Reflektionist

Sätt dig själv i första hand och se till dina egna känslor nu. Men, handen på hjärtat om du läser igenom det du själv har skrivit och försöker att betrakta det distanserat och utifrån - vad skulle du vilja säga till den kvinnan?

Du är värd mer än en man som är ute och surfar på dejtingsajter trots att han är gift. Om han nu skulle lämna sin fru, hur skulle du då veta att du var kvinnan i hans liv? Eller skulle du tycka att det var ok att han gjorde mot dig som han gjort mot sin fru?

Du har ett stort ansvar nu mot dig själv att må bra om du är gravid. Tag hand om dig själv, informera honom om hans tillstånd. Din "hämnd" blir ju den att du har rätt till underhållsbidrag och support till barnet, då måste han själv förklara för sin fru vart pengarna går.

Jag tror personligen inte på hämnd även om jag också som alla andra hänger mig åt sådana tankar ibland... jag tror att det mesta ordnar sig av sig självt. Men däremot så måste du göra en del aktiva val för din egen del och skapa det liv som du förtjänar att ha..Lycka till och mer styrkekramar

Soulmate

Jag är väl som de flesta i sådana här fall....Jag tror att just jag är unik.
Vad jag vet däremot är att; denna tid tillsammans, och det faktum att jag älskar honom, det kan jag bara inte radera ut.
Visst vet jag att jag skulle säga till t.ex. en vän i min situation....precis det du/ni säger till mej, men det gör så ont. Jag går sönder.
Kan ju kanske vara det faktum att jag har sjunkit för djupt, har inget självförtroende just nu. Och hämndtanken tror jag har fötts just ur det. Jag vill resa mej....måste få en plattform att stå på, och just nu känns det som att enda sättet är att såra, och det grundligt.
Just detta med att informera honom känns på ett sätt FÖR angeläget från min sida just nu, för att vara helt sunt.
Tack för kramarna och....fortsätt att reflektera.

Reflektionist

Det gör ont när det man hoppats på smulas sönder. Det är en läkprocess som du befinner dig i och processer tar tid att ta sig igenom. Det har varit en rad felval från din sida så du äger ju en del av problemen också, men om man längtar efter närhet och hoppas på den stora kärleken är det lätt att låta förnuftet försvinna ut och låta känslorna styra.

Självklart har du en rad åtgärder du måste ta tag i, ditt barn har rätt till en far oavsett om det enbart blir till namnet eller ej, du har rätt att vara arg och ledsen det är fruktansvärda händelser du har fått ta dig igenom på egen hand, att förlora ett barn är så starkt och svårt att det inte går att beskriva.

Men som sagt var fundera igenom din egen situation, vad vill du ha ut av framtiden, vill du att han skall ingå i din framtidsbild, på vilket sätt vill du att han skall ingå och framför allt om du föreställer dig en relation med honom hur skall den se ut.

En relation är trots allt ett "avtal" mellan två människor man bestämmer sig för monogami eller vilka andra förutsättningar som skall råda, ändras någonting får man även diskutera igenom hur avtalet skall se ut i framtiden och om man accepterar dessa förändringar.

Hans hustru verkar ju leva i den uppfattningen att hon har ett monogamt förhållande, det borde ge henne rättigheten att få reda på att han blir far på nytt, men det är hans sak att informera henne om det, det är inget som du skall göra. Desto mer sorg och bedrövelse man åstadkommer desto svårare är det att hitta bra ingångslägen för en fungerande relation oavsett vilken typ av relation det blir..

Hämnd är också den en stark drivkraft för att komma igen, men använd den styrkan konstruktivt och lägg den på dig själv och ditt kommande barns behov.

Som jag tolkar det du skriver och jag kan ha fel, men den uppfattningen jag har fått är att han inte varit ärlig vare sig mot dig eller mot den partner han har barn med, det tycker jag är ganska allvarligt brott mot mellanmänskliga relationer..

Tag hand om dig..

Soulmate

Tack för att du reflekterar....
Just nu känns det som att jag befinner mej inte i en läkprocess utan där det gör som mest ont, för jag inte bara hoppades, jag trodde på den stora kärleken. På grund av att jag inte alls börjat "hela" har jag så svårt att se och föreställa mej framtiden, jag tror inte jag orkar gå så långt i tankarna just nu.
I ärlighetens namn skall sägas att jag tar det minut för minut just nu. Jag varken vågar eller vill tänka längre. Jo i ett fall, det nya lill* livet som gror i mej, på det tänker jag mycket. Jag vet att jag kommer att bli en "varghona" som ser till sin egen avkomma i första hand.
Du har helt rätt i din uppfattning angående hans ärlighet, för helt ärlig mot mej har han inte varit, och visst ,mot den andra partnern har han också varit oärlig, dock vet jag inte riktigt i vilken utsträckning. Men av hans fråga att döma, om jag berättar att vi haft sex så utgår jag från att han sagt att vi inte har haft det. Bittert för mej med tanke på graviditeterna.
Tack....jag ska försöka ta hand om mig/oss och jag börjar med det mest grundläggande behoven....mat och vila.
KRAMAR....

