ladyM

Hej igen och JA vad jag känner igen mig i både Liv och Auntienat;s historier!
Ångst ångest ångest. Nu är det värre än någonsin. Jag känner mig som en bomb, känns som jag skulle kunna börja gråta bara någon säger "hej hur är det?". Känner mig som i en dimma hemma. Zoombie. Har nästan slutat bry mig hur det ser ut hemma ( jag är pedant!) Hur jag ser ut (är fåfäng )Orkar inte tag tag i saker. Svarar entonigt till min stackars sambo. Är bara glad korta stunder. Känns som det är nära nu...men jag är inte redo för SAMTALET än. Så fort vi tjafsar om nåt håller jag andan, törs inte börja bråka, för DÅ kommer ALLT att explodera, allt kommer att komma ut.
Semestern var inte så kul. Vi reste mycket, gjorde roliga saker. Jag kände at tdet var kul att vara där, inte att det var kul att vara där med HONOM.
Om man är kär borde man väl tycka det är kul att semestra under en sten. typ.
Jag pratar inte heller om detta med kompisar. Klarar inte det. Än. Jag vill ta ett beslut i mig själv först. Men det så faaaalskt att hänga hos andra parkompisar vi har, och se deras lycka. Och dom tror vi är lyckliga. Och jag tittar på som sambo och känner........inget. Men samtidigt tänker jag; tänk snart blir jag inte ens hembjuden till dom längre. För det är ju "enklare" att bjuda hem par. NEJ så FÅR man inte tänka. Är rädsla.
Men jag är inte lycklig. Men så läser man alla spalter i media; "jobba på ert förhållande", "ge inte upp så lätt" " fem sätt att hitta tillbaka till varandra" osv. Och jag tänker; hur står alla par UT med varann i 40 år??? jag FATTAR inte. jag klarar knappt 4.
Jag känner som du Liv att jag kommer nog också spricka en dag och tokgråta. Klarar inte att samla mig och säga "vi måste prata".

En sak som stärker mig är i alla fall; jag har varit långtidssjuskskriven (stress) och är på väg tillbaka, men fy 17 va dåligt jag har mått. Men nu känner jag verkligen att man ska inte kasta bort sitt liv, man FÅR inte göra det! Då kommer man sitta där bitter när man är 75 och gnälla. Jag känner mig som en gammal gumma, all ångest tar ALL energi och detta gör att jag håller på att ramla tillbaka i de gamla stressymptomen igen.
Jag vill må bra, och starta om, och LEVA!

Du har i alla fall rätt AuntieNat, vi verkar ha mkt gemensamt...... och nej jag vill såklart inte ha det så här.

Det är så skönt att få feedback på min tråd här.
Fortsättning följer....
/ladyM

Fröken lost

Vill bara säga att jag tänker på dig! Vet vad du känner och går igenom...tycker du är jättestark. Så himla tufft att må dåligt i en relation där man bryr sig så mkt om sin partner samtidigt som man bara känner sig helt känslokall. Men du är aldrig kall kom ihåg det...kanske har du bara inte hittat rätt kille än.

Känner igen ditt zombiestadium...trots att vi varit separerade i snart 5 månader. Han sårar mig ibland och jag blir svag...orkar inte mer...går som en zombie några dagar. Men jag reser mig och det är tack vare att jag slipper umgås med honom hela tiden samt underbara vänner.

Försök härda ut tills du är redo att ta beslut...på något vis kommer detta att göra dig grymt stark. Kan jag så kan du...

Kram kram
Fröken lost

kelda

Ja, intressant att läsa!!! jag har själv velat i ca 10 år!!!! och vad har hänt!!! blivit kvar i total utplåning av min person..........vet oxå hur det ska kännas........men är rädd för ensamheten( har borderline,otrygg osv!) rädslan tar överhand hela tiden!!! och känner att TÄNK om problemet lgger inom mig????? men inget samliv och kramar/// känns fel......tycker synd om honom..........inte rätt mot mig själv heller eller honom!!! men han vägrar inse problemet!!!

Lodjur

För mig har det känts bättre och bättre sedan min sambo kom med idén att vi skulle sluta ha sex på en vecka eftersom han märkte hur jag spände mig. Det har varit en jättemysig vecka förutom att jag fortfarande känner av det när vi går och lägger oss - även om vi halvsomnar nära varandra ligger vi sedan på varsin kant när vi sover, det gjorde vi aldrig förr. Och det är inte bara jag utan även han som lägger sig långt bort.

