Ger upp... - Sidan 3

hundrik · 2008-04-16, 20:45

Jag förstår att du har det väldigt jobbigt just nu. Dina "små" problem är gigantiska problem. man måste vara ärlig mot sig själv och benämna saker med rätta ord. Jag tror inte att din pappa skulle vara besviken på dig om han såg dig. Hans kärlek till sin dotter skulle vara så stor så att han skulle göra allt som stod i hans makt för att hjälpa dig. JAg vet själv hur det är att ha ångest. det har jag levt med i många år. men jag har en viktig fråga till dig och det är: har du riktigt fått sörja färdigt din pappas bortgång???
det ligger så mycket känslor i allt du skriver, sorg, ångest, ensamhet och ilska. Har du funderat på vad som är vad och vilka problem du har som kan förknippas till vilken känsla. Även om du inte förstår det just nu och vi inte känner varandra så är du alldeles för värdefull för mig och många andra för att du ska göra slut på ditt liv. En missad inlämningsuppgift har i nuläget ingen som helst betydelse. Den kan lämnas in senare. det viktigast är att få dig att orka förstå komplexiteten i ditt liv. Att sova är ok, hjärnan behöver mycket vila för att orka alla känslor som du är full av. Det som bekymrar mig mest av allt är dina självmordstankar. Hur hopplöst allt än kan se ut så finns räddningen alltid som närmast. Du får gärna maila migprivat om du vill eller här på forumet. Jag vill bara att vi försöker att hålla en dialog.
kram

thea · 2008-04-17, 00:52

.....................

chris i skåne · 2008-04-17, 11:20

Hej igen!
Vill börja med att säga att jag naturligtvis inte är "arg" på Dig eller det Du skriver här. Däremot kunde jag inte låta bli att instinktivt känna ilska inför mannen som du berättade om och vad han gjort mot Dig - både när du var liten och nu när han bara berättar det helt plötsligt efter såå många år; det är det jag menar. Hoppas jag inte ger Dig ångest av det jag skriver för det är det jag vill minst av allt! Ska försöka vara lite mer försiktig med hur jag uttrycker mig!
Jag tror inte att Ditt liv är "normalt" i den meningen att alla har det såå och att det är såå livet ska/ser ut för de flesta. Fast det verkar finnas en hel del människor som mår dåligt idagens samhälle - blandannat jag själv - fast jag har inte alls deproblem som Du har eller ens varit utsatt för något liknande.
Men OM jag hade - såå tror jag att jag om jag utgår ifrån den person jag är idag skulle känna mig väääldigt kränkt och haft svårt att lita på och anförtro mig åt någon. Men jag hade gjort det - det är jag sääker på! Även om det kanske skulle ha tagit tid.
Sen vet jag ju inte om jag hade gjort det om jag varit om de övergrepp som du varit - eftersom det kanske hade fått mig att känna "skam" och "anklaga" mig själv och inte tycka att jag var "bra nog" - tror det är en ganska vanlig och naturlig reaktion på bla "övergrepp" och andra kränkningar.
Vilket nog inte alls är såå konstigt - men det känns inte bra att någon ska "anklaga och skuld/skambelägga" sig själv för något som någon annan har gjort emot Dig .

Hoppas Du förstår hur jag menar- är rädd att ge dig fel "signaler"/skriva "fel".

Jag tror att en sådan händelse kan spegla av sig på hela Ditt sätt att se på Dig själv - men det är vad jag "tror" - och hur jag tror att jag skulle känna och kanske försöka hantera ilskan om det vore mig som det hade hänt.

