trogen hustru

Måste man förlåta otrohet för att fortsätta vidare i äktenskapet?
Vi har levt tillsammans i 20 år och har två barn, en tonåring och en ettåring. Min make vill inte skiljas utan vill att vi ska fortsätta vårt äktenskap och vi kommer att gå i terapi. Jag som blivit bedragen har misstänkt att det funnits en annan kvinna under en längre tid men min make har förnekat när jag frågat. Beviset fick jag när jag hade tillgång till hans mobil och kunde läsa all kommunikation dem emellan. Jag är djupt sårad, ledsen och besviken på min make. Vi har levt ihop så länge och känner varandra utan och innan... Jag försöker förstå varför det blivit så här men kan inte fatta någonting.

En Annan

Det är omtumlande, skrämmande och kaotiskt att komma i den situation som du befinner dig i. Jag känner varmt med dig men har inte några direkta svar eller någon kommentar som kan få situationen att förändras eller bli hanterbar igen. Jag vill i ala fall ge dig några av mina reflektioner.

Jag undrar lite vad du menar med att förlåta? Förlåtelse kan betyda så olika saker för olika människor. En defintion, som jag brukar använda mig av, är att förlåtelse är "att avsäga sig rätten att anklaga". I det här skedet är därför inte förlåtelse någon reell verklighet, innan (/om) ni har kommit till det skedet att ni arbetat igenom det svek som din man utsatt dig för. Det kommer att ta tid, utifall att ni väljer att fortsätta tillsammans. Men väljer ni det så kommer det att komma en tidpunkt som du "måste" förlåta (i bemärkelsen ovan), för att ni skall kunna gå vidare. Alltså en tidpunkt när du avsäger dig rätten att anklaga honom för det som han gjort. En relation där den ene alltid anklagar den andra är inte en fungerande relation. Och ingen av de som är en del av denna relation kan under de omständigheterna må bra.
Men, och detta är ett stort "men", vi pratar nu om ett skede som kan komma att dröja. Först måste du sörja hans svek och ni måste lära er att lita på varandra igen. Det kan hända att den dagen aldrig kommer och i sådana fall kanske ni måste välja en annan väg.
Det är bara mina tankar kring detta.

All styrka och kraft önskas härifrån,
En Annan

__________________

Johanna Ö

Mycket bra reflektion från En annan!

Jag håller med. Jag vill också poängtera att det är viktigt att du tar hand om dig själv och är noga med att inte anklaga dig själv för vad som skett. Det finns alltid en risk att man börjar kritisera sig själv och se vad man själv gjort fel eller kanske kunde ha gjort bättre. Oftast så är den här oron och självkritiken helt obefogad. Du har ingen anledning att kritisera dig själv! Var noga med att påminna dig själv om det!

Det enda du egentligen behöver komma ihåg och tänka på, är att ta hand om dig själv. Var snäll mot dig själv och anklaga inte dig själv för dina känslor och din bitterhet. Du har RÄTT att känna som du känner! Du ÄR sviken och det här han som gjort fel, inte du.

Var noga med att förlåta dig själv och var inte så hård mot dig själv. Allt det, gör det lättare för dig att bearbeta vad som hänt. Det är när du börjar anklaga dig själv och börjar känna dig underlägsen, liten, ful och hemsk som det blir jobbigt.

Ni har varit tillsammans i många, många år. Det är inte så konstigt att känslorna förändras och att saker kan hända. Ett förhållande är inget konstant. Om man kan respektera att ett förhållande förändras, att det är en utveckling som hela tiden behöver omsorg, så har man goda chanser att lyckas, tror jag. Sen är det mänskligt att kanske glömma att vårda förhållandet.

Många utomstående faktorer som stress, gör att vi inte KAN vårda det så som vi kanske vill. Men då kanske man ska fundera över om det finns något man kan göra för att kunna vårda förhållandet bättre - något man kan försaka eller göra annorlunda?

Oavsett vad du vill och vad du känner - så var snäll mot dig själv. Det finns ingen anledning för att dig att anklaga dig själv för vad som skett! Var ytterst noga med att påminna dig själv om det!!

Massor av kramar från mig

__________________
Johanna är mycket intresserad av terapeutiska metoder och ska gå Powerthinking Practioner i höst.

Zakyath

Jag brukar förlåta de som jag tror skulle förlåta mig om det var jag som gjort det som de gjort mot mig. Förvirrande mening...

trogen hustru

Tack för era synpunkter och ert stöd. Johanna, du har skrivit så bra och träffat så rätt i hur jag känner just nu. Känner mig ful, undrar vilken hemsk person jag är och vad jag har gjort. Det har som sagt funnits så många tecken på otroheten och jag ångrar att jag inte tydligare ifrågasatt vid dessa tillfällen. När vår lilla var ca 6 månader så hade vi en kris i relationen men pratade igenom vad vi ville och bestämde att försöka vidare. Det som sårat mig mest är att han i samma tisperiod inledde ett förhållande med en arbetskollega. Min man reser mycket i jobbet och naturligtvis har jag känt stor oro eftersom jag anser att han tillbringar mer tid med kollegan än med mig/familjen. Efter att det blev uppdagat har vi pratat väldigt mycket och jag har sagt att om vi ska kunna fortsätta tillsammans så måste han göra förändringar, speciellt vad gäller jobbet. Han kan inte fortsätta resa tillsammans med kollegan - det är då de haft sina möten - och helst ser jag att han inte reser alls under en längre period. Vår äldsta son har inte heller mått bra under senaste året och förmodligen känner han av våra problem mer än vad vi tror. Jag hoppas inget hellre än att detta får ett lyckligt slut, för han är ändå mitt livs stora kärlek. Nu gäller det att hitta tillbaka till varandra och att vara mycket tillsammans.