Men så igår så skulle en vän till mig sova över så jag var uppe sent medan han gick och la sig tidigt för han skulle upp och jobba. När jag gick och la mig kände jag mig för första gången på länge dragen till honom, han är en otroligt bra värd när vi har gäster och han hade servat oss hela kvällen, nog det som gjorde att jag såg honom i ett lite annat ljus. Så vi började hångla när jag gick och la mig men snart så kom spänningarna tillbaka och jag blev mindre och mindre intresserad och till sist avbröt jag. Han verkade nöjd med den lilla intimitet som varit - det var ju så mycket mer än det brukar. Men jag kände bara "fan, inte igen". Jag vill så gärna känna.

Så somnade jag och drömde samma som jag gjort den senaste månaden - om den andre mannen. Han snurrar ständigt runt i mitt huvud: är han egentligen den rätte? varför känner jag som jag gör för honom? Samtidigt försöker jag blockera honom i mina tankar för att kunna fokusera mina känslor på min sambo.

Känslan av att jag kräver för mycket återkommer ju ständigt. Som dig LadyM undrar jag hur alla andra lyckas jobba på sina förhållanden och när man ska göra det, när är det för sent? När är det för tidigt att ha problem? Självklart kan man få problem när man bara har tid att tänka på blöjor, räkningar och jobb men när man fortfarande lever i en parrelation där man har tid att fokusera på förhållandet och det ändå börjar gå neråt, är det då möjligt att jobba?

ladyM

...nu har vi haft SAMTALET. The talk. Maraton i en hel kväll.
Det blev oundvikligt. Det var så spänt att det gick att skära med en kniv i det. Vi båda kände det. Visste att; i kväll måste vi prata.
Trodde jag skulle bryta ihop men var ganska samlad. Fick ur mej allt. Det visade sig att han kände ungefär likadant. Han har märkt på mig också att jag mår fruktansvärd dåligt. Att jag blivit hastigt sämre efter semestern.
Vi pratade i flera timmar, fick ur oss vad vi vill, var vi står, vad vi irriterar oss på, framtiden....allt. Och sedan grät vi i varandras armar i två timmar till. Somnade och vaknade med huvudvärk. Vi sa att vi kanske måste separera men att vi ska avvakta lite med det slutgiltiga beslutet. Orkade inte just då. Så nu, två dagar senare är jag bara.....tom. Och vill bara gråta. Helst inte kliva upp ur sängen. Orkar inte, vill inte. Vågar inte nånting. I går var det ju såklart jättebra mellan oss, men jag vet, innerst inne; han är inte mannen i mitt liv. Och vi håller på att bryta ner varann. Båda mår dåligt. Jag måste ta hand om mig själv nu. Bli frisk (är deltidssjuksriven sedan länge).

Det är så skönt att vi pratade. Mår jag bättre just nu. Svar nej. Kommer det att bli superjobbigt närmsta framtiden; ja. Kommer jag att överleva: ja. Många beslut att ta nu.... en dag i taget.
Inte bara heller när man äger en lägenhet ihop, alla möbler.....lånen på banken. Han har mycket pengar och jag inga. Har inte ens en fast inkomst pga sjukdomen. Men. Jag kommer inte att svälta ihjäl. Jag har vänner. Föräldrar. Det kommer lösa sig. Jag känner det långt därinne. ett svagt ljus, men det är MYCKET långt borta just nu.

Jag får mycket stöd här, TACK
Fortsättning följer..
LadyM

Fröken lost

Så himla modigt gjort!! Tänk att han också kännt att något var fel...så himla fint att ni kunde prata om det. Förstår att allt känns otroligt tungt just nu...men försök bara tro att allt kommer att ordna sig, för det kommer det även om det som du skriver kommer bli en jobbig tid.

Glöm inte bort ljustet du känner långt därinne...där kommer du hitta en kraft i dig själv att orka ta dig vidare. Själv kämpar jag varje dag för att hitta mitt ljus och min glädje...kom ihåg kan jag så kan du.

Tänker på dig!

Lize

Nu är jag tillbaka och jag har nu pratat med min sambo och vi har beslutat oss för att det bästa är nog att gå skilda vägar. Vi har försökt mycket att rädda vårt fem-åriga förhållande men utan resultat. Vi är för det mesta överens om det här förutom att jag vill att det ska gå ganska snabbt och smärtfritt medans han vill dra ut på det och tycker inte vi behöver göra det så snabbt..

Men jag kommer börja leta ny lägenhet till mig snart och han får lov att göra det också. Jag har inte råd att bo kvar i den trean vi har, och det är min hyresrätt så...
Nu kommer allt det jobbiga med en separation som allt praktiskt med tex alla möbler och sånt, och sen våra katter, hur f-n ska man göra med det? Ska vi ha delad vårdnad`?? Någon som har erfarenhet?
Jag vet inte.. en katt är min och den andra är en raskatt som vi köpt tillsammans...