Att jag kanske hade vänt ilskan och skulden inåt mot mig själv och därför hanterat det med att skada mig själv och känna mig egoistisk. Istället för att söka hjälp eller tala om det för någon och därmed "göra det mer verkligt" genom att utrycka det med både känslor och ord.
Sedan ska Du ju hitta någon som du kan lita på, är säkert på att Du kan hitta någon inom tex vården om Du vill leta efter någon att lita på - för det måste vara svårt för Dig - det hade det iaf varit för mig!
Men jag hade inte sett någon annan utväg - eftersom självmord hade varit en alldeles för slutgiltlig och oåterkalleligen handling!!!
Något Du inte kan ångra när det är gjort - och värst av allt tänk om Du ÅNGRAR Dig på vägen och det är försent!!!
Du har alldeles för mycket resurser och för mycket att leva för - även om det kanske inte känns såå NU!
Eller att Du inte kan se det Nu!
Det är jag säker på - men Du har varit med om många svårigheter som Du behöver hjälp att hantera.
Det är hjälp Du behöver - inte att Dö!!!
Och så tror jag att Du behöver sova och vila från allt ett tag; alla måsten och tankar...
För att "Dö bort från allt" - är ju lite som att "sova bort från allt"... och jag förstår att det kan kännas lockande och att "DÖ" ses som en lösning på allt - tyvärr tror jag inte det är såå "enkelt" som det kan tyckas och absolut ingen bra lösning för någon eller på några problem!!!
Och det finns förståss en väääldigt STOR och AVGÖRANDE SKILLNAD på att välja att "Sova" och att "Dö" - och den behöver jag inte förklara för Dig...
Mitt råd är att SOVA och VAKNA när Du hämtat lite mer krafter och kanske fått lite distans till allt...
Det är det valet jag har gjort när jag känt som Du - annars hade jag varit död flera gånger om nu.
Men någonstans inom mig såå vill hoppet inte dö - för jag vet att jag har resurser att med rätt hjälp kunna få ett riktigt bra liv och Ja, jag tycker jag är värd det - jag tycker Alla är värda det!
För vi har ju BARA ETT LIV - såå vi får försöka göra det bästa av det och vara rädda om det... och om oss själva och om varandra...
Sköt om Dig nu och försök att tillåta Dig att sova och vila när Du behöver det - världen är full av möjligheter och nya chanser - och det är aldrig försent - såå länge det finns Liv...
En STOR Kram till Dig från Mig - Christina i skåne

PS! Hoppas jag inte skrivit något "fel" nu - jag är ingen "expert" - utan bara en vanlig medmänniska som också mår dåligt och vet hur det känns att ha det svårt och inte längre vilja finnas - men Vill ändå Inte försvinna helt...
därför fortsätter jag att hoppas och önskar att fler gör det...

hundrik · 2008-04-17, 11:36

Citat:

Ursprungligen postat av thea

Nej, det klart att jag saknar honom jättemycket med jag har inte direkt sörjt. Min omgivning gjorde det för mig också om man säger så. Någon måste samla ihop sig. Det var några år sedan nu. Jag är dum som säger att han skulle ha varit besviken. Jag vet det! När jag tänker på hur han var, var han den mest underbara förälder man kan tänka sig. Som alltid såg till att hans familj hade det tryggt och bra. Jag hade inget alls att oroa mig för innan hans död.

Att sova har varit skönt då jag åtminstone då har fått ett avbrott i mina tankar.(Är nog det jag skulle vilja ha av döden också, men det klart, jag vet inte vad som väntar på den sidan) Numera drömmer jag bara mardrömmar och vaknar varje gång av att jag faller. Det var ett misslyckat besök hos kuratorn den dagen jag gick dit. Det var som du säger hundrik.. Det är svårt att sätta ord på det man känner. Därför pratade jag inte alls om det. Hur skulle en sådan kunna förstå vad jag känner om hon själv aldrig känt vad jag känner? Vad gör en kurator egentligen? Förstod det aldrig...

Övergreppen var bara en sak av allt som hänt och som jag inte kan hantera. För ett par veckor sedan lyckades min bästa vän nästan begå självmord och jag kan inte känna något alls. För ett halvår sedan, min egen syster.. Vad jag undrar är om allas liv ser ut på detta sätt egentligen? Bara att alla andra kan hantera det bättre än jag och hålla allt för sig själv? Mitt liv känns galet! Men det kanske är normalt?

Jag vet inte riktigt vad det är jag känner egentligen. En blandning av allt. Jag kan inte sortera. Allt är för jobbigt tillsammans. Jag måste fundera lite... Jag kanske skriver under helgen igen..

