liquis

Jag är en 24 årig tjej som verkligen mår avlopp.
Första gången jag skar mig var jag 11 år men jag minns bara att mina deppiga tankar kom i åttan, då jag var borta ett halvår eller mer. Sedan dess har det varit vardag förutom vissa perioder då det varit värre. Hoppade av gymnasiet för jag mådde så dåligt.

Jag har gått på samtal på psyk (inte hos nån psykolog dock) i ca 3 år (?minns inte riktigt) för ca 2 år sedan (?minns inte det heller) (heh) och gått på mediciner. De tyckte jag kunde sluta med samtal då jag mådde relativt bra då (hade en bättre period) och bara ha kontakt med hälsocentralen där jag fick ut medicin. Efter några månader började jag må skit igen och gick till psyk men de skickade vidare mig till psykakuten som skickade mig vidare till läkaren på hälsocentralen (som jag aldrig pratat med eller träffat). Men han tog bara telefonmöten de första träffarna och hade 2 månaders (!) väntetid på telefonträffar. Jag tycker det är jobbigt bara det att prata i telefon så jag klarade inte av det.

Nu har det gått ganska lång tid och jag mår bara sämre och sämre. De sista 2 månaderna har jag börjat planera mitt exit.
Jag hade "sparat" min högerarm för jag tänkte tatuera mig där, men det är förstört nu. Jag är en person som behöver saker att se fram emot, stora som små och jag ser inte någonting längre. Jag klarade inte att gå ut konstskolan utan va bara hemma och nu är jag arbetslös utan a-kassa eller bidrag.

En gång försökte jag ringa min fd samtalskontakt, men han sa att det inte var hans problem längre eftersom vi avslutat vår kontakt.
En annan gång tidigare var jag sjukskriven och en läkare som skulle förlänga sjukskrivningen, samt förnya recept, skällde ut mig och sa att jag borde skärpa mig för att det är så många arbetslösa och de kostar bara pengar.
Sånna saker kan tyckas små men för mig är det yxhugg.

Jag är mest negativ nu men en röst säger mig att jag borde ge livet en sista chans innan jag tar bort det. Men jag är rätt säker på att det ändå kommer sluta med att jag tar livet av mig, nu eller senare. Känns som det blir tidigare.
Just det här med självmord kan jag inte prata med nån jag känner om. Även om min pojkvän och bästa tjejkompis båda varit på psyk.
Det går liksom inte, jag vill inte såra dem och när jag försökt så tar de mig inte på allvar. När jag var yngre så satt jag i ett hörn på natten och skrek att jag ville dö och pappa sa att det ville jag inte alls och nästa dag var det som det inte hänt, det gör fortfarande ont i mig.

Jag sitter bara hemma och ruttnar och blir fetare. Känner mig enormt taskig mot min pojkvän som måste betala mat och sånt för mig för att jag inte gör nåt, jag är livrädd att han en dag ska säga att han tröttnat på mig.

Nu känns det som jag måste hamna på psykakuten för att få nån chans till hjälp. Men det skulle innebära att jag måste försöka ta mitt liv först för att ens hamna där och då känns det som det är lika bra att försöka ta det på riktigt, för jag vill inte göra nåt halvdant.

Jag vill inte dö!!!!!! men jag vill det.

Vad faan ska jag göra?

__________________

Dopa minen:)

Jag tycker att den läkaren borde säga upp sig, för en sådan inkompetent läkare kostar bara pengar för samhället i onödan. Han kostar mkt mer än du, och han är aktivt en kostnad. Du ska inte skämmas för att du kostar samhället pengar. Fick du byta till ett normalt liv där du kunde arbeta så skulle du göra det ju, eller hur. Du har inte valt att ha det så där, så ta inte emot andras försök att lägga skam på det hela. Tvärtom tycker jag att du ska få kosta mer genom att söka socialbirdrag så du kan känna att du får in lite pengar som är DINA. Sedan måste du försöka kräva att inte bara få hjäp av vem som helst, för då sätter de dig igen hos en kurator eller liknande, utan kräv en erfaren psykolog - nöj dig inte med mindre.

Eftersom du till och från haft mkt ångest sedan tidig ålder, finns det anledning att gå lite på djupet och identifiera eventuella trauman.

Vet du, att nationalekonomiskt är du totalt sett värd så mkt mer än du kostar även om du går på socialbidrag ett tag, så låt dig inte förledas att tro att du är en "ekonomisk belastning". Detta är om man talar strikt i pengar. Ditt människovärde kan vara ovärderligt högt, och det är viktigast. Du vill leva, du vill må normalt och sedan kommer du nog vilja göra ngt produktivt också. Så jag tycker inte bara att du ska ge livet en chans till, utan så många det krävs innan du hittar ngn som förstår dig och kan ge dig adekvat hjälp. Sedan finns det fler saker du kan göra på egen hand. Att bara sitta hemma och "ruttna" - där tror jag du kan fundera själv vilka onda spiraler du hamnat i och hur du skulle kunna bryta åtminstone några av de destruktiva mönstren till ngt positivare som kan ladda dina batterier. Tänk om du t ex skulle gå ut i skogen och måla av solnedgången?

__________________
Hobby-filosof...

Mikael G

Jag tycker att du ska skriva ut det här inlägget, ta med dig till psykakuten och visa det för dom. Om dom inte förstår och ger dig hjälp då, begår dom tjänstefel. De SKA kunna hjälpa dig och lägga upp en behandlingsplan för dig. Samma med Arbetsförmedlingen eller socialförvaltningen.

