Lojsen

I tisdags hände det som jag hade varit så rädd för så länge.
Det skulle bara vara ett vanligt återbesök för att kolla hur medicineringen går och kolla läget ang. min sjukskrivning. Det var jag inställd på . Jag visste att det skulle hon fråga om. När vi satt där och pratade så kom vi in känslor och tankar. Hon började förstå att det var många saker som både hon och min samtalskontakt hade ”missat” eller snarare saker jag inte hade berättat. Men de hade heller inte frågat. Hon började lite försiktigt att försöka få mig att berätta själv, men jag har svårt för det, berätta saker som bara är mitt liksom, som jag själv har som ”hemlighet” som jag egentligen inte vill att någon ska få reda på. Efter ett tag frågade läkaren rakt ut om jag skadar mig själv. Den känslan jag fick i kroppen då var hemsk. Jag blev rädd, mitt hjärta började slå hur fort som helst, blodet liksom strömmade upp till mitt huvud. Jag blev varm. Började må illa och under de sekunderarna hann jag tänka fram och tillbaka, väga fördelar mot nackdelar. Men jag är så kass på att ljuga (både på gott och ont) och hade egentligen bestämt mig för att säga ”nej” men ur min mun kom det ett ”ja”. Mitt hjärta började nu slå ännu fortare och jag hade bara lust att springa där ifrån, eller lägga mig ner på golvet och storböla. Men det gick inte. Jag trängde undan mina tårar, svalde den stora klumpen i halsen och bara väntade på läkarens reaktion. Hon tog det dock bra, och det kändes ju skönt på ett sätt, men det kom massa frågor, och jag var liksom inte inställd på att det skulle komma sådana frågor just den gången. Jag visste ju redan innan vad vi skulle prata om och detta var inte med i mina ”planer”. Jag tyckte det var så pinsamt så oerhört pinsamt att erkänna att jag skadar mig själv, speciellt när det hållit på i så många år (började när jag var 9-10, nu är jag 19). Och att behöva berätta att jag skurit mig på mina ben i så många år för att jag inte velat att någon skulle se eller få veta gjorde så att det kändes ännu värre, för nu visste hon och jag hade brutit min tystnadsplikt mot mig själv. Jag kände mig värdelös och rädd. Vilket jag fortfarande känner. Jag är oerhört rädd för nästa samtal med min samtalskontakt. Läkaren skulle prata med honom, vilket jag var väldigt tveksam emot, men läkaren ansåg att hon inte hade något val. Jag vet att detta är för mitt bästa för att de ska kunna hjälpa mig på rätt sätt. Men jag vet inte vad som väntar mig på nästa samtal. Jag tycker det är så pinsamt att prata om det. Jag har funderat på att ringa återbud, men jag har verkligen lovat min samtalskontakt att jag ska komma hur jobbigt jag än tycker det är, jag har lovat det, men känner mig nästan tvungen att bryta det löftet. Jag vet inte om jag klarar av att prata om det, varför tycker jag det är så jäkla pinsamt egentligen? Och vad har jag egentligen att vänta mig på nästa samtal? Jag är verkligen jätterädd. Tänker på detta konstant och får sådan jäkla ångest att jag inte orkar med någonting annat. Jag vill fixa detta, samtidigt som det skrämmer mig så himla mycket. It sucks!

__________________
"För dit du går, går också jag"

Taniya Lundström

Hej!
Jag förstår att du blev chockad, när hon överrumplade dig med dessa frågorna. Starkt av dig att ändå kunna berätta om detta. Vilken tur att hon tog det bra, vissa människor kan inte riktigt hantera Självskade beteende & Självmords ämnet. Just för att de väcker så starka känslor.
Försök att inte bryta löftet, till din Samtalskontakt om det går. Jag förstår att det kan kännas jobbigt & pinsamt för dig. Men de vill ju bara hjälpa dig. Det är inte så konstigt att du känner dig rädd Det är en naturlig känsla att känna rädsla, inför något som vi finner obehagligt & oroande.

Sköt om dig & lycka till på mötet!
Taniya

Lojsen

Tack för ditt svar Taniya!

Läkaren hade dock inte hunnit prata med min samtalskontakt när jag var där. Så det lär väl blir "hallabaloo" på måndag istället. På ett sätt är ganska bra tror jag, visst jag är fortfarande skiiit rädd, vilket som du skriver egentligen inte är så konstigt, men samtidigt har jag i alla fall hunnit förbereda mig lite mer mentalt. Nu är det bara att bita i det sura äpplet köra på antar jag, och hoppas på det bästa : )

Tack för all omtanke du ger till så många har på Terapisnack.

Take Care!

__________________
"För dit du går, går också jag"

Taniya Lundström

Hej igen!
Tack så mycket, det värmde verkligen. Jag har faktiskt tänkt på dig, hur det gick för dig. Skulle du inte kunna maila till mig & berätta hur det gick, med Läkaren & samtalskontakten? Lycka till på Måndag.

