mama

Hej.

har precis hamnat här...

Har en dotter som är 15, som har mått dåligt en längre tid.
Vi har kontakt med BUP, men trots det så har jag fått mina misstankar bekräftade på att hon har ristat sig på ena underarmen.

Tankarna snurrar runt, runt och man är liksom i chock...

Hur ska man som föräldrer bete sig, är ju så rädd att stöta bort henne, att hon ska tycka att jag är jobbig, när jag bryr mej, att det ska bli för mycket, så att hon drar sig undan...

Hur har ni andra föräldrar gjort?!?

Mahonki

Hej, jag är ingen förälder men jag vill ändå dela med mig av mina tankar i frågan...

Till att börja med förstår jag att du sitter i en väldigt jobbig situation och att det måste vara fruktansvärt när ens barn gör illa sig själv. Inte minst skuldkänslor som dyker upp...

Jag vet inte varför just din dotter skadar sig själv eller hur er relation ser ut, men jag har egna erfarenheter att dela med mig av. Om mina föräldrar hade upptäckt (eller upptäcker) att jag skadar mig själv hade jag självklart reagerat på ett avvisande sätt och krävt att bli lämnad ifred. Det beror nog mest på att man skäms över sig själv och känner stor skuld över det man gjort. Backa ett steg medan känslorna svallar som värst - men låt henne veta att du bryr dig om henne, inte anklagar henne för vad hon gjort eller för att hon mår dåligt, att du gärna vill förstå henne och att du inte vill tvinga dig på henne men att du är väldigt orolig.

Du älskar ju henne... oavsett hur hon mår och vad hon gör.

Ärligt talat så hade jag nog trots allt velat att mina föräldrar upptäckt vad jag höll på med. Även om jag hade blivit arg och tyckt att de är jobbiga som lägger sig i. Det är en lättnad på något sätt.

Det hjälper inte att hota, banna eller skälla. Det gör bara saken värre. Akta dig också för att uppfattas som anklagande. Det kommer inte hjälpa att bara säga "snälla skär dig inte", det ger i värsta fall bara mer skuldkänslor om hon inte klarar att sluta.

Jag vet att det är svårt för hon kommer att vara superkänslig och det gäller att verkligen smyga sig fram på tå så att hon inte känner sig trängd. Jag har inga konkreta tips på hur du ska göra rent praktiskt, det beror som sagt på hur er relation ser ut och hur pass bra ni är på att kommunicera med varandra.

Nästa steg blir som sagt just att kommunicera. Det kan ni förhoppningsvis få hjälp med via BUP också. Det gäller att prata förtroligt och framförallt att lyssna. Försöka förstå, för det är väl det du vill? Och du måste kunna acceptera att hon kanske inte är säker på varför hon gör som hon gör eller varför hon mår dåligt... det kan vara den svåraste delen. Om så är fallet så tänk på att ovissheten i frågan är minst lika frustrerande för henne.

Så som jag har förstått det så skär sig de flesta för att dämpa sin ångest, lätta på känslorna, lindra sitt psykiska lidande med fysisk för att på så sätt känna att man har mer kontroll, straffa sig själv eller att genom smärtan känna sig "verklig". Jag skar/skär mig för att straffa mig själv - för att jag tänker/känner/beteer mig som jag gör t.ex. (paradoxalt nog) - och för att dämpa min ångest när jag inte klarar av att ta den mer.

Samtal och terapi kan hjälpa att få kontroll äver tankar och känslor. Hon kanske behöver mediciner som dämpar ångesten (jag får flera antidepressiva som har hjälpt en hel del). Det är svårt och det tar tid, men det går att må bra igen. Uppmuntra och stötta utan att kräva att hon ska må/bli bra. Många mår dåligt och blir sämre för att de känner att de har för mycket krav på sig själva (kraven kan komma från omgivningen eller från sig själv).

Men viktigaste av allt - finns där för henne. Krama henne, visa att du stödjer henne utan att hon ska behöva känna sig tvungen att alltid säga något. En kram betyder jätte mycket.

Be henne att försöka (jätte viktigt det ordet; försöka, begär inte för mycket) att nästa gång hon sitter på sitt rum eller i badrummet och är på väg att skära sig - stanna upp och kom till dig. Bara kom och ge en kram så att du får chansen att trösta och vara där för henne.

Om du inte är hemma - att hon försöker att ringa dig eller någon annan. Hon behöver inte berätta att hon just höll på att skära sig, säg till henne att hon kan säga vad som hellst eller inget alls... huvudsaken är att hon försöker bryta mönstret.

Hoppas att något av det jag skrivit kan vara till hjälp för er.

Mvh // Mahonki

PS. ett tips som jag fick av min psykolog var att istället för att skära hämta en isbit och krama den hårt. Det gör också ont, men skadar inte lika mycket. Andra tips är att ta en kall eller varm dusch, promenera eller försöka rita/skriva av sig. Att rita såren på armen med en röd penna istället för att verkligen göra dem kan också fungera ibland. Framför gärna tipsen lite försiktigt till henne.

