hundrik

Jag förstår att det känns svårt att ta tag i problemen och tänka i andra banor. Men det är ett friskhetstecken! Det är svårt att träffa någon IRL och berätta om sina problem. Man måste få förtroende för denne. Jag fick just veta av en kompis som har haft det som du att det finns fler vägar att söka hjälp. Svenska kyrkan har samtalsterapi om man är intresserad av det. det finns något som heter S.t Lukasstiftelsen, men jag vet inget om någon av dessa. Börja med att fundera på om du har någon kompis som kan vara till stöd och följa med första gången du besöker läkaren. Det är helt ok.
ge inte upp!! Lösningen ligger som närmast nu även om du inte ser den ännu.

Disguised

Jag börjar detta meddelande med att säga att du måste kämpa!

Sedan jag var fjorton år har jag åkt in och ut på olika behandlingshem för att jag har skadat mig och varit nere i djupa depprissioner.
Nu är det lite över ett år sedan jag var inlagd senast.
Är nu tjugo år gammal och har fortfarande problem.
De flesta av mina vänner vet hur jag mår, eftersom att dom inte kunnat undvika ärren på mina armar eller ben.
Jag har väldigt många vänner kvar och jag kan prata med dom istället för att gömma mig.

Kände igen mig väldigt väl när du berättar om skolan när det var en tjej i klassen som upptäckte att du hade skadat dig. Jag har varit med om liknande händelser.

Nu för några månader sedan fick jag reda på att jag har Borderline och får nu riktig hjälp med mina problem. Händer fortfarande att jag skadar mig själv ibland, men detta är en av många saker som jag ska arbeta med i den grupp som jag ska få komma till.

Jag kämpar för att må bättre (vilket jag gör). Får även mediciner som hjälper mig lite på traven.

Kram och många lyckohälsningar
/Disguised

PS. skriv gärna till mig om det är något jag skrev som du undrar över. DS.