luslus

Hej!
Vet egentligen inte varför jag skriver här då jag känner mig beredd på vad jag kommer att få för svar och vet inte om jag kan hantera det svaret. Klarar dock inte av att stå ut längre och skriver kanske mest för att formulera problemet för mig själv.

Jag har levt i ett helt underbart förhållande i snart fem år. Vi har bott ihop i fyra och det fungerar alldeles utmärkt har vi båda tyckt. Vi är verkligen bästa vänner som kan göra allt och prata om allt och det mesta fungerar optimalt. Vi har varit som nykära hela tiden. Båda har också ett "liv utanför förhållandet" och vi är inte insnöade i varandra.

Problemet är nu att hon har börjat tveka på oss. Hon känner att gnistan mattats av något och samtidigt börjar ett gammalt spöke träda fram hos henne. Hon har alltid kännt att hon kan få känslor för andra tjejer. Hon känner att hon är övertygad om att hon kommer leva sitt liv med en man då dessa känslor är mycket starkare, men att hon inte kan vara trygg i det livet förrän hon har testat ett förhållande med en kvinna. Rädd att sluta som bitter utan att ha utforskat en del av sig. Denna tvekan hos henne har uppstått efter en längre tid isär då mycket nytt och spännande har hänt i hennes liv (under ett par månader då vi endast träffats kortare stunder) och att det har kännts så rätt att vara själv.

Jag har full förståelse för om det är en sida som hon är nyfiken på och som kan vara ett svårt lass att bära på utan att reda ut det och att det inte är något man bara blundar för. Jag känner att jag kan tänka mig att låta henne utforska den sidan av sig själv. Tyvärr så känner hon att jag skulle vara ivägen för detta och att hon helst skulle leva ensam medan hon reder ut sig själv. Det känns dock som allt det roliga som hänt förknippas med att hon levt ensam under tiden och att det är en del av att det kan ha mattats av något mellan oss.

Jag kan också tillägga att hon inte har haft några längre förhållanden innan mig och att hon idrottat på hög nivå tidigare. Detta bidrar till osäkerheten då hon anser att hon inte haft ett "normalt liv" tidigare som hon uttrycker det. Själv har jag haft en rad längre förhållanden och känner verkligen att det vi har är unikt. Det är svårt att hitta två människor som kommer så bra överens på alla plan. Hon säger detta själv också. Hon påstår att hon inte kan tänka sig ett liv utan mig där vi ses väldigt regelbundet och hittar på saker precis som förr, som bästa vänner och att det inte är omöjligt att det blir vi senare då hon älskar mig, dock mer och mer som en vän/bror eller liknande. Hon känner dock skam över att hon kan ha känslor för andra då hon är i ett förhållande och känner då att hon av rättvisa mot mig borde avsluta förhållandet medan hon reder ut det. Vi har pratat om det grundligt, men varje gång vi pratat om det så känns det som om hon är mer och mer bestämd på att göra slut på vårt förhållande och flytta. Bara vi inte pratat för mycket om saken.

Jag kan inte heller leva ett liv utan henne mycket nära. Jag vet dock inte om jag klarar av att vara en vän. Det är rejält svårt att se någon som man älskar mer än något annat gå in i andra förhållanden och samtidigt försöka vara en god vän. Jag skulle vara öppen för att hon testade vad det nu må vara medan vi fortfarande är i ett förhållande, men det verkar hon tycka vara att fel.

Vi är nu åter i vår "vardagssituation" där vi är tillsammans igen. Vi har beslutat att inte avsluta något sådär abrubt medan vi varit isär i knappt två månader. Det känns dock inte som rätt väg att bara köra på och gräva ner problemen ELLER att bara göra slut.

Jag är så otroligt rädd för att vi skall separera och att jag tvingas komma över henne och skaffa ett nytt liv för att döva smärtan och att vi sedan inte skall hitta tillbaka till varandra om det nu skulle finnas en chans. Man kan inte bara gå och vänta. Jag är så rädd att både hon och jag kasktar bort något så bra. Rädd för att det skall visa sig att hon vill leva med mig och att vi båda istället hamnar i hyfsade förhållanden som det är så lätt att bli fast i bara ör att vi tvingats skaffa nya liv. Jag är också rädd för att bli av med henne som vän. Jag skulle helt enkelt inte kunna vara rättvis mot någon annan människa om jag fortsatte vara hennes vän och den som jag är lycklig på riktigt tillsammans med och förknippar allt underbart som hänt utanför vårt förhållande under den här tiden. Allt skulle jämföras med detta och det går inte.

