Creatif

Fick för 6 veckor sedan veta att min fru haft en affär under en längre tid med en 15 år ädre man. Han är 60, hon 45. Jag älskar henne och kunde förstå orsakerna till varför affären uppstått. En fråga om barn som flyttar ut, ett liv i andras tjänst, att äntligen våga bejaka sig själv, medelålderskris etc, etc. Han var där och lyssnade på henne, jag var på jobbet.

Vi beslutade relativt snabbt att försöka gå vidare. Hon bröt med gubben och vi har båda gått i terapi var för sig för att få hjälp att bearbeta det som hänt, försöka förstå och senare hitta lösningar på hur det kan bli bättre i framtiden , bl a genom parterapi.

Jag är bombsäker på att jag vill, hon är mest förvirrad och osäker fast hon försäkrar att hon också vill. Hon behöver uppenbarligen mer stöd och terapi för att förstå sig själv och varför det som hänt har hänt. Jag ger henne massor av utrymme för att hon ska få vara i fred, på hennes begäran. Jag har till och med flyttat ut några veckor "för att jobba intensivt".

Våra barn är vuxna men vet inget.

Nå, min fråga är följande:

Hur länge ska jag vänta, stå vid sidan av för att hon ska "komma ikapp"? Vilka krav ska jag ställa, på att få besked, eller åtminstone ett ökat hopp om en framtid tillsammans?

becca84

hej
ungefär samma fråga har jag med fast lite tvärtom. jag håller också på att gå igenom en kris i mitt liv och har bett min man att få mer utrymme och egen tid. jag lider så fruktansvärt mycket med honom, han går där och vet verken ut eller in, hur mycket kan jag begära av honom???? det har väl blivit bättre och det har nog mycket med att göra att jag har fått lite mer egen tid för mig själv. det jag skulle råda dig till är väl att ge henne den tiden hon behöver om du själv känner att du klara av det. men prata mycket med varandra om vad som händer och så där, det gör vi iallafall och det känner jag är skönt, så man liksom kan känna om det går upp eller ner. sen tror jag att det är viktigt att man får möljigheten att få längta efter varandra.
lycka till och ta hand om dig också inte bara att försöka rädda ett förhållande

Creatif

Tack för ditt svar. Det är väl så jag resonerat själv, att ge henne så mycket tid och utrymme hon behöver. Fast i ärlighetens namn känner jag mig lite osäker på hur distans/ensamhet/tid kan få en människas kärlek att växa.

Vi snackar mycket, hon säger att grundkärleken finns kvar men att hon är så förvirrad över sig själv och sitt beteende (orsakerna till "affären") att det inte finns kraft liksom att ta tag i oss samtidigt.

Kanske är det en av de där djupa skillnaderna mellan män och kvinnor - vi män är kanske simplare varelser, vad vet jag?

Hoppas verkligen att du till slut kan hitta tillbaka till din man och att det är det bästa för er båda. Det handlar ju om att vara lyckliga som individer, tillsammans...

Sorin

Skulle det inte vara till hjälp för dig om du först definierade i konkreta termer vad som skulle ge dig mer hopp? T.ex. när du ser att hon gör vissa saker då ökar ditt hopp och tilliten till en gemensam fortsatt framtid. Det konkreta är alltså inte det hon säger utan det hon gör som du både utifrån dig själv och utifrån tidigare erfarenhet av att leva med henne tolkar som tecken på en positiv förändring av hennes inställning till dig och er relation. (Hoppas mitt budskap är tillräckligt konkret. Fråga gärna om du är osäker på vad jag menar).

När det gäller väntetiden är det svårt att ge dig ett svar eftersom den tiden beror på minst två saker. Först är det svårt att veta hur lång tid hon behöver för att komma ikapp. Det finns inga mallar för det. För det andra hänger den tiden ihop med hur länge du själv orkar vänta. Där har du mer chans att veta när den tiden då du inte vill vänta längre kommer. Du har också möjlighet att bestämma själv att du kan tänka dig att vänta i X antal veckor/månader/år(?) och informera henne om detta. Samtidigt har du möjlighet att ändra dig senare. Det är väldigt subjektivt.

Ett annat alternativ är att du helt enkelt förklarar för henne att du tänker vänta så länge du orkar vänta och att du själv inte vet säkert när den tiden går ut. Det kan vara imorgon eller om 6 månader och hon får också acceptera det.

Personligen tycker jag att någon form av definierad tidsbegränsning är bra därför att det sätter lite press på er båda. Och, som sagt man kan ju alltid ändra sig om man känner för det. Föresten, helst ska man ändra sig så att man ger mer tid om man nu har lovat den andre en viss tid är det fair att verkligen ge den tiden.... i mitt personliga tycke.

Lycka till.

__________________
Vill du boka en samtalstid med Sorin? Kontakta honom på 070-2514641 eller sorin@comunicera.se

Mer om Sorin på:
http://www.comunicera.se/text/sorin_besk
http://www.metrobloggen.se/realmen

Creatif

Tack Sorin, för dina tankar.

Jo, jag försöker nog uppfatta andra signaler än ord för att hålla modet och hoppet uppe. Problemet är att hon "stängt av" mig emotionellt för att kunna hantera sig själv och det kanske är förståndigt men det gör ju inte mindre ont för det. Faktum är att hon är så inne i sin egen problematik att jag misstänker att hon ännu inte riktigt fattat vad hon gjort, hon har nog inte ens närmat sig ansvarstagandet ännu i sin iver att förstå VARFÖR.

Vad gäller tiden, så har du nog rätt. Dags att komma överens om nån slags gräns eller mål gemensamt. Den här ovissheten är grymt svår att hantera, det obestämda....