Sköt om dig!
Taniya

Dopa minen:)

Du känner dig pinsam och rädd. Jag kan förstå hur det kan kännas att jobbigt att visa en sak man hållt för sig själv halva livet. Kanske är du rent av rädd om ditt självskadebeteendet, om du förstår hur jag menar? Precis som en drog kan det ha blivit "vännen" du litar på som kan hjälpa dig stunder när du känner dig riktigt piss. En hat-kärlek med andra ord. Du vill försvara denna "vän", för det känns läskigt ifall ngn skulle börja försöka få dig minska ned och till sist avsluta detta umgänge. Inte konstigt i så fall att du hållt din "vän" hemlig.

Hur jobbigt och läskigt det än är. Tror du ändå inte att du kanske i framtiden kan se dagen då du berättade om skadebeteendet som en positiv milstolpe i ditt liv?

Lojsen

Taniya jag lovar att maila dig och berätta hur det går, när jag själv vet : )



Och till Dopa Minen vill jag säga att jag tror att du har mer än rätt. Kanske det är så att det är den enda "vän" jag haft som jag har delat all min sorg, hat, ångest och självförakt med, något som jag aldrig delat med mig av till någon annan. Då jag har svårt att visa den sidan av mig själv. Jag är nog mest rädd för att min "vän" nu ska svika mig och berätta hur jag egentligen mår, för det syns ju om man visar. Vilket är ett beslut som egentligen är mitt eget, men att skiljas från en "vän" som har varit med en så länge är svårare än vad man kan tro. Men det är dags att säga adjö och det vet jag om, och det gör att jag blir ännu mera rädd. Och jag vet inte riktigt själv hur jag ska kunna ta farväl, därför måste jag ha någon som hjälper mig med det och det blir svårt att få hjälp om ingen vet om det hela. Så ja, jag kommer nog se det som någonting positivt så småning om, eller det gör jag redan nu, för jag är redo att ta farväl OM någon kan hjälpa mig på vägen : ) Och det får vi väl hoppas att det är. Men rädd är man i vilket fall, för jag har ingen aning om vad som väntar mig.

__________________
"För dit du går, går också jag"

Dopa minen:)

Med en bra terapeut kommer det där gå fint för dig tror jag. Det handlar ju om att fylla upp den tomheten med positiva känslor till livet, så kommer du inte sakna den lilla filuren ifall terapeuten lyckosamt kan hjälpa dig tänka i nya sundare banor kring de grubblerier du har. Likt en drogberoende kommer du eventuellt få några återfall i början, men till slut kan du nog lägga det där bakom dig.

Lycka till!

Skymningsljus

Hej Lojsen, förstår din oro och rädsla. Men det är nog bra att det kommer upp i ljuset att du faktiskt skadar dig själv. En bra terapeut kommer ju inte pressa dig när du pratar om detta. Men det kan bli till stor hjälp för dig om du tar upp ämnet så att ni kan jobba med det.

Jag skadar mig själv också men det har blivit mycket bättre sedan jag pratat med min psaykolog och läkare om det. De har ju hört mycket innan så de brukar inte bli direkt chockade, även om det kan kännas så innan man berättar.

Kramar till dig och lycka till på besöket!

Lojsen

Du har rätt igen Dopa minen. Jag hoppas verkligen att min samtalskontakt kan hjälpa mig, men det tror jag nog. Det märker vi antagligen imorgon, shiiiit det är ju SNART! Om läkaren nu pratat med honom. Annars borde jag kanske ta upp det själv, onödigt att plåga sig själv mer än vad som är nödvändigt. Men det är så svår att veta vad eller snarare hur man ska säga bara. Aja jag får vänta tills imorgon och se vad som händer.

Tack och Take Care!

__________________
"För dit du går, går också jag"

Lojsen

Hej skymninsgljus!

Ja,efter chocken hade lagt sig efter mitt läkarbesök så insåg jag ju att det nog var bra att det kom fram ändå. Speciellt när jag faktiskt känner mig ganska redo, och själv är trött på mitt beteende. Det svåra kommer ju vara att berätta om det bara, att själv säga det, att erkänna att man gjort något som man vet är så fel, att behöva stå för det och "försvara" det hela. Men jag hoppas jag pallar trycket och är ärlig både mot mig själv och min samtalskontakt. Samtidigt så känner jag att jag helst bara vill springa och gömma mig. Men jag hoppas det blir enklare och lättare än vad jag tror.

Blir glad när jag läser att det blivit mycket bättre för dig när du pratat om det med din läkare och psykolog. Och jag hoppas också att det kan bli, precis som det blivit för dig, mycket bättre efter att jag tagit första steget och pratat om det på riktigt.

Ta hand om dig! : )

__________________
"För dit du går, går också jag"