Lotus

Har en dotter på 15 år, en sk emo. Hon har börjat skära sig sedan hon kom med i ett gäng där nästan alla gör det. Jag upplever som att ungdomarna "smittar" varandra, då man hjälper till att skära varandra men också ger varandra av sina mediciner.

Vad jag undrar är hur jag som mamma ska bemöta min dotter när jag ser att hon mår dåligt. Hon är oftast rätt pigg och glad, lite beroende av vilka hon umgås med. Men så blir hon alldeles tyst och inbunden, svävar liksom bort, och så slutar det med att hon skär sig. Jag är oftast lugn och saklig, hetsar inte upp mig. Men när jag är trött eller är ur balans på annat sätt, så kan jag bli frustrerad, rädd och arg. Och då blir ju allt värre så klart. Kan inte så mycket ännu om det här. Saknar kunskap.

Det kommer att ta tid innan hon får komma till barnpsyk, då man anser att jag är en stadig, stabil och saklig mamma som kan hantera det här bra. Men jag tycker ju själv att jag inte kan det. Blir jag arg skär sig min dotter. På så sätt undviker jag att bli arg. Dottern är dock fullt medveten om hur hon ska trigga igång min ilska och gör det också när hon är down. Då får hon en anledning att skära sig. Ekorrhjul. Min ursprungliga fråga är, hur bemöter man den som skär sig på? Vilka krav ställs på mig så att min hjälp till henne blir så bra som möjligt? Finns det stödföreningar? Om det inte finns, hur startar man en sådan?

Hoppas någon har något bra svar att ge. Tackar på förhand....

Lojsen

Hej Lotus!

Först vill jag bara säga att du verkar vara en riktigt bra mamma. Du bryr dig om din dotter och vill verkligen försöka hjälpa henne. Sen tycker jag det är lite konstigt hur BUP resonera. Jag tyckern nästan att du på ett sätt blir "bestraffad" för att du är en såpass bra mamma som du är. Jag tycker inte de kan lägga över allt ansvar på dig. Jag kan förstå att detta är jobbig för dig, att se sin dotter må så dåligt att hon skadar sig själv.

Jag är ju ingen mamma själv så jag har på ett sätt svårt att sätta mig in i din situation, men däremot har jag själv en mamma som har varit i ungefär samma situation som du är nu och jag kan lättare sätta mig in i din dotters situation.

Det som jag själv tyckte och ville att min mamma skulle gjort för mig var att bara finnas till för mig, inte tjata om att jag skär mig och berätta hur dumt och korkt det är och att det bara är en mode grej och att jag kommer förstöra mitt liv pga det bla bla bla. Allt negativt gjorde att jag aldrig kunne prata med min mamma och kan fortfarande inte det. Och hon har ingen aning om i vilken utsträckning mitt självskadandebeteende var. Hon hade bara sett 1% av det hela. Och jag skulle aldrig kunna komma till min mamma nu och berätta hur jag mår. Försök se förbi, hur svårt det än är, se förbi det faktum att din dotter skurit sig, den biten är du ju redan medveten om. Fokusera istället på VARFÖR hon hon skurit sig. Visa att du finns där om hon vill prata, visa det om och om igen. Fråga henne hur hon mår. Antagligen vill hon kanske inte prata om det med dig och kan tycka du är jobbig. Men låt inte henne hindra dig från att forsätta vara den bra mamma du är. Och mammor är väl till för att vara jobbiga (?!) Men på ett sunt sätt.

Det ska finnas stödgrupper för föräldrar och anhöriga. Mina föräldrar ville dock inte gå på något sådant så jag vet inte alls hur det fungerar. Men när det är din dotters tur att få komma till BUP så kan även du som mamma få stödsamtal där. Men det måste gå att kolla upp med stödgrupper på något sätt, kanske någon annan här vet?

Keep up the good work! Du kommer klara detta tillsammans med din dotter.

Ta hand om dig!

__________________
Det är den som går vilse som finner nya vägar.

Lotus

Hej Lojsen...

