Pisces Dei

Mitt liv har varit ett helvete hela uppväxten och sedan när jag uppnår det jag alltid velat uppnå visar det sig att jag mår sämre än nånsin.
Klarar inte av att ta hand om barnen, kan inte visa kärlek, jo när jag tar av reserven. Men den är typ slut sedan flera år. Sluter mig mot min partner
framför datorn för att orka med, alltid trött och irriterad nä inte alltid men det känns så. Sitter nu på en semesterdag som jag fick kämpa mig till för att
få och gråter framför datorn med tankar på att skära av mig handleden i badkaret. Min käresta är med barnen på landet med hennes föräldrar och firar påsk,
jag måste jobba men kan inte. Min högsta önskan just nu är att slippa gå till jobbet imorgon och i överemorgon. Inte för att jag vantrivs utan för att jag
mår så dåligt just nu.
Orsaken är många.
Ingen har älskat mig i mitt liv. Inte min pappa som har bott hos mig hela livet men som jag inte känner och avskyr. Inte min mamma som har psykiskt
terroriserat mig hela livet så länge jag bodde hemma hemma och delvis efteråt, har ingen kontakt med henne sedan två år och hatar henne. Min käresta som fick
mig att slå min yngsta bror, vilket gjort att vi inte har kontakt heller. (Nyårsafton, han sade håll käften hora till mamma på nyårsafton inför hennes syster
och man vilket var för mycket. Min käresta sa sådär säger man väl inte till sin mamma? Då svarade han håll käften till henne. Varpå jag sade åt honom att be
om ursäkt. Han bara tittade med en tom blick. Jag upprepade mig - Be om ursäkt. Han ställer sig upp och ser ut att utmana mig med hakan högt, jag ställer mig
snabbt upp och drar en högerkrok på hans haka så han faller till golvet skrikande av förtvivlan. ***... Nyårsafton...*** Slutade med att 2/3 av mina bästa
kompisar blev ovän med min flickvän och jag såklart försvarade henne, och i sin tur blev ovän med dem jag med.

Flera dödsolyckor på jobbet som fick mig chockad darrande som ett asplöv. Vilket ledde till social fobi, posttraumatisk stress. Ångestattacker på jobbet då
jag trodde jag skulle dö. Mobbad i lumpen av ett högre befäl, mobbad i skolan på flera orter, jag är svag, jag är ändå stark som hållt ut. Fick 9/10 i psyke
i lumpen. Min beteendevetare sade att jag har ett starkt psyke som klarat mig så bra som jag ändå gjort. Vad hjälper det? Jag har ändå dessa upplevelser och
är den jag är på grund av dessa.
Inga egentliga vänner förutom Meelis, min bästa vän och den jag älskar Christine har egna problem. Hon vill göra saker utan mig. Vill inte ha mig med på
resor. Har visat att hon inte bryr sig om mig men ändå gör hon det. Ålandskryssning med jobbet, hon vill inte ha mig med. Ger andra killar blickar som jag
aldrig får. Har nyligen börjat jobba ihop, hälsar inte ens på mig på jobbet på morgonen. Jag mår dåligt, inbillar jag mig allting? Nej och ja kanske?.
Jag är svartsjuk på henne nu, innan var det hon som var det men jag gör allt jag kan för att inte visa det - (Hon verkar njuta av det). Hon har tidigare
förbjudit mig att behålla kontakten med tjejkompisar. Fick inte ens gå ut, om jag gjorde det (två gånger på 7 år) så blev det ett himla liv om otrohet osv.
slutade gå ut. Nu 10 år senare kommer hon och frågar vad jag tycker om hon skaffar sig killkompisar... Vill åka på kryssning utan mig. Jag har inga vänner
kvar som jag hade innan vi träffades.
Jag är svartsjuk just nu men varför? Jag får ingen bekräftelse om jag inte tar upp ämnet, just då den gången får jag det. (två gånger per år) Ska det vara
så? Men nästa dag är allt som vanligt. Ingen sex så länge jag inte tar iniativ. Tidigare satt jag uppe och spelade på datorn och hon sov klagandes på att hon
ville att vi skulle lägga oss samtidigt. Vi jobbade olika arbetstider. Nu flera år senare när hon fått som hon vill då jag är den som börjar tidigast, ligger
hon med hörlurar och lyssnar på musik och hör inte vad jag säger. För något år sedan kunde hon ligga i upp till fem timmar och lyssna på Robbie Williams i
soffan. Jag tyckte det såg ut som hon var kär i musiken. Jag älskar henne och vill ha den där goda kontakten som var mellan oss i början, där det kändes som
vi var ett.
Hon vill göra saker utan mig, åka på resor, vara själv hemma utan barnen utan mig. När jag frågar henne du menar väl du och jag? Så säger hon nej, hon menar
bara hon. Ok vart ska jag ta vägen? Har fått nog av kärlekslöst behandlande men klarar inte av att leva utan henne. Jag älskar henne över allt annat. Har
till och med sagt att (för att rädda allt?) om du känner för att prova på andra så stannar jag kvar...
Jag har haft flera sexpartners innan henne än hon. Hon har haft fem där tre var otrogna visiter för att hon hämnades mot sin sambo.
Jag skulle kunna skriva mer och djupare i sig om mycket mer men mår så djävla dåligt just nu. Jag vill gärna höra lite råd och tips om hur jag ska göra för
att förbättra relationen och må bättre själv. Jag vill bara att hon inte är den känslokalla person hon är just nu. Jag älskar henne och behöver henne för att
klara av att leva så det är inte så att jag vill göra slut.
Jag ser bra ut, har alltid gjort men har blivit lite överviktig om magen sista tiden. Är 1,87cm lång 94kg Vi är 30+ med två barn.
Snälla hjälp, allt tas emot. Har alltid varit en som aldrig vill ge upp.