Soulmate

Det har gått ett par timmar igen, jag kände mej riktigt stark ett tag. Men med mörkret kom oxå mer saknad,längtan och tankarna snurrar nu. Jag förstår att det är en berg-och-dalbana men jag skulle önska att vi åkte tillsammans. Ska försöka lägga mej innan jag gråter för mycket.

Soulmate

Jag har varit här inne sen kl.06 ungefär imorse.
Försöker läsa och hitta svar, men vet fortfarande varken ut eller in.
Allt gör bara så ont och jag gråter mest hela tiden

Yonee

Jag lever sedan snart tre år i en liknande situation som din. Jag förstår din vånda men även ditt hopp. Det är så enkelt att säga att du ska lämna honom och gå vidare. Men det är aldrig enkelt att lämna någon man älskar även om personen visat sig vara allt från omogen, osann, svekfull till feg. Även om insikten om det onda finns där så finns ju också insikten och upplevelserna av allt det goda.

Försök fokusera på hur du kan stärka dig. Bara dig - oberoende av vad du tror kommer att ske i framtiden.

Du tänker på hämnd och ja, det är väl inte så konstigt. Din älskade har svikit dig. Du är gravid och i ett oerhört sårbart läge. Hormonerna och tröttheten spelar också roll. Men det är stor skillnad mellan tanke och handling. Som tur är så är tanken fri!

Som svar på din fråga om du ska berätta om graviditeten. Du svarar ju faktiskt i stort sett JA på den frågan själv. Kan det förutom det skäl du angett också finnas ett hopp om att han kommer lämna sin fru - nu när du väntar hans barn? Kanske är det så.

Du behöver hjälp och stöd. Om han lämnar dig, har du några vänner som garanterat står på din sida? Det är viktigt att du vänder dig till personer som verkligen lyssnar och bryr sig och inte dömer. Du behöver prata, fundera, vända och vrida men även gråta och sörja alla svek för att komma vidare. Jag sökte själv hjälp hos en terapeut. Tillsammans med henne har jag bena ut varför jag tillåter mig att behandlas som jag gör. Det gör ont och det tar tid. Men det är mycket värdefullt.

Svaret på din fråga om varför han varit medlem på en dejtingsajt tycker jag är ganska självklar. Han saknar helt enkelt något i sitt äktenskap och i sitt liv. Några av pusselbitarna har han funnit hos dig. Därmed försvarar jag inte hans agerande.

Jag känner med dig. Ta hand om dig!

Soulmate

Tack Yonee för att du delar med dej av dina erfarenheter. Det är kanske vi som sitter i samma båt, som lättast kan förstå varför man bara INTE kan stänga av känslor för att det finns en "fru".
Har "din man" ev. planer på att lämna eller? OBS! Frivilligt om du vill öppna dig mer.
TACK och Ta hand om DIG....Kramar

Yonee

Hej igen,
Ja, han har och har haft planer på att lämna det senaste året. Jag har ställt flera ulitmatum men varje gång har han återkommit; ledsen, trött och rädd. Och varje gång har jag tagit tillbaka honom och tänkt: nästa gång klarar han det.

Jag har också försökt göra slut. Till och med gjort dumheter men konsekvenserna får man ju bära själv - så gör inget dumt. Tänk så kärleksfullt som möjligt på dig själv.

Att känna sig älskad är en helt oemotståndlig känsla. Vi måste ha respekt för det. Men också sakterliga försöka förstå att kärlek utan trygghet och tillit inte är sann kärlek. Ja, allt är så självklart på det teoretiska planet...

En dag i sänder. Jag håller tummarna för dig!

Reflektionist

Jag har tänkt på dig i dag och din situation. Det måste vara så oerhört svårt - det som borde vara så enkelt - att vänta barn med någon man älskar...

Men som jag skrev igår, det är dig det gäller nu, du har ett oerhört stort ansvar mot dig själv och mot ditt väntande barn att ta hand om er.

Ditt barn har rätt att få veta vem fadern är i framtiden, sedan är det upp till honom att ta ansvaret för fadersrollen, mer kan du inte göra...

Så fokusera på det mest grundläggande, ditt välbefinnande, mat, sömn och allt annat som gör att du fysiskt känner dig ok... det psykiska måste få ta den tid det tar...jag hoppas att du känner dig starkare allt eftersom tiden går..det finns ett ljus efter mörkret..