Tack för ett mycket klokt och bra svar. Har anat att jag ska bete mig ungefär så där. Vi bor ju på en liten ort där man helst inte vill se några problem. Men jag försöker vara så som du beskriver. Min dotter pratar faktiskt en hel del med mig. Hon försöker förklara. Orsaken till varför hon började må dåligt vet vi. Och det är nog där det gått nett med t ex psyk. Vi pratar för mycket, är för tighta.

Det är också mitt i allt detta som jag ibland inte håller. Vi förlorade en son/bror/kusin i en hjärtinfarkt i somras. Det jag är rädd för att att min dotter ska skära på fel ställe på kroppen och att något ska gå riktigt snett. Att det ska bli ett självmord fast hon inte har tänkt det. I min rädsla så kan jag flippa ur i ren vanmakt, vilket inte direkt hjälper dottern.

Men jag kommer att leta vidare efter någon som kan handleda och hjälpa mig också. Är ju själv med dottern, så jag blir trött och orolig ibland. Har inte hittat nåon stödförening i närheten där vi bor, så jag funderar om jag kanske skulle starta upp en själv. Fast jag vet inte hur man gör...*L*

Än en gång tack för ditt kloka svar....

Taniya Lundström

Hej!
Vad bra att du beslöt dig, för att skriva hit till Terapisnack. Jag förstår att du är orolig, för din dotter. Lätt att känna sig maktlös, som anhörig. Självskade beteende är allvarligt & därför mycket viktigt att man hjälper dem, som lider av Självskade beteende så att de får hjälp av en Terapeut eller Psykolog. Man skall alltid reagera, om man ser att någon skadar sig själv. Även allvarligt att de delar med sig av sina mediciner, till varandra. Kan få fruktansvärda konsekvenser. Det kan nämligen vara svårt att sluta med sitt Självskade beteende annars. Ja, det stämmer att det kan smitta av sig i en grupp. Jag är Terapeut & specialiserad på Självskade beteende & Självmord. Bra att du är lugn & inte blir arg på din dotter. Då kan hon känna att hon kan prata & få förtroende för dig. Jag vill hjälpa dig & din dotter. Du är välkommen att kontakta mig via mail eller ringa till mig, om du vill.

Sköt om dig!
Taniya

Lotus

Hej Taniya....

Tack för ditt svar. Jag kommer att ta dig på orden och höra av mig. För jag känner att jag behöver all hjälp jag kan få för att kunna stötta min dotter och hantera detta på ett så bra sätt som möjligt.

På orten där vi bor verkar det inte finnas just någonstans att vända sig. Kan inte sitta med armarna i kors och bara vänta, vill agera nu, men på ett bra sätt....

Vänliga hälsningar E.

Taniya Lundström

Hej!
Vad bra att du beslöt dig, för att kontakta mig. Jag är beredd att hjälpa dig & din dotter, så att kan få den hjälpen som behövs. Det kan vara svårt, att kunna sluta alldells ensam. Du är välkommen att kontakta mig, när du vill. Så kan vi bestämma någonting.

Sköt om dig!
Taniya

jenny747

hejsan!

jag började själv skära mig när jag var 14-15, och min mamma (eller pappa heller för den delen) visste ingenting. det var extremt jobbigt för mig, eftersom jag var tvungen att dölja någonting så stort för båda föräldrarna.

jag håller med föregående, du verkar vara en riktigt bra mamma.
det bästa är, enligt mig, att verkligen prata med din dotter nån gång, verkligen prata ut om det hela. säg exakt det du tycker och känner.
hon kanske blir skitsur, reagerar med att skära sig, vem vet?
men hon har iaf hört det du sagt.

och för att vara ärlig - hon kommer skära sig ändå. då är det bättre att hon gör det när du har sagt vad du tycker.
förlåt, men jag är bara ärlig. och eftersom jag själv skurit mig vet jag ur det fungerar.