dacci

Du har ett val att göra.

Antingen kan du leva resten av ditt liv och skylla på att allt är andras fel. Eller så kan du inse att DU har ansvar för ditt eget liv. Det är du som äger problemet, ingen annan. Men det kan vara svårt att inse ibland. Så vaddå, dina föräldrar har inte betett sig som du tycker att de ska mot dem? Ska du då gräma dig som en liten pojke resten av livet för det?

Genom hela inlägget så ser jag att du beskyller dig på alla andra förutom dig själv. Har du inget eget ansvar för dina handlingar? Den bilden du delger är en mycket instabil personlighet. Psyktestet i lumpen är för övrigt ett test för att se hur pass normal en person är, där en 10:a motsvaras av en extremt normal person.

Du kanske inte inbillar dig allt vad det gäller din flickvän. Men det är ett senare problem. Först måste du ta hand om dina mer direkta problem.

Är du verkligen ärlig när du skriver detta? Tänk efter.

Det första steget jag tycker du ska göra är att inse att det är du som äger problemet. Du äger dina handlingar. Sluta beskyll dig på andra och ta ansvar för det du gör! Tänk gärna innan du handlar också, från mer än en infallsvinkel. Alla har anledningar till att agera som de gör. I vissa fall kan det bara vara svårt att se vad som styr dem, vad de får ut av det. Sedan behöver du tid för dig själv, då du inte är med dina barn eller med din käresta, för att bara vara. Din hjärna verkar som sagt gå lite väl på högvarv. Sen kanske jag verkar hård etc mot dig, men om du tänker efter så är jag inte det.

Cheer up/D.

Pisces Dei

Det är väldigt jobbigt när jag vet att minsta lilla motgång kan få större effekt än det borde få. Mina föräldrar har jag inga positiva känsloband till så de betyder inget mer än vetskapen om hur det borde vara som exempel.
Däremot är det barndomen som spökar och tär på krafterna tillsammans med allt annat jag varit med om. Sakta men säkert har mitt psyke blivit svagare 20-32 där jag hamnat i en situation där mitt liv handlar om jobba och sitta i hemmet, från bra självförtroende till dåligt. När relationen är dålig blir i praktiken allt som jag har av värde dåligt med resultatet att allt blir mörker bortsett från barnen... vi har aldrig haft problem tidigare så detta får väl klassas som en början på 11 års kris.
Så man kan ju minst sagt säga att jag sitter i ett känsligt läge då min sambos känslor har svalnat på ett sätt jag aldrig kunnat föreställa mig tidigare.

