MrOMX

Jag har läst hela tråden nu och är lite konfunderad. Givetvis står man sig själv närmast och det är (dessvärre) många parter inblandade i det här dilemmat. Läser att många skriver att man ska tänka på barnen och att de ska sättas i första rummet. Visst, dessa prioriteringar är det nog många som har, men är det så klokt egentligen?

En sammanfattning av nuläget:

Du själv mår dåligt. Ångest, stress, sömnproblem ect ect.
Du låter din man leva i en lögn. Du säger själv att du älskar någon annan. Var kommer hans bästa in i diskussionen? Vad skulle han vilja?
Du riskerar alltid att händelsen uppdagas och som följd bli utsedd till syndabock.

Det ser inte särskilt toppen ut, eller hur?

Som jag ser på det så måste du stå för vad du gjort. Att berätta borde vara en självklarhet. Det är också det enda sättet att få bort ångesten (iaf så småningom), sluta låta din man leva i en lögn och eleminera risken/rädslan för att det kommer uppdagas i framtiden. För din egen del är det förmodligen också det enda sättet för dig själv att, så småningom, hitta tillbaka till din kärlek till din man. Det sker förvisso endast om han är villig att göra den resan med dig. Kärlek bygger mycket på tillit, och där har ni mycket att jobba på om det ska få ett lyckligt slut. M ö j l i g h e t e n finns att ni kan komma närmare varandra efteråt.

Det är troligt att barnen inte kommer få det lika bra som förr om du berättar. Det tycker jag dock är något som borde sättas i perspektiv. Du må ha varit en dålig fru/sambo, men du kan fortfarande vara en bra mor. Det kan ingen ta ifrån dig. Så göm dig inte bakom dem. Finns du där för dem och stöttar dem genom hela deras uppväxt så kommer dem ha alla förutsättningar för att må bra och bli lyckliga i alla fall. Tänker du så återstår väl ditt eget välmående och hänsynen du kan visa till din man?

Zebulon

Jag tycker att du ska berätta det för din man. Det blir som att leva i en livslögn annars, du vet om den - han inte. Möjligen bryter han med dig, inte alla förhållanden klarar en sån här känslomässig smäll. Men då har du iallafall så rent mjöl i påsen som man nu kan ha i en sån här situation, även gentemot dina barn. Barn klarar mycket mer än vad man tror som förälder, men du vill väl inte att de ska komma ihåg dig som den som ljög? Även för dem faktiskt. Jag menar att historien kanske uppdagas även ifall informationen inte kommer från dig...och då blir det så mycket värre. Jag tror inte på det där att "hålla ihop för barnens skull". Barnen kan du alltid ge din kärlek, hela livet!

Sen ska du väl inte ha allt för dåligt samvete för själva otroheten, det är bara mänskligt att bli attraherad av någon annan efter så lång tid om ens
egna förhållande går lite på sparlåga. Det hade förmodligen aldrig hänt om du hade älskat din man som den ende mannen i ditt liv. Ni blev förälskade helt enkelt, och ni försökte stå emot men känslorna tog över. Inget att skämmas över, men att ljuga tycker jag i allmänhet bara är vidrigt.

Lycka till med allt.

Dopa minen:)

Har missat detta inlägg, men vill nu när jag läser det kommentera. För det första så har jag, mig veterligen aldrig utsatts för otrohet. I två av tre förhållanden är jag 100% säker. Det mitt i mellan var stormigt, men vad jag än anser om hennes beteende så är jag rätt säker på att hon åtminstone var trogen. Inte heller har otrohet förekommit i min övriga familj - inga skilsmässor heller. Så det är inget personligt ur ngn erfarenhetsmässig bitterhet som du vill antyda. Möjligtvis kanske tvärtom att jag fått uppleva tryggheten i stabiliteten med en ohotad kärnfamilj och tryggheten av att kunna lita på sin partner utan att vara på sin vakt. En upplevelse jag unnar många barn som idag växer upp i föränderliga familjer där allt kan ställas upp och ned ifall farsan eller morsan råkar hitta en ny och sätter sitt eget välbefinnande i första rummet.

Jag måste säga att jag fortfarande står för att det är uselt att låta hormonerna ta över skallen, för det är inte rationellt att riskera paja livet mer eller mindre för två hela familjer pga sin lusta. Om vi öppet ska ha attityden att "shit happens", så skickar det ut signaler till folk i allmänhet att det är normalt och okej (om än inte bra) att ta lite snedsteg - det kommer jag aldrig skriva under på! Skulle jag privat diskutera med en person som varit otrogen skulle jag nog iofs. vara mindre fördömande (vita lögner med andra ord, med tanke på hur jag ställer mig till otrohet). För jag ser inget egenvärde i att straffa personen i fråga, men ett värde i att medverka till en allmän attityd om vikten att vara trogen.