det här med att de "smittar" varandra vet jag precis vad du menar med... det är klart de smittar varandra. men precis som de kanske får varandra attskära sig, så kanske de kan få varandra att sluta?
jag känner inte dem såklart, men i allmänhet brukar det vara så.
försök inte få dem att sluta umgås, är mitt råd. antagligen kommer din dotter bara bli jättesur och umgås ännu mer med dem, som en slags revolt.
berätta istället för henne om riskerna.

du får gärna använda mig som ett dåligt exempel när det gäller självskadebeteende; jag började i "liten skala", och tänkte att jag kunde ta mig ur det när som helst.
men efter ett tag blir det som en drog, det skapas en slags abstinens.
lite som abstinens låter det som när du skriver "Dottern är dock fullt medveten om hur hon ska trigga igång min ilska och gör det också när hon är down. Då får hon en anledning att skära sig."
varför ska hon ha en anledning att skära sig?
jag själv hamnade inlagd inom slutenvården hos bup tillslut, efter några år av on-off-skärande.
hade jag kunnat gå tillbaka i tiden hade jag aldrig börjat skära mig. aldrig!!!!!


lycka till !

Lotus

Hej Taniya....

Kommer att höra av mig till dig efter helgen. Jag har varit borta, så jag såg inte ditt meddelande till mig förränn nu. Har inte haft tillgång till dator.

Tack och på återhörande så länge. Önskar dig en fortsatt trevlig helg.
MVH Lotus

Lotus

Hej Jenny...

Tack för ditt inlägg. Det är intressant att höra fler än min dotter som törs prata om det här. Jag kommer inte att använda dig som ett avskräckande exempel...*L* Jag är glad att du ville dela din erfarenhet med mig.

Jag och min dotter pratar rätt mycket med varandra nu. Men hon säger, precis som du, att nu är det svårt att sluta. Det blir som ett beroende, som hon inte rår på. Hon ska få komma till bup men det dröjer tyvärr lite. Hon har inte skurit sig på 1,5 vecka nu, vilket jag tycker är bra. Men jag inser att det kan "spricka" när som helst. Jag ser ju på henne att hon är neråt ibland.

Jag hoppas av hela mitt hjärta att du har fått hjälp du också. Jag önskar verkligen att ingen ska behöva ta till det här egentligen. Så jag önskar dig mer än lycka till tillbaka. och tack än en gång för ditt svar...

Kramar Lotus

Josie

Hej!

Jag har själv mått mycket dåligt (när jag var 14-17 år ungefär). Jag kan försöka svara på dina frågor utifrån hur jag själv skulle velat bli bemött och så, men sen skiljer det sig ju lite mellan olika ungdomar. Men jag gör ett försök att ge mina tips iallafall.

För mig var det så att om mina föräldrar märkte att jag var ledsen så ville dom prata med mig, vilket ofta slutade med att jag tog illa vid mig av något dom sa och jag skar mig. Att prata är inte alltid det bästa, många gånger räcker det med att finnas där. Om du märker att din dotter är ledsen så kan du fråga hur det är, fråga om hon vill prata och säga att du finns där om hon vill prata. Det räcker, för det mesta. Blir det för jobbigt kan man tycka att föräldrarna tjatar, att man inte får må dåligt för dom fastän dom egentligen bara bryr sig.

Tänk också på att du inte måste förstå, det viktiga är att du försöker göra det. Försök att bara finnas där för henne när hon behöver dig, varken mer eller mindre. Blir det för mycket eller för lite blir det oftast för jobbigt, vilket bara gör allting värre.

Jag vill dock hålla med om att du verkar vara en bra och stark mamma, fortsätt så! När jag mådde dåligt gick jag hos en psykolog på bup, och på samma ställe träffade mina föräldrar en annan psykolog. Jag vet att det var mycket bra för dom, så det är ett tips om du behöver någon att prata med. Om du vill får du även maila mig, om du vill fråga något eller behöver prata. Har du några frågor lovar jag att svara om jag kan.

Lycka till!

Josie