Hon brukar alltid ringa när hon är borta men har inte gjort det nu som exempel så det är ett tecken i sig. Jag tog därför beslutet att ringa själv och pratade om en del men inte allt som jag känner eftersom hennes föräldrar är där. Jag frågade henne om inte det är en bra idé att jag flyttar till en etta i närheten så hon får lugn och ro på nätterna, och svaret blev sisådär njaee det tycker jag inte med lite osäker velande röst. Det känns overkligt att höra henne säga det även om det lite positivt att hon inte rakt ut sade "JAAA!" eftersom att hon för ett par år sedan skulle se det som otänkbart...

Jag förklarade att jag älskar henne och några förslag på avlastning med barnen som hon gillade. Men hon sade inte att hon älskade mig eller något sådant tillbaka. Det är så konstigt bara sättet hon pratar på, hon låter så blasé om allt. Hela tiden så blir det njae, kanske eller mmm. Inte alls som det normala tidigare. Jag är en god människokännare så jag är inte helt fel ute. Jag frågade henne även om hennes känslor för mig, om hon älskar mig och det blev ju inte det vanliga "ja men det är ju klart älskling" utan mer jaa a i lite loj ton... ändå säger hon att det bara är barnen hon är trött på och inte mig. Jag har lite svårt att tro henne och förklarade att jag mått dåligt över allt det här en tid nu, alltså relationen. Men hon trodde det var barnen för mig också så jag fick poängtera att det var hon jag mådde dåligt över. Jaahaaa i en lagom halvt lugn ton som hon inte lyssnade på vad jag sa.

Jättekonstig känsla är det jag blir orolig för mindre. Det känns som hon blivit någon annan helt plötsligt, hon är inte sig själv.
Bara för det så får man ett sms nu där det står "jag älskar dig med sötnos. Sov gott och dröm sött "
(Hoppas det var ämnat för mig och ingen annan skämt åsido)

Jag kanske inte ska säga att jag inte fått det där smset om jag inte pratat med henne utan vara glad istället.

Pisces Dei

Tack för ditt svar, kunde varit jag som skrev för 10 år sedan. Mycket har hänt mig sedan dess tyvärr. Jag analyserar såklart mig själv och vet vad jag borde gjort annorlunda dvs lär mig av misstagen som alla andra. Min hjärna är säkert överhettad.

Det du poängterade gällde min barndom och föräldrar och de har verkligen inte älskat mig eller varandra. Jag menar däremot inte att jag har problem med att ingen tycker om mig som person efter det. Du har rätt i det du säger men inte i att jag är blind för hur andra och varför agerar som de gör. Mycket lögner, baktaleri, manipulation av omgivningen (släkt, vänner till mamma) som fortsatt i vuxna år en sak. Men att skriva om det har jag ingen lust med här nu. Jag har säkert inte bearbetat barndomen helt än eftersom jag fortfarande är bitter över den. Har pts från den med så jag är fullt klar över att jag borde släppa den men den maler i det tysta då inte de andra syskonen har brutit kontakten med dem.
Exempelvis är det svårt för de som bara ser mammas fasad att förstå varför jag brutit kontakten, speciellt när jag inte vet vad hon ljuger om mig till dem. Lite får jag reda på av min egna bror som själv tycker hon är störd (mot mig), typ den enda som vet det mesta. Det var jag som var mammas hatobjekt och bar skuld till splittringen i familjen. Vet också orsaken till varför jag blev det. Jag vägrade alltmer gå på JV möten och bibelstudier från ca 10 års ålder och framåt och därför även mina syskon. Det resulterade i att det var äckligt om jag kom till frukostbordet med t-shirt och kalsonger, irriterade sig på mig om jag spottade så det lät efter att ha borstat tänderna, min gångstil var kalle anka, hade kalvögon, fick inte umgås med tjejer från 10 års ålder eftersom risken för "knulla" fanns, söp upp hela min lön fast jag inte söp (fick några släktingar att tro att jag var alkoholist), att jag ville knulla med henne till min far som varit bortrest, jag skulle handla jämt, gå ut med hunden och ingen annan. Men jag fick inte dricka mjölk max ett glas om dagen medans mina syskon drack så mycket de ville. Tog jag ett glas till frukost så fick det inte bli mer, ville jag dricka ett till lunch om jag hoppat över frukost så fick jag inte det med motiveringen att jag visst druckit ett redan. En gång hällde hon ut ett mjölkpaket över mig när jag ändå försökte ta, när jag var nyduschad och skulle till jobbet. Kan skriva långt om detta. Hon är inte frisk.