Jag bryr mig bara för jag känner igen mig mycket i din situation. Du har gett dig själv ett alldeles för stort ansvar. Ingen människa i världen mäktar med det du försöker att orka. Därför tycker jag att du är stark. Samtidigt så håller jag med dig om det du skriver om kuratorer. Jag vet inte heller vad dom gör. Den hjälp du behöver är nog av någon psykiatriker som både förstår dig och kan hjälpa dig att sätt ord på problemen och samtidigt kan gå igenom din fysiska hälsa. Det kan ju finnas fysisk bakgrund till dina problem också, som du inte vet om. I mitt fall visade det sig att jag hade så högt blodtryck så att jag fick ångest genom det. Du skriver att livet käns galet och även där vill jag hålla med dig. Livet är galet. Du har väldigt mycket död runt omkring dig. Din far, din vän din syster med flera. Döden är oundviklig men kan vi välja att leva så tycker jag att vi ska det. Jag vet att om några år när du fått hjälp och ordning på ditt liv så kommer du att utverka storartade saker för dina nära och kära (och oss andra).

Om man tar ett problem i taget så kan man bena ut alla orsaker. detta forum är jättebra att börja med.
Kramis

thea · 2008-04-19, 16:58

....................

thea · 2008-04-20, 01:52

Jag är ledsen, men det går inte mer. Jag vill inte ens försöka. Orkar inte mer med all ångest! Vill bara skrika men får inte ur mig ett endaste ord. Har ingenstans att komma undan mig själv. Jag har inget att leva vidare för... Tack för alla era råd och omtänksamma ord!

hundrik · 2008-04-21, 13:48

Citat:

Ursprungligen postat av thea

Jag är ledsen, men det går inte mer. Jag vill inte ens försöka. Orkar inte mer med all ångest! Vill bara skrika men får inte ur mig ett endaste ord. Har ingenstans att komma undan mig själv. Jag har inget att leva vidare för... Tack för alla era råd och omtänksamma ord!

Snälla Thea, ge inte upp. Sök hjälp och det fort. Psykakuten i närmaste stad kan du få hjälp att komma undan med din ångest. Ge inte upp. Hjälpen är alltid närmare än man tror.
Hör av dig!!!!
// Hundrik

thea · 2008-04-21, 21:53

Har lugnat ner mig lite nu. Skrev ett mail till den där kuratorn jag träffade en gång och sa ungefär som det är. Att jag inte vill fortsätta leva. =/ Jag ger det en chans. Inget kan bli så mycket värre än vad det är nu. Jag får se vad hon svarar.

hundrik · 2008-04-22, 11:56

Citat:

Ursprungligen postat av thea

Har lugnat ner mig lite nu. Skrev ett mail till den där kuratorn jag träffade en gång och sa ungefär som det är. Att jag inte vill fortsätta leva. =/ Jag ger det en chans. Inget kan bli så mycket värre än vad det är nu. Jag får se vad hon svarar.

Vi finns här för dig på terapisnack.com. Så ta det lungt. Om du verkligen vill ha hjälp så kan du antingen kontakta din familjeläkare eller psykiatrin direkt så går det nog lite fortare. Det är inget att skämmas över att söka hjälp. Det är bara ytterligare ett intyg på att du är starkare än vad du själv tror.
kramis

thea · 2008-04-23, 20:52

Jag ångrar att jag sökt hjälp. Jag har gått ett bra tag och planerat att lägga ner allt... Att nu börja jobba åt motsatt håll och försöka ordna upp den röra mit liv nu är känns för jobbigt. Jag hatar att folk IRL ska få reda på hur jag känner.

2008-04-17, 00:52	#22 (permalink)
thea Junior Member Bronsmedlem Reg.datum: Apr 2008 Inlägg: 14 Krediter: 76	..................... Senast redigerad av thea den 2008-04-19 klockan 21:38.

