Cassie

Jag vet inte riktigt vart jag ska börja.. Jag ska försöka göra allt så kort som möjligt, men det är så mycket jag måste få sagt så vet inte hur det ska det..

Jag är en tjej på 22 år och jag har mått dåligt så länge jag kan minnas. Depressioner, sjlävskadebeteende, självmordstankar och ätstörningar.. När jag var 9 år gammal började jag tvivla på mig själv och tyckte att jag var tjock trots att jag var den smalaste i min klass.. När jag var 14 år var jag lite knubbig och det var då ätstörningarna började..

När jag började gymnasiet ändrades allt och jag gick upp mycket i vikt. När jag se en dag fick se en bild på mig själv bröt jag ihop och på tre månader gick jag ner mycket i vikt, blev underviktig och jag passade in på anorexia under alla punkter (jag vet att man inte ska sätta diagnos på sig själv, men det var rätt så uppenbart..). Jag hade några vänner (klasskompisar mer, mina riktiga vänner sa INGENTING), som påpekade oro över mitt viktras och ordet "anorexi" surrade runt i deras munnar. Mina föräldrar som är skilda pratade aldrig med varandra om det här (som jag tror) utan båda körde sina egna race med mig. Pappa sa varje dag i princip "du har blivit så smal, vad har du ätit idag?" och "jag är så rädd att du ska få anorexia..". Mamma försökte få "tips" och hotade med att om jag gick ner mer skulle hon ställa mig på vågen och hålla koll på min vikt.

Jag tyckte det var så jobbigt med alla kommentarerna och det faktum att ingen tog tag i mig och försökte hjälpa mig. Allt kändes bara som tomma hot. I allt det här så började jag skära mig själv när jag var 17 år gammal. Det var ingen som såg mina sår eller ärr, de få gångerna någon frågade så ljög jag och de trodde på mig. Jag blev även deprimerad och efter 2 års gråtande skickade min mamma mig akut till psykolog. Jag sa inget om hur starka mina självmordstankar var eller det faktum att jag svalt och skar mig själv. Ändå fick jag höra att jag hade en djup depression och behövde akut hjälp.. Jag gick bara till psykologen en gång därför att mitt förtroende för dom försvann efter det att min mamma hade kontaktat psykologen och fått veta att jag var djupt deprimerad trots att jag var över 18.

Efter den dagen bestämde jag mig för att inte visa att jag var ledsen. Jag började tröst äta och gick upp Mycket i vikt.. Så här har i princip hela mitt liv sett ut. Upp och ner i vikt, svält/hetsätning. Idag sitter jag här igen och äter dåligt.. Jag försöker att inte skära mig själv men skadar mig själv på andra vis.

Det som oroar mig nu är att jag börjar tro något är fel med mig. Jag känner mig deprimerad/tom hela tiden i princip, men kan ändå ha mina stunder på dagen då jag känner mig glad. Det som skrämmer mig är när jag blir ledsen, så blir jag så fruktanvärt nedstämd att jag blir aggressiv. Jag kan ha sönder saker som betyder något för mig, och såra mina nära genom att säga elaka saker eller slå mig själv framför min pojkvän.. Jag tänker väldigt självdestruktivt och känner även ibland att jag borde dö, få slut på eländet. En kväll skrev jag tillomed avskedsbrev till min pojkvän för jag ville bara ta livet av mig. Jag vet inte hur jag ska få iordning på mitt liv, jag beter mig och känner mig som en fjortis.. Jag är stressad över det faktum att jag inte levde ut mina tonårsår, jag spenderade all min tid till att inte äta och träna och vara hemma i mitt rum.. Jag är orolig över att jag kommer missa hela min 20+ tid.. Jag förstör ju bara för mig själv och inget verkar bli bättre, snarare tvärtemot..

Är det någon som har gått igenom liknande och blivit bättre? Eller kommer det alltid att vara såhär..?

Emma-Lina

Jag vill bara skriva att jag känner igen mig i nästan allt du skriver. Jag har kämpat med både ätstörning och självskadebeteende sen jag var 10 år gammal. Nu 14 år senare är det första gången som jag går i en terapi som passar mig. Jag börjar för första gången se en framtid. Jag kan nu känna att det finns annat än det "mörka"

Jag har aldrig varit särskilt aggresiv eller utåtagerande men istället har jag vänt allting mot mig själv.

Som jag ser det så är detta inget man fixar själv. Det är heller inget som man fixar över en natt. Det gäller att be om hjälp. Det gäller att våga ta emot hjälpen. Om det är något snällt som jag kan göra mot mig själv just nu så är det att ta emot den hjälp jag får i terapin. För det går ju att må så mycket bättre. Hoppas även du kan ta det steget, att våga be om hjälp. Det kan bli så mycket bättre!

Emma

Cassie

Tack för svaret.