Resultatet blev att inga kompisar vågade komma hem till mig som umgicks med tjejer även i tonåren. Jag fick inga pengar så att jag kunde åka med andra jämnåriga någonstans så till slut blev jag inte lika intressant att fråga som du förstår. Fick inte heller gå ut om mamma misstänkte att flickor kunde gömma sig bakom hörnet när klasskompisar ringde på. Istället blev jag klassad som "udda" och jehovas barn i skolan och utsatt för mobbing för det fast jag egentligen inte var det (JV).
Det är lätt att säga gå vidare men problemet ligger i att det finns väldigt få vittnen och ibland inga förutom jag som vet hur jag blivit behandlad som barn.
Tror det är mycket att sanningen om mig inte kommit fram till släkten, vilken jag bara träffar på begravningar och tidigare 70-80 års födelsedagar. Ett exempel var när jag blev ombedd av min ena farbror att "du som är van att bryta dig in i bilar kan väl hjälpa henne få ut sin väska" när en hade låst in bilnyckeln. Jag hade då planer på att bli polis så brott var inte något jag tänkt tanken på tidigare, men där märkte jag (farmors 80-års dag) hur jag tillsammans med min sambo fick sneda blickar. Min sambo ville åka därifrån hon kände sig inte välkommen och inte jag heller. Detta är ett lysande exempel på hur jag fått en bild som verkligen inte stämmer på långa vägar pga att min mamma spridit osanningar om mig. En syster till henne trodde inte på min mamma och har senare berättat det för mig, de har inte heller kontakt idag.

Det jag tror jag brottas med är sanningen om mig till släkt och övriga inblandade. Samt de olyckor jag varit med i där en var vållande till annans död som jag mått riktigt dåligt över i några år efteråt. Jag slapp skulden i rätten men i verkliga livet levde den kvar kan jag tro. Min pappa som inte känt mig sedan jag var ca 15, träffades kanske varannan helg till middagen annars var vi på olika plan i huset. Ändå kan han göra helt idiotiska uttalanden, som på en middag förra sommaren hos min bror med två fruar och vänner till brorn min - JA se "X" han har slagit många, du kan väl berätta lite? med ett stolt flin... typ som jag varit en ligist. Mitt svar - Nää vadå? (Med alla blickar riktade lite föraktfullt mot mig), jag slog en av två som försökte råna mig i centralen på väg hem från jobbet och sedan sprang vi åt motsatta håll. Den andra gången hade jag lovat en mobbad kille på fest att hjälpa honom ifall han blev påhoppad när han skulle be om att få en ursäkt av mobbaren. Tvärtemot vad jag trodde blev han påhoppad direkt och slagen så jag blev tvungen att slå eftersom jag lovat. Den tredje personen var en person som mobbat mig som jag hämnades på.
Några år senare blev jag själv grovt misshandlad i stan av fyra stycken som en hämnd för den gång jag hjälpt den mobbade. Kunde inte gå på några dagar.

Ganska trött nu, och fick lust att skriva av mig lite. Hoppas det inte blev för mycket oväsentligt.

Taniya Lundström

Hej!
Det låter som du verkligen håller på att braka ihop. Att bli mobbad & kränkt sätter sina spår. Det är någonting man bär med sig, hela livet. Men det går att arbeta med det, i Terapi. Smärtsamt är när man känner, att man aldrig har känt älskad. Du skriver att din flickvän inte vill ha med dig, på resor m.m Har du pratat med henne om detta? Hon visar inte dig någon respekt. Du skulle kunna berätta för henne, att hon sårar dig när hon utsätter dig för detta. Det finns hjälp att få.. Du är inte ensam.

Sköt om dig!
Taniya




[