ladyM

Hej, är ny här. Behöver lite vägledning. Är 34 år. Sambo med en kille sedan 2 år. Vi har varit tillsammans i 3,5 år. Inga barn.
"Problemet" är att mina känslor för honom har svalnat markant och denna känsla har funnits i ca 1 år, mer och mer. Jag var förälskad i början och kär, annars skulle jag aldrig blivit sambo. Men jag har genom hela vårt förhållande känt en slags tveksamhet till oss.

Det andra problemet är jag inte vill ha barn men han vill. Vi pratade självklart om sådant innan vi flyttade ihop och jag sa då att jag kanske kommer vilja senare, men att jag inte kan lova att jag vill. Han acceppterade detta och ville ändå flytta ihop. Vi har inte tagit upp detta sedan dess, men det känns väldigt jobbigt nu när alla våra vänner skaffar barn och jag känner mer och mer att: NEJ jag vill INTE ha barn. Eller så är det så att jag kanske vill ha någon gång - med någon annan - eftersom mina känslor för honom svalnat.
Så här står jag nu och vet ej vad jag ska göra. Jag älskar honom fortfarande men känner nästan ingen attraktion eller passion längre, det har aldrig varit mycket av sådant. Jag blev kär ihonom för han är världens finaste,snällaste, omtänksammaste kille jag träffat. Han gör allt för mig. Vi är båda kärleksfulla, kramiga och gulliga mot varandra med det börjar kännas lite falskt från min sida. Jag vill kramas men ej kyssas och vill sällan ha sex numera.
Vet ej varför mina känslor svalnat, det känns inte rätt helt enkelt, jag kan inte se oss tillsammans i framtiden. Och han vill ju ha familjeliv så småningom.
För att krångla till det mer så blev jag våldsamt förälskad i en ytligt bekant som jag bara träffat på ca 5-6 ggr totalt. Jag mötte honom första gången för ca 2,5 år sen, när jag varit tillsammans med min kille i ett år. Rummet snurrade, hjärtat hoppade ur bröstet och jag bara kände "han kan vara mannen i mitt liv" efter tre sekunder. Har aldrig känt någon påverka mig så. Jag förtränger dessa känslor men de hoppar upp starkare än någonsin de få gånger vi har setts. .... Vi har flirtat lite en gång ute för ett år sen men inget hände. Han är också väldigt upptagen.
Det är SÅ jag vill känna för den man jag ska leva med. Just nu känns det bara "jaha blir det inte roligare än så här". Jag är rastlös, vill iväg, resa bort, leva livet innan jag blir "gammal".
Min sambo och jag gör mycket roliga saker; reser mycket och så, klär upp oss och går ut och äter osv men det har inte hjälpt.
Jag har inte pratat med honom om detta, vet att jag borde/måste.

Ska jag lämna honom; dels pga att jag känner att det inte är rätt, och/eller pga att jag förmodligen inte vill ha barn?

Jag tycker så ofantligt mycket om honom, och det gör ont i hjärtat när jag tänker på om vi ska göra slut. Kan man tycka om någon så mycket men ända göra slut? Är jag dum då? Jag är rädd att jag ska ångra mig.
Jag avskyr sådana som lever ihop bara för att, för att inte bli ensam. Men så sitter jag här själv. Rädd att bli ensam.....
Behöver råd.
/ladyM

lindelo

Det schysstaste du kan göra är att lämna honom.
För er bådas skull.
Han kommer över dig och får en chans att hitta någon som älskar honom med hela sitt hjärta.
För din skull så mår du nog oxå bättre.
Försök att vara sann mot dig själv.
Lycka till

froggy

Det är inte snällt mot nån av er att fortsätta vara i en romantisk relation om du känner att ni har blivit mer som syster o bror med varann. Sambolivet är inte att bara hålla varann i handen o ge varann er kram då o då. Det verkar som att ni har blivit mer som polare eller syskon med varann istället för ett par. Då kanske ni kan flytta isär o vara vänner?
Jag är inte den bästa på att ge råd men jag skulle inte stanna kvar om jag kände samma ångest som du. Hoppas det löser sig. Jag lyssnar om du har behov av att mejla och berätta om eventuella förändringar/grodan