Jag är väldigt kluven när det kommer till att söka hjälp.. Främst för att jag inte har något förtroende för sjukvården överhuvudtaget, sen för att jag inte vet vad jag ska söka hjälp för.. När jag visade mina ätstörnigar mer öppet för min pojkvän var han väldigt villig till att ringa åt mig/gå med mig till en läkare. Men när han började prata om det slutade jag även visa hur mycket mina tankar faktiskt styr mig. Han förstår inte riktigt hur mycket de här tankarna kan plåga än, fastän man är normalviktig.. Vilket i sig får mig att tänka att kanske är det inget fel på mig.. Han tror heller inte att jag skadar mig längre och vet inte hur stark min depression är igen.. Enligt honom är jag bara konstig eftersom jag inte "beter" mig som en deprimerad person..

Har du familj/vänner som stöttar dig?

Emma-Lina

Hej!

Kan verkligen känna igen mig i både det med att ingen förstår hur det egentligen känns och att jag inte skulle må tillräckligt dåligt för att vara berättigad vård. Men så är det inte! Mår man dåligt, kvittar hur och på vilket sätt, så har man rätt att få hjälp.

Jag har, som du, lågt förtroende för sjukvården och har mest blivit tilldelad mediciner under mina år på bup och inom vuxenpsyk. Har inte heller mött särskilt bra terapeuter, kuratorer eller psykologer heller. Men det gäller att aldrig sluta kämpa. För det finns verkligen dom som är bra och kan hjälpa, behöver verkligen inte vara den som är mest utbildad eller "rätt" utbildad.

Själv har jag sen fyra månader tillbaka gått hos en privat terapeut. Hon är inte, enligt samhället, den som har "bäst" utbildning men just nu så mår jag bättre än jag någonsin mått. Jag har för första gången på fem år gått i affärer och kollat på kläder. Jag kan tänka att dte finns en framtid och att jag kommer att kunna må bra.

Har tyvärr ingen familj som stöttar. Inte heller ngn pojkvän lr liknande. Har haft en väldigt stormig uppväxt så jag mår bättre om jag inte har kontakt med min familj. Så visst är det kämpigare att jobba själv utan stöd men det går det med.

Vet att det är lättare sagt än gjort men försök att vara så ärlig mot dig själv som möjligt, berätta för folk omkring dig, som du litar på, hur pass dåligt du egentligen mår. Var övertydlig när du söker vård och överdriv snarare än att försköna eller undanhålla. För hur underbart vore det inte att få hjälp att må bättre? Du är verkligen värd det och har allt mitt stöd i det...

Danni

När jag läser ditt brev så hör jag en normal tjej som "ropar på hjälp".
Jag tror inte dina föräldrar vet hur de ska hantera detta. Även om man
är förälder så kan man inte allt. Tycker i för sig, självklart att de
skulle försöka lyssna mer på dig och fråga vilken hjälp du tror är
bäst för dig. Fast de verkar inte ha den kunskapen.
Det där med psyk-mottagningar. En del är bra och en del är helt urusla.
Gå inte om det känns bra. Prova tre ggr, sen drar jag om de inte bemöter
mig på det sättet som jag känner är bäst för mig.
Om du har dåligt med pengar så vänd dig till kyrkan där du bor.
Jag har bara bra erfarenhet av dem.
Du ringer dit och säger att du mår dåligt och skulle behöva prata med en
diakon/diakonissa. De dömmer aldrig någon, vad jag vet.
Har fått mycket hjälp och jag är inte kristen överhuvudtaget. Så
det spelar ingen roll. De kan hjälpa dig att ringa om du tycker det är
jobbigt och hänvisa dig vad du ska göra i din situation.
De kanske kan hitta en privat psykolog till dig, och sponsra dig med
pengar dit. Kyrkan har pengar att hjälpa folk i nöd.

Ta en dag i taget och beröm dig själv för det lilla du klara av den dagen.
Kanske du diskade.... Som du får börja om från början.
Du är så ung, så utbildning och jobb kan du ta igen senare i livet.
No problem. Det viktigaste nu är att du ska må bra.
Det är inget fel på dig, du mår bara så dåligt. När man gör det sänks
självförtroendet och själkänslan och man tror man är ensam i hela världen
om sina problem. Det är du verkligen inte.

Tyvärr är det bara du som kan hjälpa dig själv. Du måste försöka tvinga dig att hitta hjälp om inte pojkvännen eller någon annan vän kan ringa
samtal åt dig. Men, du växer om du klarar det själv.

Det finns bra hjälp där ute, tyvärr med min erfarenhet så har jag blivit illa behandlad av många tills jag hittade rätt. Tänk då att de är dem det är
fel på och inte dig.

En dag vänder det, resan kommer att vara jobbig, men guld värd.

Lycka till!