__________________
http://ongaku-kara-umareru-jishin.blogspot.com

mama

Precis så är det:
Skuldkänlsorna flödar.
Det dåliga mamma samvetet...

Det "roliga" i kråksången är att jag gjort som du beskriver;
tagit upp det med henne, i ett första skede och så pratat ordentligt med henne i ett lugnare skede.

Hon har gjort utredning och fått en "nästan ADHD diagnos, saknat dock några riterier för det...
Mått mycket dåligt psykiskt, som utmynnat i fysiska sumptom.
går anpassad skolgång...

var med om att bevittna en misshandel för några veckor sedan + att hon blev antastad själv, några dagar senare...

Att bevittna en misshandel, har satt djupa spår hos henne...

Tack och lov, så har vi en öpen dialog med varandra om det mesta - men det här blev för "skämmigt" för att komma till mamma med...

Jag jobbar inom akutsjukvård, så jag möter ungdommar, som intoxikerat sig och ofta skurit sig...
Men vem kunde drömma om att vara där sjölv...

jag gör som du beskriver; Visar att jag finns, att jag bryr mej och vi pratade om det hela igår och jag sa att om hon känner ett behov igen, så MÅSTE hon komma!!!

Hon har lovat en kompis att försöka att inte göra det igen och även lovat mej - men jag skulle så gärna vilja ha bort det där "försöka"...

Tusen tack för dina ord!

Mahonki

Det är klart att du vill få bort "försöka", men det måste få ta sin tid. Att lova bäddar för misslyckanden, frustration och besvikelse. Jag har också känt mig tvingad att lova personer i min omgivning att inte göra det igen, men det har bara ökat ångesten och skuld känslorna när jag inte orkat mer...

Annars har ni trots allt kommit en bra bit på vägen. Du är har gjort många saker helt rätt och är en jätte bra mamma. Jag önskar att min mamma skulle kunna vara ett sånt stöd för mig också.

Även ADHD symtom kan lindras med terapi, samtal och eventuellt medicin. Ni har kommit en bit på vägen och även om det känns som att allt står stilla emellanåt så kommer det att röra sig framåt igen. Men glöm inte att framföra mina tips är du snäll, det skulle betyda mycket för mig om hon fick ta del av dem.

Önskar er all lycka.

__________________
http://ongaku-kara-umareru-jishin.blogspot.com

mama

jadå!
Jag lovar att föra fram dina tips - lät ju vettigt...

Självklart så får det ta den tid det behöver...

jag blir en tiger, vid sådana här tillällen, slåss för att mina barn ska må bra - för mej är det en självklarhet att engagera sig i dem.

Fortsättning följer...

akumie

lite ironisk då jag fick mild grad av asberger och skär mej :__:

bellis

Hej!
Jag förstår precis vad du känner. Har en 14 årig dotter som skär sej när hennes ångest blir för stor. När jag först märkte dessa märken på armarna var det många pusselbitar som föll på plats. Som tex varför hon hade långärmade tröjor när det var så varmt.. Och sedan vanmakt, skuld-kunde jag förhindrat detta, har jag inte varit någon "bra mamma". Vi pratade och hon försökte förklara och jag kände i hela kroppen hur kall jag blev. Att jag inte hade märkt att hon mådde så dåligt ändå. Visst fanns det problem ibland, mest med kompisarna, men ändå. Som du säger, att jag trodde aldrig att det skulle hända i vår familj.
Tror att det viktigaste du kan göra är precis det du gör: Du älskar henne, kramar henne och hon vet att du finns där när hon behöver prata eller bara vara tillsammans.

MajaErlandsson

Jag vet inte riktigt vad mer jag kan säga än att du ska undvika att vara dömmande, och undvika att skälla på henne. Det finns en viss risk att hon då stöter bort dig. Tala om för henne att du vill förstå och att du vill hjälpa så mycket som det bara går. Försök förstå.

Jag har själv haft flera perioder av skärande och svarar gärna på frågor om det om du undrar någonting.

mama

Hej och tack för ditt svar.
Jag har hela tiden sagt att hon mår sämre än hon säger och så var det...
Det är ju "tyvärr" så att det syns ju inte på henne; hon är fräsch, klär sig snyggt, sminkar sig - visserligen enligt Fashioncore-stilen, det som felaktigt kallas "emo"...
Hon är hel och ren på utsidan, men på insidan så är hon så trasig, så det gör ont i mej...
Jag kramar, pratar, bryr mej om - skuldbeläggerinte, försöker förstå...
/mama

mama

Hej.
Tack för ditt svar.

Dömmande är det minsta jag är och jag inte skällt en gång på henne...
Vi försöker alla förstå, vad som händer och hänt och varför det sker och när det sker...
Jag fördömmer inte hennes agerande, försöker hjälpa att hitta verktyg att göra på andra sätt - än att skada sig själv...
/mama