Livet ter sig som ett stort svart hål av ovisshet framöver. Vill kunna hitta ett bra sätt att ge henne den tid och utrymme som hon behöver utan att slänga bort vad vi har. För mig är hon den rätta, men jag kanske inte är detsamma.

/Gråter

En Annan

Jag har inga lösningar, inga smarta tips, ingenting annat än medkänsla för din situation. Ville bara tala om det.

/En Annan

__________________

Dopa minen:)

Jag har aldrig varit tillsammans med en blondin. Det betyder inte att jag vill göra slut med min brunett och testa hur det är att vara med en blondin. Jag menar allvar med denna liknelse. Är man hetero så finns det ca 3 miljarder personer av andra könet i världen att bli kär i, medan det finns 6 miljarder om man är bi. Men trohet och förhållande handlar ju om att man är tillsammans med EN människa. Varför då fundera över att "prova på" ngn annan om man har det bra? Hon kan bli kär i en annan kille, eller en annan tjej - men nu är det ju ni, och om det finns känslor så det räcker mellan er borde det räcka enligt min syn att se det. Varför gå och fundera hela livet "undrar hur det hade varit om jag blivit tillsammans med den eller den", oavsett kön? Jag tycker diskussionen för er borde ha detta som utgångspunkt. Vad betyder monogami för henne? Visst kan det vara en annorlunda upplevelse för henne att bli tillsammans med en tjej - likaså kan det ju faktiskt vara en annorlunda upplevelse för dig att bli tillsammans med din söta granntjej.......

__________________
Hobby-filosof...

luslus

Vad händer? Tänkte att jag skulle fortsätta skriva lite.

Ibland rasslar det till i livshändelserna faktiskt. Sedan jag skrev här för två månader sedan så har vi flyttat isär. Inte nog me det så har en del andra, orelaterade saker "rämnat" också. Saker som skulle vara nog jobbigt att ta hand om i alla fall. Arten av dessa problem hör inte hit.

Vi har pratat en hel del om oss. Till viss del har det fört oss närmare, medan mycket av nötandet har gjort situationen jobbig. Bisexualitetsfrågan verkar inte handla om att hon är sugen på att testa något eller så. Det verkar mer handla om att hon blir förvirrad av att det kan dyka upp sådana känslor och att det skapar identitetsproblem. Hon känner sig dessutom lite skyldig att det kan blomma upp känslor för ngn annan vilket medför att hon börjar tveka på oss. Känner jag tillräckligt starkt för dig om jag kan få känslor för en annan? Vidare tycker hon att det är svårt att lösa den här identitetskrisen om vi fortsätter som förr. Hon behöver göra det här ensam eftersom hon känner sig som en "del av oss" tillsammans.

Vi har inte brutit upp, utan det här är väl någon slags distans, eller nedtoning i förhållandet för att få rätsida på saker. Problemet är bara att Jag håller på att gå ner mig totalt.

Hon pratar fortfarande om hur viktig jag är för henne och hur hon kan se oss levandes tillsammans inom en obestämd framtid. Visst är hon också viktig för mig också även om vi inte skulle vara i ett förhållande. Vi är bästa vänner och skulle verkligen kunna vara det också om inte känslor var ivägen. Vi bor väldigt nära och det skulle vara mycket enkelt att flytta ihop igen om så skulle vara fallet då det inte är så komplicerat med ägodelar osv.

Ett stort problem är dock att jag inte har en aning om hur jag skall bete mig för att inte gå ner mig eller jaga bort henne. Eller hela tiden glida in på situationen då vi träffas. Det blir inte enklare heller när jag har problem som är naturligast att ta med henne, men som bara skulle nöta på situationen.

Jag kan inte låta bli att tycka det är själviskt och nästan elakt att flytta och ta avstånd i den här situationen, men inser samtidigt att man inte väljer när man drabbas av en "kris" och känner att man måste göra något.

Är dock lite orolig för att dels gå ner mig och bli ett vrak. Inget av mina forna intressen eller min sysselsättning för den delen känns särskillt motiverande och slipper helst. Känner också att det är stor risk för att vi glider ifrån varandra helt om jag måste begränsa kontakt glömma henne till viss del och söka mig åt annat håll för att ha ett drägligt liv. Har så mycket annat som jag behöver omvärdera och ordna upp också.

Kanske håller det här på att utvecklas till ännu en "jag har blivit dumpad-tråd".

