Fallenangel

Varning, långt inlägg

Jag har gjort bort mig mer än vad man kan förlåta någon människa. Lever sedan nästan tjugo år i ett förhållande som är (eller i a f var) väldigt bra. Vi gifte oss för ett par år sedan, har två söner ihop. Hade någon sagt till mig för ett år sedan vad som skulle hända hade jag skrattat dem rakt upp i ansiktet.

Har en arbetskompis, som alltid varit en väldigt god vän men absolut ingenting mer. På en resa med jobbet satt vi på kvällen och pratade och jag kan inte beskriva det på något annat sätt än att vi plötsligt verkligen såg varandra. Vi har alltid stämt bra ihop, haft mycket kul, men nu blev det plötsligt en ny dimension.

Det började med en flört. Jag tänkte inte så mycket mer på det, eftersom jag inte hade några intentioner att det skulle bli något mer än just en flört. Men tiden gick och jag tänkte mer och mer på honom, och märkte att det var besvarat (han var gift). På en fest pratade vi om det och kramades lite, men inget mer. Var helt överens om att det aldrig kunde bli något mer - men alla känslorna fanns ju ändå där.

Sommaren och semestern gick, längtade mig vansinnig efter honom. Också det var besvarat. Och efter sommaren klarade vi inte av det längre utan fullbordade det hela på alla plan. Jag har aldrig känt så stark passion för någon förut, inte ens min man. Vi försökte bryta det flera gånger, men halkade hela tiden tillbaka. Till slut lyckades det i alla fall och vi hade bestämt oss för att bara vara vänner och försöka hålla undan alla starkare känslor. Då brast allt. Hans fru fick veta och de ligger i skilsmässa nu.

Själv är jag kvar hos min man, jag bara klarar inte av tanken på att mina barn inte ska växa upp med oss båda två, det skulle krossa dem. För att inte tala om hur mycket jag svikit min man, hur ska jag kunna göra honom så illa och berätta det här? Men mina känslor är kvar hos den andra mannen trots att jag försöker släppa det (och inget mer har heller hänt, det kommer inte heller att göra det). Jag älskar min man för att han är världens bästa pappa och för allt vi haft ihop, men det är mera syskonkärlek nu. Jag har alltid trott att ett förhållande måste vara dåligt för att sånt här ska hända, men jag har absolut ingenting att skylla på. Han är en bra man, har alltid varit underbar mot mig och vi har haft det bra ihop. Det finns inga ursäkter.

Jag håller på att gå under. Inte bara har jag orsakat en skilsmässa, kan inte ens tänka på hans fru som fått straffet för mina misstag, jag har dessutom svikit mina närmaste på det allra värsta sätt. Min man, som vill krama mig - och jag kan bara tänka att "om du visste skulle du slå istället". Och dessutom har jag fortfarande känslor för den andra mannen, som jag vet älskar mig - så honom har jag också gjort så fruktansvärt illa.

Dessutom är jag livrädd för att detta ska komma fram, har konstant ont i magen för det. Att mina barn ska tvingas ändra hela sitt liv. Alla kompisar, familj, som haft en syn på mig, de kommer att få omvärdera och inse att jag är den falskaste, mest usla maskätna människa de träffat på. Och jag vet att jag förtjänat det!!!

Ni får gärna spy galla på mig i forumet, har förtjänat det också. Men jag hoppas att någon också vill ge mig råd - vad skulle ni ha gjort? Kan jag överleva det här? Min självbild kan jag nog aldrig rädda, men finns det något sätt för mig att gottgöra så många som möjligt som jag skadat???

maand87

Berätta för honom hur det är det går inte att göra något ogjort.

Fallenangel

Tack för ditt svar.
Om det bara gällde mig och min man hade jag berättat för länge sen. Men det som hindrar mig är att det kommer att drabba barnen, som jag tänker just nu så är varenda extra dag i trygghet för dem värd allt. Det kanske är helt fel (vore ju inte helt otroligt med tanke på alla andra fel jag gjort), men det är anledningen till att jag inte berättat/berättar.

Någon av er därute får gärna ge sin syn på just den delen av allt det här eländet.

maand87

Ja de e jue ett dilema helt klart.
Men de är ett faktum att man måste berätta visa kanske skriver att de man inte vet har man inte ont av.
Men tänk om den man du vart otrogen meds fru kommer och ska prata med dig eller din man.
Då är de ett problem.
Berätta var stark och gör det det är nästan den enda utvägen.
Gå i terapi kanske prata med en som är utbildad som kan hjälpa dig och din man framåt.
Med varma hälsningar //Maand87

Dopa minen:)

Svårt dilemma. Jag hade stenhårt uppmanat dig att berätta ifall ni inte hade barn, men med dem med i bilden blir det svårare - så jag är lika kluven som du själv i den sits du satt dig i. Eftersom du tillät det så tänker jag skriva att du är en usel person som lät det ske - stark attraktion är ingen ursäkt, man får tänka med skallen och inte låta hormonerna i kroppen ta överhand. Du skriver att allt är ditt fel. Det är däremot inte sant, utan det är ERAT fel. Både du och denna man får dela skulden till hans krossade fru. Och ni får båda dela skulden ifall ditt förhållande också går i kras.

Frågan är vilken typ din man är - klarar han kanske att hantera sanningen utan att bryta upp (kanske med par-terapi)? Och hur gamla är barnen?

Sedan får du också ta med risken att hans fru, kanske inte själv, men de personer hon sökt stöd från och pratat om orsakerna till sin skiljsmässa, att rykten till slut når din man om det inträffade. I det läget är det ju värre om han får veta det på omvägar än om det kommer direkt från dig - blir ju en helt annan förtroendesits då.

