![]() |
|
||||||||
|
Välkommen till Terapisnack! Psykologi forum för dig som har frågor om psykoterapi, panikångest, självkänsla, utbrändhet eller kontrollbehov. Här kan du få stöd hjälp utan kostnad eller bara dela med dig av din egna erfarenheter som kan hjälpa andra. Just nu är du inne som gäst vilket ger dig begränsad tillgång till forumet. Du kan läsa och se vad som skrivs men du kan inte själv skriva eller fråga något. Det är helt gratis att bli medlem och det tar bara någon minut. Som medlem på Terapisnack kan du själv ställa frågor och få svar dels av våra experter men även av andra medlemmar som är intresserade av psykologi! För varje inlägg får du krediter som du kan handla för. Du kan bland annat köpa böcker, kurser, nätterapi, terapisessioner mm. Så vad väntar du på, bli medlem direkt! |
|
| Nyheter |
Aktuellt![]() Terapisnacks helg 8-9 nov |
Våra kontor![]() | Göteborg Alingsås Kungsbacka Stenungsund Halmstad Stockholm Falkenberg Hässleholm Linköping |
Vill du annonsera här? Kontakta oss på info@comunicera.se |
|
|||||||
| Självmordstankar - självskadebeteende - skär mig Har du självmordstankar? Våra experter kan svara på dina frågor. |
![]() |
|
|
LinkBack | Ämnesverktyg | Visningsalternativ |
|
|
#1 (permalink) |
|
Senior Member
Guldmedlem
|
Jaha
då satt man där igen så trött på allt Att aldrig få vara med eller känna sig delaktig i något alls Hatar allt! undrar om det inte hade varit bäst för alla om dom inte slagit ihjäl mig den där natten 2003 för jag betalar ett högt pris blod svett och tårar mina närmsta ser hur jag kämpar och reser mig för att sedan falla handlöst ner i det svarta hålet för att sedan repetera samma visa igen vad fick dom? Jo en klapp på armen och ett "boys will be boys" spyr snart på allt och får be alla om ursäkt för allt jag gjort och inte gjort i min egna svarta värld som jag ständigt får greppa efter minsta lilla |
|
|
|
|
|
#2 (permalink) |
|
Senior Member
Diamantmedlem
|
Hej igen!
Tråkigt att du känner att du inte är delaktig, i någonting. Jag blir orolig, när du skriver att det hade varit bäst om de hade slagit ihjäl dig. Vad var det som inträffade natten 2003? Du skall inte behöva be om ursäkt, för att du existerar. Vill hjälpa dig, om du vill ta emot min hjälp. Sköt om dig! Taniya |
|
|
|
|
|
#3 (permalink) |
|
Senior Member
Guldmedlem
|
Jag har läst på din hemsida minkampforlivet och jag måste bara säga att det är verkligen en hemsk sak du varit med om. Det är sånt man tycker bara inte får hända. Fick dom verkligen inget straff dom som utsatt dig för detta? Det är ju sjukt, dom har ju ändå gett dig men för livet!
Du är stark som kämpar och försöker att ta dig igenom detta. Och du ska absolut inte be om ursäkt för någonting. |
|
|
|
|
|
#4 (permalink) |
|
Senior Member
Guldmedlem
|
Tack Davikar!
det känns skönt att höra att man inte kämpar förjäves försöker med allt jag kan för att öppna ögonen på alla för att detta händer och att det tyvärr är väldigt vanligt.. Tidningarna skriver om "en våldtagen kvinna" men dom skriver aldrig om kampen man har att ta sig tillbaka eller kvinnans roll som offer och sjukdomar mm kanske för att vanligt folk inte vill kännas vid att detta faktiskt inträffar allt för ofta i dagens sverige! Och vården brister överallt igenkligen så finns det ingen riktig vård att tala om för oss drabbade.. Och dom flesta tycker det är hemskt när de inträffar och några dagar efter sedan glömmer dom och går vidare i livet..men vi offer har inte det valet.. Vi tvingas leva resten av våra liv med vetskapen att någon tog sig rätten som dom faktiskt aldrig hade! Och dom ständiga kommentarerna som"ryck upp dig" som sårar mer än gör nytta! Vänner och bekanta som vänder en ryggen när man mest behöver dom för att det är "lättast så" för dom. Tänk om vi med hade haft de valet |
|
|
|
|
|
#5 (permalink) |
|
Senior Member
Guldmedlem
|
självklart vill man inte känna sig kränkt..Men vården ger alla oss patienter en stämpel och får oss att känna oss avindividualiserade..
Att så fort som möjligt sätta på oss en dianos som i säg blir en stämpel och leder till skänslan av skam som du måste försvara för att inte bli trodd och sedd som människa! Jag är stor motståndare till diagnoser och tror att visst finns de fördelar med diagnoser med men de som vården inte ser när du ligger i ett fack med din diagnos Är att du faktiskt är en människa! och inte din diagnos! Jag är lika mycket värd som jag var innan jag blev sjuk. och utsatt. Men inom vården funkar det inte riktigt så det är där vården faller.. ja kan väl säga att jag är ganska så rädd i största allmännhet men också väldigt mot män tyvärr |
|
|
|
|
|
#6 (permalink) |
|
Senior Member
Guldmedlem
|
Ja tyvärr så gör vården oftast inte ett särskillt bra jobb. Många skyller på nedskärningar, och visst kanske det är en bidragande orsak, men mycket handlar också om attityder från dom som utövar vården.
Jag tror att mycket av den här "avindividualiseringen" handlar om att dom vill skydda sig själva. Dom vill inte se människan bakom för att det skulle bli aldelles för tungt för dom att hantera i längden. Det är samma sak med människor i samhället som bara säger "Ryck upp dig" eller "Det är sånt som händer". Människor är rädda för att se sanningen, därför att för människa med en normal empati nivå kan det innebära att dom själva upplever den kränkning som du har blivit utsatt för när dom får reda på sanningen. Men oförståelse är också en kräkning i sig. Man läser hela tiden i tidningarna om någon ny människa som har blivit utsatt för våldtäckt eller andra traumatiska händelser. Men det är så avskärmande, för du ser ingen person bakom texten, bara en ålder och plats. Jag tycker det är jätteviktigt att man belyser för samhället om vad som händer efter en sån händelse och hur tungt det verkligen är. Då tror jag folk får svårare att blunda för verkligheten. |
|
|
|
![]() |
| Ämnesverktyg | |
| Visningsalternativ | |
|
|