sedan glömt.. En liten sak som du kanske inte ens märker kan tolkas in och tas emot ja det kan inte jag ens säga..som en ren förolämpning och kränkning För att i nästa ögonblick kanske få värsta förolämplingen och inte känna någonting.. Självklart så någonstans även om det är verkligt djupt nere så har jag fortfarande känslan att vilja överleva och att få ett någorlunda mänsklig existens.. Kanske kämpar för något som inte existerar men kämpar gör jag.. Hoppas någon ser mig kämpa.. Kanske kan någon se mig och kanske kan jag med få leva.. Mitt enda hopp och ljus är musiken..den får mig att känna men på ett säkert sett där inte berg och dahl bane reaktionen sätter in. Hur ska jag komma till den punkten till att jag kan göra saker utan att min PTSD kommer in och tar över? Hur ska jag få kontroll över mina attacker? Hur ska jag släppa rädslan att bli misstrodd slagen och inslängd i en fyllecell... finns det ens någon som fungerar som jag och kan känna igen sig?
__________________
Duger jag inte som jag är så är det inte mig du vill ha!  Min egna hemsida om mig http://youwillmissme.dinstudio.se/news_1.html |
|
|
|
2008-05-01, 16:01
|
#2 (permalink) |
|
Member
Silvermedlem
|
Hej madde255!
Jag känner igen mig mycket väl i vad du skrivet. Jag brottas själv med PTSD varje dag och det är svårt när det känns som om ingen förstår vad man går igenom. Att det kan komma när som helst och hur som helst, trots att det är det sista som man vill. PTSD är inget som syns på utsidan att man lider av, men om folk ändå kunde få uppleva vad som händer på insidan av en själv, vad man måste gå igenom och tampas med, undra om de skulle förstå bättre då? Jag känner också ofta att jag kämpar och kämpar men att mitt såklallade "mål" är utom räckhåll och att det då känns som om man bara kämpar för kämpandets skull. Det tär på ens krafter och är jobbigt att brottas med. Du är inte ensam om att känna som du känner. Och antar att det är såkallat normalt att känna såhär. Men ge inte upp. Någongång är det din tur att få börja leva igen och även min tur, men när det är kan man inte veta, man får leva på hoppet om att turen hamnar på ens sida snart. Ta hand om dig! Kram //Lojsen |
|
|
|
|
| Ämnesverktyg | |
| Visningsalternativ | |
|
|
Linjär visning