2008-04-17, 11:20	#23 (permalink)
chris i skåne Senior Member Platinamedlem Reg.datum: Feb 2008 Inlägg: 759 Krediter: 2 294	Hej igen! Vill börja med att säga att jag naturligtvis inte är "arg" på Dig eller det Du skriver här. Däremot kunde jag inte låta bli att instinktivt känna ilska inför mannen som du berättade om och vad han gjort mot Dig - både när du var liten och nu när han bara berättar det helt plötsligt efter såå många år; det är det jag menar. Hoppas jag inte ger Dig ångest av det jag skriver för det är det jag vill minst av allt! Ska försöka vara lite mer försiktig med hur jag uttrycker mig! Jag tror inte att Ditt liv är "normalt" i den meningen att alla har det såå och att det är såå livet ska/ser ut för de flesta. Fast det verkar finnas en hel del människor som mår dåligt idagens samhälle - blandannat jag själv - fast jag har inte alls deproblem som Du har eller ens varit utsatt för något liknande. Men OM jag hade - såå tror jag att jag om jag utgår ifrån den person jag är idag skulle känna mig väääldigt kränkt och haft svårt att lita på och anförtro mig åt någon. Men jag hade gjort det - det är jag sääker på! Även om det kanske skulle ha tagit tid. Sen vet jag ju inte om jag hade gjort det om jag varit om de övergrepp som du varit - eftersom det kanske hade fått mig att känna "skam" och "anklaga" mig själv och inte tycka att jag var "bra nog" - tror det är en ganska vanlig och naturlig reaktion på bla "övergrepp" och andra kränkningar. Vilket nog inte alls är såå konstigt - men det känns inte bra att någon ska "anklaga och skuld/skambelägga" sig själv för något som någon annan har gjort emot Dig . Hoppas Du förstår hur jag menar- är rädd att ge dig fel "signaler"/skriva "fel". Jag tror att en sådan händelse kan spegla av sig på hela Ditt sätt att se på Dig själv - men det är vad jag "tror" - och hur jag tror att jag skulle känna och kanske försöka hantera ilskan om det vore mig som det hade hänt. Att jag kanske hade vänt ilskan och skulden inåt mot mig själv och därför hanterat det med att skada mig själv och känna mig egoistisk. Istället för att söka hjälp eller tala om det för någon och därmed "göra det mer verkligt" genom att utrycka det med både känslor och ord. Sedan ska Du ju hitta någon som du kan lita på, är säkert på att Du kan hitta någon inom tex vården om Du vill leta efter någon att lita på - för det måste vara svårt för Dig - det hade det iaf varit för mig! Men jag hade inte sett någon annan utväg - eftersom självmord hade varit en alldeles för slutgiltlig och oåterkalleligen handling!!! Något Du inte kan ångra när det är gjort - och värst av allt tänk om Du ÅNGRAR Dig på vägen och det är försent!!! Du har alldeles för mycket resurser och för mycket att leva för - även om det kanske inte känns såå NU! Eller att Du inte kan se det Nu! Det är jag säker på - men Du har varit med om många svårigheter som Du behöver hjälp att hantera. Det är hjälp Du behöver - inte att Dö!!! Och så tror jag att Du behöver sova och vila från allt ett tag; alla måsten och tankar... För att "Dö bort från allt" - är ju lite som att "sova bort från allt"... och jag förstår att det kan kännas lockande och att "DÖ" ses som en lösning på allt - tyvärr tror jag inte det är såå "enkelt" som det kan tyckas och absolut ingen bra lösning för någon eller på några problem!!! Och det finns förståss en väääldigt STOR och AVGÖRANDE SKILLNAD på att välja att "Sova" och att "Dö" - och den behöver jag inte förklara för Dig... Mitt råd är att SOVA och VAKNA när Du hämtat lite mer krafter och kanske fått lite distans till allt... Det är det valet jag har gjort när jag känt som Du - annars hade jag varit död flera gånger om nu. Men någonstans inom mig såå vill hoppet inte dö - för jag vet att jag har resurser att med rätt hjälp kunna få ett riktigt bra liv och Ja, jag tycker jag är värd det - jag tycker Alla är värda det! För vi har ju BARA ETT LIV - såå vi får försöka göra det bästa av det och vara rädda om det... och om oss själva och om varandra... Sköt om Dig nu och försök att tillåta Dig att sova och vila när Du behöver det - världen är full av möjligheter och nya chanser - och det är aldrig försent - såå länge det finns Liv... En STOR Kram till Dig från Mig - Christina i skåne PS! Hoppas jag inte skrivit något "fel" nu - jag är ingen "expert" - utan bara en vanlig medmänniska som också mår dåligt och vet hur det känns att ha det svårt och inte längre vilja finnas - men Vill ändå Inte försvinna helt... därför fortsätter jag att hoppas och önskar att fler gör det... Senast redigerad av chris i skåne den 2008-04-17 klockan 11:38.