__________________
Hobby-filosof...

anabanana

hej
det är en svår situation du befinner dig i och det måste tynga dig något oerhört varje dag. jag hade berättat det, jag tycker man ska stå för sina misstag, att du tänker på barnen är bra men tror du inte det blir värre om du bara går runt med den här enorma tyngden på dina axlar, du ska göra det resten av ditt liv i så fall. för din egen hälsas skull så tycker jag du ska berätta. sanningen är alltid bäst och jag tror särskilt det när du har haft så starka känslor för den andra mannen. du säger själv att det är mer som en syskonkärlek med din man och är då är det förståeligt man söker sig på annat håll för lite passion. men fråga dig själv om du verkligen kan leva med den här hemligheten resten av ditt liv utan att må dåligt, för det är det inte värt. och fråga dig om du velat veta om det var tvärtom, att din man gjort och tänkt och känt precis som du, att han hade varit otrogen? hade du inte velat veta det? ett förhållande byggt på lögner och skuldkänslor håller inte enligt min erfarenhet utan jag tycker du ska säga som det är, det är nog bättre i det långa loppet.

Fallenangel

Hej,
Tack för fler kommentarer och bra tankar och råd.
Jag funderade över frågan, om min man varit i samma situation, hade jag inte velat veta? Jag har alltid tidigare känt, och även sagt det till min man, att om han någon gång gör ett misstag, men ångrar det och vill fortsätta med mig, då ska han inte berätta det. För att jag kanske skulle vilja fortsätta, men är inte säker på att jag skulle klara av det - och då ville jag inget veta.
Men det var ju hypoteser, nu är det allvar och det förändrar allting.
Det hade varit lättare (kanske) om det verkligen varit bara ett enda misstag. Men jag tänker på den andra mannen varje dag och önskar att vi fått vara tillsammans. Samtidigt har jag väldigt starka skäl att tro att om jag berättar för min man, eller säger att jag vill gå, så blir det katastrof för honom, kan inte berätta mer om det. Jag tycker att jag är skyldig honom ett rejält försök till, så det är ungefär där vi står nu. Ett rejält försök till.

En sak har jag i alla fall lärt mig, den hårda vägen. Det är inte värt det att vara otrogen, mycket bättre att reda ut eller lämna det man har innan man trasslar in sig i något nytt. Det var ju så dags förstås.

En sak till har jag lärt mig och det är tack vare alla er som finns här på webben - världen är full av otroliga, snälla människor, som orkar bry sig om fullständiga främlingar och komma med råd. Det har varit nyttigt med alla olika vinklingar, både de som håller med om att jag är en riktig skit och de som mer förstår hur sådant här kan hända. Tack för det.

Cyan

Hej Fallenangel!

Jag vet inte om jag har något nytt att tillföra som inte redan sagts, men jag vill säga att du absolut inte är ensam! Jag känner igen mig så mycket i det du berättar. Men i mitt fall finns inga barn inblandade, och varken min man eller den andra mannens sambo vet något.

Mitt råd är att du verkligen försöker ta reda på varför du var otrogen. Du blev kär, men varför? Vad saknas i ditt förhållande med din man? Du skriver att det känns som syskonkärlek. Men varför känns det så? Vad saknas för att det ska kännas som kärlek mellan en man och en kvinna? Saknar du något i ditt eget liv? Jag tror inte att man faller för någon annan så lätt om man har det bra i sitt förhållande och trivs med sitt liv. Det är ingen ursäkt att vara otrogen. Men någonstans måste man börja ta tag i problemet. Du valde fel väg, men gjort är gjort. Det du behöver göra nu är att jobba framåt. Ta reda på vad du behöver för att må bra och förändra det som inte är bra. Du inser ju ditt misstag och nu måste du försöka förlåta dig själv. Använd din erfarenhet till att förbättra ditt liv. Hur fel du än har handlat måste du komma ihåg att ta hand om dig själv. Och du måste få sörja relationen med den andra mannen, annars kommer du aldrig kunna komma över det. Ett uppbrott är ett uppbrott oavsett vilka omständigheterna är. Jag kan inte ge dig något råd om du ska berätta för din man eller inte. Det är bara du som kan avgöra vilket som är bäst i ditt fall. Jag själv har valt att inte berätta för min man, men jag vet fortfarande inte om det är rätt.

Jag vet inte om det här är till någon hjälp. Och jag är kanske inte rätt person att ge råd alls. Jag hoppas att det löser sig för dig!