Har mer att lägga till och förklara. Svårt att skapa en nyanserad bild. Lätt att bara gnälla.

Tack till de som svarat i alla fall.
Nu skall jag iväg och "ha roligt", FAN!

La vida

Avundas dig inte ett dugg!

Har du övervägt att gå till en familjerådgivare?

__________________

Carmadah82

Du är bra som i alla fall strävar frammåt- även om det är becksvart för dig just nu.

luslus

Några rader igen.

Jag kastas fram och tillbaka i den här storyn. Vi bor som sagt nära varandra och träffas ofta. Hon verkar behöva det och jag känner att jag behöver det. Ibland är allt precis som förut och det har varit nära och har diskuterats att vi skall flytta ihop igen. Ibland känns det dock väldigt långt borta.

Det här tär lite på mig och jag vet inte längre vad jag skall tänka över ett eventuellt fortsatt förhållande. Hur vet man om det är allvar, eller om det kommer att vara i några månader innan det är nej tack igen? När har man gått över gränsen till att bli ett dumt fån som bara står och nickar och låter den andre göra som hon vill? Hur gör man för att inte själv tappa intresset i ren frustration och i rädsla över att bli en leksak?

Dessutom känns det lite avigt om det skulle visa sig att hon verkligen vill leva tillsammans med kvinnor. Känns lite som om man skulle behöva omvärdera den starka lycka man kännt under vår tid tillsammans som en ren illusion. Skulle nästan känna mig lite korkad tror jag.

Är man löjlig som fortfarande vill att det skall fungera? Vill verkligen verkligen det. Känns bara som om min tro och grunden för det håller på att falla bort bit för bit, mot min vilja.

En sak som det här behöver kanske mer tid, men det är svårt.

Dopa minen:)

Jag ser inte varför du skulle behöva känna att det i så fall varit en illusion? Om hon är bi så har hon väl kunnat hysa lika innerliga känslor för dig som en hetero-tjej skulle ha gjort - eller skulle bisexuella bara kunna bli till hälften kära i killar och till hälften kära i tjejer?

__________________
Hobby-filosof...

luslus

Ja, möjligen är det så och så försöker jag tänka.

För närvarande pendlar dock situationen mellan att vara bisexuell och kunna leva med mig eller att vara lesbisk. Iaf är det terminologin som används. Låter kanske något förvirrat, jag vet inte. Kan dock inte låta bli att få illusionskänslan i svaga stunder.

Möjligen är man också lite naiv som fortfarande vill leva med henna trots risken att inte vara älskad fullt ut. Likväl svårt att själv nollaställa och veta att det är jag som gäller. Om det blir så. Ibland verkar det ju så. Kan jag inte lita på det jag känner att jag vill så vet jag inte...

Fattar att det är jobbigt för henne och vill kunna hjälpa/stödja åt vilket håll det än bär. Lite svårt dock när man sätter sin egen vilja i kläm.

luslus

Fortsättning...

Nu är det möjligt att jag skriver i affekt och slänger ur mig dumheter som jag inte kan stå för, men det struntar jag i. Är i upplösningstillstånd. Allt går som sagt upp och ner men jag får konstant höra hur bra jag är osv. Jag försöker göra mitt bästa att hålla en jämn blandning avstånd och ge en lagom dos hjälp med det som önskas.

I många fall tär det här extremt på mig själv då jag också har det riktigt jobbigt. Det är dessutom svårt/omöjligt att diskutera med någon utomstående, och jag måste komma med halvsanningar när någon frågar hur det ligger till. Detta för att inte "avslöja" det som hon själv inte vill ha ut för att hon inte vet hur hon känner.

Så vitt jag vet har hon själv enbart talat om det och yppat hela sanningen en nära vän förutom mig.

Hon pratar konstant om hur hon vill leva med mig, men inte just nu och hur det här är något som "måste göras" innan hon kan lugna ner sig. För mig börjar det mer och mer låta som om hon har någon typ av tvångstankar kring det hela. Det verkar inte riktigt spela någon roll med person/kärlek längre. Allt verkar handla om kön och den spännande upptäckten och någon romantiserad bild som hon fått.

Vill inget annat än sätta press på henne, men klarar det inte för att jag känner då att jag blir ett hinder eller att jag inte respekterar henne. Kanske grundar de här "tvångstankarna" i en process i att komma ut eller liknande. Kanske är jag redan körd och borde skita i allt och försöka släcka alla känslor och istället vara ENDAST en vän. Det vill jag tyvärr inte.

Svårt med tålamodet. Skiter snart i allt....