ladyM

...är inte så enkelt att vi lever som kompisar el syster och bror, jag känner stunder av kärlek till honom, och jag vill ofta pussas och vara nära (men är inte så sugen på sex) SÅ det är därför jag tvekar om vi bara är i en dålig fas....för ett förhållande går ju upp och ned. Men ofta när jag tittat på honom känner jag att; nej han är inte den jag ska leva resten av mitt liv med. Och så är det ju detta med barn....... Jag måste ju släppa honom om han vill ha barn. Orättvisst av oss båda att stanna då.
Jag har mycket att ta tag i känner jag......

Om det är någon som varit eller är i samma situation, hur gjorde/tänkte ni?

/ladyM

jenny12345

Hej!
Jag känner igen mig mycket i det du skriver. Jag har varit i en relation i 2 år där den tveksamheten du beskriver faktiskt funnits ända sen början när jag tänker tillbaka. Han är underbar, snäll, kärleksfull, helt otrolig! Men någon brinnande passion finns inte.. Han står för trygghet och någon form av djup kärlek, för NÅGON fom av kärlek är det. Men jag vet varken ut eller in hur jag ska göra. Vet inte ens vad som är ärligt mot mig själv. Överallt kan man läsa om att man skall lyssna på sitt hjärta, men jag vet inte vad det säger! Jag vet bara att jag dagligen då och då känner tryck inombords och fantiserar om att jag lämnar honom. Samtidigt så finns det stunder då jag mår bättre med honom än jag nånsin mått innan vi träffades. Jag undrar om det är i mig problemet ligger. Det kanske är kärlek precis som den ska vara.. jag vet inte..
Har ingen annan kärlek vid sidan om. Är rädd för att lämna honom och bli ensam. Vill ha barn och familj men känner som du att NEJ! Inte med honom? Inte nu? Vet varken ut eller in.. Känner du igen dig i något av detta?

Fröken lost

Hej!

Känner också igen mig. Har precis lämnat ett förhållande som varit i över 15 år. Jag tror att när tiden är inne känner man vad som är rätt att göra. Sånt här kan man ju inte stressa fram då det är ett sjukt svårt beslut. Jag kände att vår relation blev som syskon tillslut och att de enda gångerna jag hade riktigt kul var när jag släppte loss utan honom.

Han var ju min bästa vän och allt var ju tryggt o mysigt...men jag kom till en punkt i mitt liv när jag fick lov att lyssna innåt och sätta mig själv främst. Hur vill jag ha det i mitt liv? Jag funderade också mycket på om jag bara hade ett halvår till att leva, hur vill jag leva mitt liv då? Detta hjälpte mig jättemycket då jag kom på att jag ville leva livet o ha kul på ett helt annat sätt än som jag levde då.

Sen är det ju inte enkelt att leva själv. Resan till att må bra igen o läka som människa måste få ta sin tid...något som jag själv är mitt uppe i nu. Men jag kan inte säga att jag ångrar mitt beslut. Känner mig faktiskt ganska modig att jag vågar förändra mitt liv.

Vet inte om det här kan hjälpa dig men kom ihåg bara du kan bestämma hur ditt liv ska levas och förhoppningsvis kan ni fortsätta vara goda vänner i framtiden.

Niclas

Hej LadyM och er andra. Jag är man och blivit nyss lämnat av ett 3års förhållande. Hon lämnade mig och det hela kom som en chock för mig. Vid närmare titt på det hela visade det sig att hon grubblat över detta länge och att hon haft samma problem som för er. Jag har kommit in i den biten att jag försöker acceptera det hela och inte ständigt försöka lappa ihop det. Jag vill bara yttra mig om en sak, att splittra ett förhållande som ni tänker göra är det absolut bästa. Ni kommer båda att så småningom hitta tillbaka till erat eget jag och fortsätta på samma spår som ni en gång gjort utan denna man i erat liv.