Fallenangel

Hej Cyan,
Tack för din kommentar! Det är konstigt, men det hjälper, i alla fall för stunden, att veta att jag inte är helt ensam med sådana här upplevelser och känslor. Har aldrig varit med om en sådan total mental härdsmälta förut.
Jag försöker bena ut var det gick fel, vad jag saknat - men jag kan inte hitta svaren. Det enda jag vet är att jag är just nu hopplöst förlorad till den andre mannen, han finns i mina tankar hela tiden. Men hur vet man vad som är ens sanna känslor??? Hur känner man i magen vad som är rätt???
Kanske gör jag mitt livs värsta misstag genom att berätta för min man och förstöra hans framtidstro och mina barns trygghet - kanske gör jag, på ett egoistiskt sätt, mitt livs värsta misstag genom att släppa det jag hittade hos den andre. Jag har inte en aning. Vet att jag måste göra något, något annat än att stirra på köksknivarna hemma. Något annat än att fortsätta vara så jävla elak mot min man. Något annat än att fortsätta vara så elak mot den andra, som säger att han älskar mig och kan vänta. Men vad? Hur vet man vad som är rätt?

Om det är någon där ute som hittat ett recept på hur man hittar tillbaka till sin magkänsla, snälla hör av dig. Jag har tappat mig själv mitt i allt det här, vet inte alls vad jag vill med framtiden, bara att jag orkar inte vara rutten och ihålig mer men det har gått så långt, jag vet inte hur jag ska klara av det längre.

Förlåt för ännu ett långt och deprimerande inlägg.

Belori

Hej Dopaminen!
Jag hoppas att det i mitt inlägg framgår att jag inte försvararotrohet. Jag menade inte att fördöma dig på något sätt. Din åsikt är din och jag försöker inte heller ta den ifrån dig, eller ens påverka dig. Syftet jag hade när jag nämnde dig, var att faktiskt få "fallen angel" (bara namnet säger ju en del om personens tillstånd, eller hur?) att inte ta till sig det du ganska fördömande skrev. Det känndes lite som du slog ner spiken i kistan ordentligt.

Som jag misstänkte och som du själv bekräftar "...eller kanske uttrycker han bara oinsatt starka åsikter...?", men som jag inte vill säga mer med än att saker kan verka ganska mycket svart och vitt, innan vi verkligen befinner oss där. Det finns många sanningar.

Hoppas att jag inte kränkt dig och ber i så fall om ursäkt.
Belori

Cyan

Hej igen Fallenangel!

När man träffar botten är det svårt att ta sig upp. Jag delar med mig av några saker som har fungerat för mig.

Hitta något att göra som kan hjälpa dig att skingra tankarna lite. Och försök avsätta tid speciellt för att tänka, då du kan vara för dig själv och inte känna dig stressad över någonting annat. Låt inte tankarna rusa iväg. Jag vet att det är lättare sagt än gjort, men ha en plan för vad du behöver tänka på och försök att lägga känslorna åt sidan och se realistiskt på allt. Vilka är alternativen och vad skulle de olika lösningarna innebära? Jag säger inte att dina känslor för den andre mannen inte är äkta, men det är lätt att göra sig en drömbild. Känslan av att det är omöjligt och förbjudet gör det lätt mer romantiskt. Därför kan det vara bra att försöka se förbi känslorna.

Försök att tänka dig ditt liv utan din man. Skulle du hellre vara ensam än tillsammans med honom? Bryt kontakten med den andre mannen tills du vet vad du vill. Om du bestämmer dig för att lämna din man, gör det för att du vill lämna honom, inte för att du väljer den andre mannen istället.

Och om du bestämmer dig för att stanna hos din man, oavsett om du berättar eller inte måste du komma över dina känslor för den andre mannen. Och hur man lyckas med det kan jag tyvärr inte hjälpa dig med, för jag har inte lyckats själv än.

Det är ju inte säkert att mitt sätt fungerar för dig. Men jag vet att det är svårt och tar tid att hitta rätt i tankarna. Jag hoppas att jag kan vara till någon hjälp.

Många styrkekramar till dig!

gogglan

Hej Fallenangel

Känner igen mig så mycket i det du skrivit. Det känns på något konstigt vis tröstande att veta att det finns fler som kan göra så korkade val som jag gjort. Har inte några kloka råd att dela med mig just nu av då jag är mäkta förvirrad själv över min tillvaro. Vill bara att du ska veta att du inte är ensam.

Det har sagts tidigare i tråden men ta dig tid att fundera på varför du sökte bekräftelse och kärlek från en annan man.

Jag önskar dig allt gott. Stor kram