Om du berättar det kanske du inte ska beskriva det som det mest passionerade du varit med om, utan kanske mer som ett spänningsmoment med en person du råkade få "vissa" känslor för. Får väl skylla på ngn 40/50-årskris eller ngt.

Jag vet inte. Det är så svårt att sätta sig in i när jag själv har alla spärrarna bergfast intakta i alla lägen.

__________________
Hobby-filosof...

Ms Mercury

Hej Fallenangel!
Jag tror att sådana här saker kan hända även den bästa. Jag har inte så väldigt smarta råd, mitt längsta förhållande har bara varat i 2 år. Men jag tror inte att halvlögner som dopa minen föreslog är bra, bestämmer du dig för att vara ärlig måste allt fram.

Jobbförälskelser är sjukt svåra att tackla, jag fick själv ett helt vansinnigt ryck på jobbet. Jag blev kär i en äldre man, kunde knappt koncentrera mig på nåt. Så kom firmafesten. Vi drack och flörtade. När jag började snacka om att åka hem sa han: Slagga på min soffa, närmare jobbet.
När vi kom hem till honom hoppade vi på varann, det var hett o passionerat som i filmernas värld. Efter det hade vi sex några få tillfällen men jag kände snabbt att han inte alls var något för mig. Nu är vi bara vanliga kollegor igen..Med en hemlis förstås : )

Hur ska man kunna komma över någon som man träffar varje dag!? Jag tror inte det går ärligt talat. Man måste avreagera sig på nåt sätt. Något måste hända så man vaknar upp och inser hur fel det egentligen var.

Säga eller inte säga..? Säga. Du kan inte gå med något som tynger dig så mycket...

Lycka till, hoppas allt löser sig.

__________________
"Om något kan gå fel så kommer det göra det"

Fallenangel

Tack! Jag velar fram & tillbaka hela tiden, berätta, inte berätta... Har ingen aning om hur min man skulle ta det, men jag tror inte att han är den typen som skulle vilja försöka lappa ihop det. Men det kan man förstås aldrig veta. Jag visste ju inte om mig själv vilken skit jag egentligen är, så... Och för att ytterligare visa vilken dålig person jag är så kan jag säga att om jag var helt säker på att det här aldrig skulle komma fram, så skulle jag hellre bära det ensam än att ta risken och berätta och kanske förstöra tre liv till. Feg. Livrädd. Vaknade upp alldeles, alldeles för sent.
Tack så jättemycket för att du svarade!!!

Fallenangel

[quote=Dopa minen;61209]Svårt dilemma. Frågan är vilken typ din man är - klarar han kanske att hantera sanningen utan att bryta upp (kanske med par-terapi)? Och hur gamla är barnen?

Sedan får du också ta med risken att hans fru, kanske inte själv, men de personer hon sökt stöd från och pratat om orsakerna till sin skiljsmässa, att rykten till slut når din man om det inträffade. I det läget är det ju värre om han får veta det på omvägar än om det kommer direkt från dig - blir ju en helt annan förtroendesits då.

Hej,
Jag undrar också vilken typ min man är. Jag tror att han skulle vilja bryta upp, tror på den där tunna linjen mellan kärlek & hat och jag tror han skulle landa i det senare. Har också tänkt på just risken att rykten når fram, för självklart finns det personer runt omkring som säkert kan lägga ihop ett och ett när det väl kommer ut att min arbetskompis och hans fru ska skiljas.
Vet inte alls hur jag ska hantera det, jag skulle ju kunna blåneka men jag vill inte utsätta min man för situationen "alla andra vet, men inte han" (ja jag vet, dags att vakna nu).
Som man bäddar får man ligga sägs det ju, oerhört sant.

Tack för att du svarade och tack för att du var ärlig.

Fröken lost

Vill bara säga att du inte alls är en usel människa. Du är bara mänsklig! Förstår att du tvekar att berätta för din man med tanke på era barn. Men vilka råd du än får här så måste du ändå ta beslut själv hur du vill göra. Du måste så att säga stå bakom ditt beslut så att du kan leva med det.

Jag har också haft en relation med en man som var supersnäll o hur bra som helst. Men tillslut kändes det som vi bara levde som vänner o då tror jag det är naturligt att man söker attraktion på annat håll. Sen behöver man inte gå så långt så man är otrogen men iallafall, jag tror det är ett helt normalt behov att vilja bli sedd. Jag tycker faktiskt att man inte alltid måste berätta allt för varann, ibland kan det vara bättre att inget veta.

Vet inte om detta hjälpt dig något. Önskar att allt löser sig för dig! Snälla sluta tryck ner dig själv, det gör inte saken bättre. Kom ihåg att du en bra mamma till dina barn oavsett ditt beslut!!

Många kramar o kraft till dig!!!

Yonee

Jag tror egentligen du funderar på hur stark kärleken mellan dig och din man är och kvaliteten på de band ni skapat. Är kärleken sann och är banden sunda? Räcker det ni har för att du ska kunna leva det liv du behöver för att må bra?

Ett råd till dig är att innan du pratar med din man - fundera över dina behov och dina skäl till att ni hamnade i detta dilemma. Försök vara uppriktig - först mot dig själv - det är en nödvändig förutsättning för att du ska klara av att vara uppriktig mot din man.

Var snäll mot dig själv nu - du är absolut ingen dålig människa - då hade du inte kännt ånger idag. Om du ska berätta för din man eller ej: Kan du leva med den hemligheten och fortfarande må bra? Och i förlängningen: hur kommer din hemlighet påverka er relation?

Sanningen brukar väl på ett eller annat sätt komma i kapp. Frågan är vilka konsekvenser den kommer få om det sker nu, om några månader eller längre fram. Du har det verkligen inte lätt. Styrka till dig!