I framtiden är det mycket möjligt att ni hittar tillbaka till denna man, som ni en gång blev kär i, som då reparerat sig till sin "eget-drivande" jag. Mer självständig med andra ord. Hoppas ni förstår men tänk över det hela, samla mod och förklara för mannen hur det ligger till. Det tjänar man på.

sanna66

Hej! Då detta är mitt första inlägg på denna sida kanske min fundering blir lite splittrad. Jag levde i ett sådant mönster förhållande. Utåtsett var allt perfekt, vi hade ju allt, eller? Jag kunde inte med att han tog imig, kunde inte med att han ens kom nära mig. Fick riktiga panik ångest attacker om nätterna för att han ville sova nära mig. SEX ska vi inte ens prata om, det existerade inte de sista åren. Allt detta för att jag hade köpt snacket om att så skulle det vara, man skulle träffas, flytta ihop, gifta sig, skaffa två barn, hund och villa. Så där satt jag med inget liv vid 25 års ålder och undrade vart de sista 10 åren tagit vägen. När jag äntligen tog mod till mig och sa som det var att jag älskade honom som en bror och inte som man, kunde jag äntligen andas igen, han tog det inte bra och vår skilsmässa blev en känslomässig katastrof som tog flera år men det var ju bara för att vi väntat för länge. Vi levde i en dröm värld och det kan aldrig sluta bra. Idag är jag om man ska tro min psykolog fortfarande fast i den skilsmässan som jag gick igenom för över 15 år sedan. Jag fastnade i så mycket känslor o även han. Idag kan vi inte hälsa om vi möter varandra. Vi ärrade inte bara varandra utan även våra barn. Så skaffa inte barn med någon bara för att det ska vara så eller för att han är ju så snäll. Nej fram för mer passion, mer eld i livet. Det är inte fel, när men tvekar ta ett steg tillbaka och var ärlig i första hand mot dig själv.

Reflektionist

Var sann mot dig själv! Du behöver gå vidare med ditt liv och du behöver även låta din nuvarande partner få möjlighet att gå vidare med sitt liv.

Livet är lite sorgligt på det sättet - det som började så fint kan bara på något märkligt sätt försvinna. Det enda sanna är att känna efter vad man vill, kommunicera om vad man känner - kanske han också känner att er relation gått i stå..

Om du också har haft känslor för någon annan så innebär det ju att du har bekräftat att den du lever inte med uppfyller ditt känsloliv helt och hållet, i en relation som är uppfyllande släpper man inte in känslor för någon annan, det finns inte utrymme för det.

Alla har rätt att vara utvald i en relation - inte någon i väntan på bättre - både för din och din partners del.

Tag en paus - kommunicera med din partner om dina känslor och ge också honom en valmöjlighet, oftast är det inte så svårt när du väl har fattat beslutet att öppna upp kommunikationen, det är processen dit fram som är den värsta.

ladyM

.... det hjälper att höra era åsikter även om det är JAG som måste ta ett beslut själv. Och till jenny12345; jag känner igen mig precis! Det är så jag känner det; jag undrar om det är MIG det är fel på ; att jag har för höga krav, att jag tror att gräset är grönare... osv. Och ja, jag tänkter/dagrömmer varje dag på hur/att jag ska lämna honom. Men samtidigt kan jag drömma mardrömmar att han är otrogen eller lämnar mig och vaknar kallsvettig....
Och till Niclas; tänkvärda ord. Jag tror inte heller att min sambo "misstänker" vad jag tänker på sedan ett år tillbaka. Men jag tror å andra sidan inte heller att han känner den totala lyckan med mig. Men vi har nog olika "krav". Vi är så olika han och jag; han är den stabile familjekillen, gillar trygghet. Jag är väl den rastlösa konstnärssjälen, står inte ut utan passion och attraktion. Känner tyvärr oftast att jag har roligare med kompisar, i de flesta lägen.....
Känner också att jag inte riktigt passar in i "mallen". Jag tycker parmiddagar är tråkigt, går hellre på mingelfester. Jag är inte så förtjust i barn, har svårt att se mig själv med samma man i hela livet, tycker många av mina kompisar blivit lite tråkiga.
Och om jag hade 6 månader kvar att leva skulle jag inte leva som jag gör nu. Tror jag.
MEN det som hindrar mig att bara göra slut är; tänk om det bara är en dålig fas i förhållandet? hur vet man det?
/ladyM