Ursprungligen postat av Screenager

Min och min mans förhållande har varit en berg-och-dalbana sen första början.
Vi träffades för 7 år sen, jag var 16 och han 19.
Under början av vårt förhållande var jag även kär i en annan kille som jag hade varit kär i flera år innan jag träffade min pojkvän. Det var svårt att sluta tänka på honom, och min pojkvän mådde dåligt av det och blev ganska svartsjuk.

Jag hade även en strikt kristen uppväxt och var förbjuden att ha sex innan äktenskapet. Jag och min kille hade sex ändå, och jag mådde väldigt dåligt av det. Jag gjorde slut med min pojkvän några månader efter att vi blev ihop, men kände att jag var tvungen att bli ihop med honom igen, bland annat eftersom vi hade haft sex. Jag kände att jag var tvungen att dela mitt liv med honom nu eftersom han hade tagit min oskuld.
Dessutom var jag i en djup depression när jag träffade honom, och han var min enda riktigt nära vän. Jag var beroende av honom, och om jag gjorde slut skulle jag förlora vår vänskap, det enda som höll mig vid liv.

Vi förlovade vi oss, trots att jag hade ångest över det. 2 år senare blev jag gravid, och mina föräldrar pushade på att vi skulle gifta oss innan barnet föddes.
Det gjorde vi, men även då hade jag ångest. Jag älskade honom mycket, men det kändes som om valet att gifta sig inte riktigt var mitt eget.

De första åren i vårt äktenskap levde jag isolerad utan några andra vänner att umgås med än min man. Jag var deprimerad och orkade inte skaffa vänner.
De senaste 2 åren har jag börjat bli frisk från min depression och börjat ta kontakt med nya människor, främst män. Jag är osäker på varför det har blivit så, men tror att jag alltid har haft nån inneboende längtan av att lämna vårt förhållande..
De senaste åren har jag blivit mycket nära vän med olika män, vissa har jag flirtat med endel, och andra har jag bara varit vän med.

Min man har blivit mycket svartsjuk och sårad, och vi har haft det jobbigt det senaste året.
Jag har känt mig kvävd eftersom han inte vill att jag ska ha kontakt med mina (manliga) vänner.
Nu under sommaren har jag känt allt starkare att jag vill skiljas. Men jag vet inte riktigt varför. Egentligen trivs jag med vårt liv. Vi har det trevligt ihop, vi älskar varandra, sexlivet funkar helt okej, men ändå vill jag bara bort.

Jag känner mig instängd och kontrollerad, vill känna mig fri. Men jag tror egentligen inte att en skilsmässa är den rätta lösningen..
Grejen är bara att jag inte vet hur vi ska få ordning på vårt förhållande. Hur han ska kunna bli kvitt sin svartsjuka, och hur jag ska kunna känna mig mer fri och inte söka mig bort från förhållandet, till andra män?

Ursprungligen postat av Reflektionist

Det verkar som om du har fått hjälp med att göra dina livsval och det kanske är det du längtar efter - att få göra dina egna val?

Vad var det för församling du tillhörde? Kanske har det förflutna med detta att göra, många olika former av hårt styrda samfund tar tid att bearbeta och komma igenom följderna av.

Ursprungligen postat av Screenager

Ja, så mycket har jag också kommit fram till - att jag vill göra mina egna val i livet..
Men det jag inte förstår är varför detta ska påverka min och min mans relation. Varför vill jag bort från honom, när det egentligen är honom jag älskar?

Jag tillhörde en frikyrka under uppväxten. Den tillhörde inget samfund, men samarbeteade och sympatiserade med bland andra Pingstkyrkan, Babtistkyrkan, Livets Ord m.fl.