Om inget händer, så frågor du vem som är ansvarig och går med brevet till den personen och säger att du inte får hjälp trots att du vill/behöver det. Ända tills någonting händer.

Du behöver inte försöka ta ditt liv för att få hjälp.

Känns detta överkomligt? Skriv igen, om du fastnar nånstans.

__________________
Mikael Glännström
Skriver en självhjälpsbok/självbiografi om ångestproblematik. Har ambitioner att forska kring ångestproblematik i framtiden.

Tidigare lidit av panikångest och social fobi i åtta år.

liquis

Tack för era svar. Jag får se hur jag ska göra.
Försökte maila och få ett personligt ombud som kanske kan hjälpa mig med saker som detta.
Fick inget svar så jag mailade igen förra veckan. Får inget svar.

Det är jättejobbigt att ens be om hjälp, t o m per mail...
Jag klarar inte av att ringa till psyk, och ingen mailadress finns så jag ska försöka gå dit. Bara det att jag inte vet vart där jag ska vända mig. Ska jag gå direkt till psykakuten där jag varit inlagd förut? Grejjen är att jag vill helst inte komma dit och bli utsparkad eller inlåst.
Min kompis har varit med om båda delarna där.

__________________

Mikael G

Finns det ingen som kan ringa åt dig, angående personligt ombud?

Prova att först vända dig till öppenpsykiatrin (de brukar ha en reception där man kan lämna brev) och lämna ditt brev och be om kontakt så snabbt som möjligt. Får du ingen kontakt, så gå till psykakuten och säg att du inte får något svar och att du behöver hjälp snabbt.

De kommer inte låsa in dig om du inte är en fara för dig själv eller andra (typ psykotisk, inte alls kan ta hand om dig själv). Det troliga är att de försöker börja en behandling med medicin direkt. Har du redan medicin, så får du säga vad du vill ha framöver. Tex stödsamtal nu när det är som jobbigast, och en långsiktig behandlingsplan (som börjar med utredning, om du ännu inte haft någon sådan, och fortsätter med någon form av psykoterapi). Jag är dock ingen specialist på inläggning.

Men de ska kunna hjälpa dig.

__________________
Mikael Glännström
Skriver en självhjälpsbok/självbiografi om ångestproblematik. Har ambitioner att forska kring ångestproblematik i framtiden.

Tidigare lidit av panikångest och social fobi i åtta år.

liquis

__________________

Räven

Hej
Blev berörd av din situation och vill väl egentligen bara säga att jag håller tummarna stenhårt för dig att du fixar det där med att göra sig obekväm och tjata lite till om att få hjälp. Det är inte kul att behöva känna sig förnedrad och riskera att bli avvisad. Det där att göra det man är mest rädd för kallas mod och är inte ett dugg patetiskt enligt min uppfattning. Som jag förstått det har du aldrig fått tillgång till någon utbildad psykolog eller legitimerad terapeut. Om du nu lyckas ta dig in i systemet kan väl nästa steg vara att få tillgång till en sådan. Sjukvården är skyldig att köpa in sådan tjänst om deras egna inte räcker. De har oftast upphandlade sådana att tillgå. Jag vet att man ibland behöver ställa sin rädsla åt sidan för att kunna ställa dom kraven som till synes orädda människor gör. Men jag lovar dig att det finns ett annat sätt att må på och känna på än det du gör nu. Jag hejar på dig!!

liquis

Tack för ditt svar

Jag ska verkligen försöka.

__________________

aliens75

liquis

Meningslösa livet..jag vet.Men att avsluta livet är ännu mer meningslöst.
Att gå i terapi kan fungera, men orsakerna till allt helvete är i grund och botten kärleksbrister, och då menar jag inte ifrån dig.

Om jag vore dig skulle jag försöka spara en liten slant och bege mig typ
till ett sådant här ställe..Sea Shepherd Conservation Society. Eller liknande.

Du behövs i den här världen.

liquis

Idag var jag ju och lämnade brevet på psyk.
Jag kan själv inte fatta hur nåt så enkelt kan vara så svårt och jobbigt!

Jag kunde inte somna på natten, låg bara och skakade till slut beslöt jag att vara vaken istället.

Har haft diraré och mått illa hela dagen
Jag åkte buss in till stan och var tvungen att gå sakta omkring lite i affärer innan jag klarade av att gå dit. Enormt stressad, paranoid (trodde alla kolla på mig), och när jag närmade mig psyk började det göra ont i hjärtat.

När jag kom in var det mycke folk där.
Kändes som en väldigt overklig och bizarr situation. Jag ställde mig och läste några broschyrer i väntan på att det skulle bli mindre folk men kände att det började svartna för ögonen så jag var tvungen att sätta mig vid ett bord (tur att jag inte svimmade och bajsade på mig! snacka om uppmärksamhet då haha) sen så blev det lite kaos där. Minst 10 personer sprang genom receptionen och in i en korridor. Det blev ett jävla liv. Jag försökte koncentrera mig på texten. Men sen försvann alla. Det var bara jag och receptionisten kvar så då passade jag på. Jag darrade på rösten när jag pratade med henne. Hon skulle ge brevet till en sköterska. När jag gick därifrån började jag storlipa och var tvungen att smsa min kompis och min kille för att få nån slags verklighetskänsla. Sen gick jag och handlade mat och väntade på bussen. hela dagen har varit jättejobbig! Jag var nära att ta lugnande innan jag åkte till stan, men då hade jag säkert svimmat när jag var där. Jag kom hem, gick ut med hunden och somnade. Har säkert varit på toa 15 gånger idag

Men nu är det gjort.

__________________