2008-04-19, 16:58	#25 (permalink)
thea Junior Member Bronsmedlem Reg.datum: Apr 2008 Inlägg: 14 Krediter: 76	.................... Senast redigerad av thea den 2008-04-20 klockan 01:52.

Ämnesverktyg
Visa utskriftsvänlig version E-posta den här sidan
Visningsalternativ
Linjär visning Växla till hybrid-visning Växla till trådad visning

2008-04-16, 20:45	#21 (permalink)
hundrik Senior Member Guldmedlem Reg.datum: Apr 2008 Ort: Västmanland Inlägg: 103 Krediter: 492	Jag förstår att du har det väldigt jobbigt just nu. Dina "små" problem är gigantiska problem. man måste vara ärlig mot sig själv och benämna saker med rätta ord. Jag tror inte att din pappa skulle vara besviken på dig om han såg dig. Hans kärlek till sin dotter skulle vara så stor så att han skulle göra allt som stod i hans makt för att hjälpa dig. JAg vet själv hur det är att ha ångest. det har jag levt med i många år. men jag har en viktig fråga till dig och det är: har du riktigt fått sörja färdigt din pappas bortgång??? det ligger så mycket känslor i allt du skriver, sorg, ångest, ensamhet och ilska. Har du funderat på vad som är vad och vilka problem du har som kan förknippas till vilken känsla. Även om du inte förstår det just nu och vi inte känner varandra så är du alldeles för värdefull för mig och många andra för att du ska göra slut på ditt liv. En missad inlämningsuppgift har i nuläget ingen som helst betydelse. Den kan lämnas in senare. det viktigast är att få dig att orka förstå komplexiteten i ditt liv. Att sova är ok, hjärnan behöver mycket vila för att orka alla känslor som du är full av. Det som bekymrar mig mest av allt är dina självmordstankar. Hur hopplöst allt än kan se ut så finns räddningen alltid som närmast. Du får gärna maila migprivat om du vill eller här på forumet. Jag vill bara att vi försöker att hålla en dialog. kram

2008-04-20, 01:52	#26 (permalink)
thea Junior Member Bronsmedlem Reg.datum: Apr 2008 Inlägg: 14 Krediter: 76	Jag är ledsen, men det går inte mer. Jag vill inte ens försöka. Orkar inte mer med all ångest! Vill bara skrika men får inte ur mig ett endaste ord. Har ingenstans att komma undan mig själv. Jag har inget att leva vidare för... Tack för alla era råd och omtänksamma ord!

2008-04-21, 21:53	#28 (permalink)
thea Junior Member Bronsmedlem Reg.datum: Apr 2008 Inlägg: 14 Krediter: 76	Har lugnat ner mig lite nu. Skrev ett mail till den där kuratorn jag träffade en gång och sa ungefär som det är. Att jag inte vill fortsätta leva. =/ Jag ger det en chans. Inget kan bli så mycket värre än vad det är nu. Jag får se vad hon svarar.

2008-04-23, 20:52	#30 (permalink)
thea Junior Member Bronsmedlem Reg.datum: Apr 2008 Inlägg: 14 Krediter: 76	Jag ångrar att jag sökt hjälp. Jag har gått ett bra tag och planerat att lägga ner allt... Att nu börja jobba åt motsatt håll och försöka ordna upp den röra mit liv nu är känns för jobbigt. Jag hatar att folk IRL ska få reda på hur jag känner.