Har idag varit och ventilerat mina känslor med en av mina bästa vänner och det var verkligen befriande.. En stor sten lyftes från mitt bröst. Det kan jag verkligen rekommendera, det bästa var att hon nästintill bara lyssnade och inte dömde...

jag ville inte det jag ville inte att någon skulle berätta för mig vad jag ska och inte ska göra.. Jag vet det redan. Jag känner helt att jag har gjort rätt även om det kommer bli tungt att separera efter fem år tillsammans.

Det viktigaste för mig är att vi går ut genom det här som vänner, för vi har så mycket gemensamma vänner och det skulle bli jättejobbigt att inte kunna vara på samma fest tex... Det är ett av mina villkor.

Nu har jag fått skriva av mig lite här inne oxå.. Känns superskönt! Ventilera är den bästa medicinen! Kram till er alla som är i denna sits och stå på er och lyssna till erat hjärta! Man har bara ett liv och slösa inte det på något du inte själv vill!

kelda

Ja, jag känner igen mig jättemycket!! varför denna tvekan???

jenny12345

LadyM, hur mår du nu?
Tänk att ni pratade ut, så modigt gjort att bara släppa loss tankarna. Jag har inte pratat med min sambo än, vet inte om jag nånsin kommer att göra det. Är så fruktansvärt rädd för att ångra mig sen. När vi kommer i närheten av det som ni gick igenom häromkvällen så blir det alltid så efteråt att jag får PANIK och gör VAD SOM HELST för att han inte ska gå. Och han går aldrig då, utan stannar kvar och fortsätter älska mig, tills dess att det händer något igen som vittnar om att jag går runt och inte är helt ärlig med mina känslor. Känner du att stenen släppt? Ångesten som fanns p.g.a. den hemliga sanningen? Jag önskar jag kunde känna det, men jag lever fortfarande med hoppet om att känslorna för honom kommer att växa och överbrygga min tvekan, samtidigt som jag mognar som vuxen och får en mer realistisk syn på livet. Jag har inte energi just nu att bryta upp, jag är alldeles för rädd om min vardag och min trygghet. Jag avslutar mina studier nu och ska snart ut på arbetsmarknaden. Jag är nervös och behöver honom för att kunna ta mig iväg till skolan/jobbet, behöver honom för att inte missbruka mat, behöver honom för att min omgivning skall acceptera mig och se på mig som en fungerande individ. Utan honom är jag någon som folk måste ta hand om, som folk oroar sig över, en ensam tjej med problem som gör att hon inte klarar av att plugga/jobba utan att må dåligt och bli sjukskriven. Ja, det är svårt allting. Invecklat. Det är inte bara så lätt att blint följa känslan och sticka. Jag flyr fortfarande ifrån mig själv och hur vet jag att det inte är det jag gör, återigen, om jag lämnar honom? Ja, det finns mycket frågor kvar för mig, men som någon skrev här innan, om det blir för mycket så kan även kroppen säga ifrån, och skulle det hända då är det ju bara att släppa allt och låta det ske. Men än så länge kämpar jag. Gör jag fel!? Är min relation dömd att misslyckas!? Eller finns det faktiskst kanske hopp ändå i samband med att jag själv mår bättre!? Jag vet inte.. men jag är i alla fall väldigt glad för din skulle LadyM, för att du följde ditt hjärta. Det kommer att ordna sig vad som än händer nu framöver. Vi har båda lärt oss en utav livets läxor tror jag, att man ska följa sitt hjärta hela tiden! Jag har bara min uppgift kvar.. du kan leva dag för dag nu och alltid välja att vara helt ärlig, mot dig själv och mot andra, eftersom du lärt dig att det oärliga alltid kommer ikapp en, förr eller senare... Kramar!!!

ladyM

Hej igen
Nu var det ca en vecka sedan vi hade samtalet. Vi är ihop fortfarande men måste ta ett snack snart igen. Vi gör fel om vi bara låter allt rulla på som vanligt. Den värsta ångesten har släppt. Det visade ju sig att han känt att detta var på G och han delade mina synpunkter om mycket om vårt förhållande.
Du jenny12345 skriver att du inte vågar för att du är rädd för att vara ensam. Jag är också jätte-jätterädd. Jag är fortf deltidssjuskriven, har inget fast jobb, och kommer helt enkelt att bli hemlös om/när vi separerar. Mår fruktansvärt dåligt i perioder pga sjukdomen (stress) och blir livrädd när jag tänker på hur det ska bli, att jag blir så ensam.MEN detta dåliga i vårt förhållande har gjort att jag fått ännu mer ångest och mått ännu sämre, och de senaste månaderna har tagit sådan energi att jag blivit sämre i sjukdomen, har fått tillbaka mkt konstiga symptom. Och DET ÄR INTE VÄRT DET! Man måste tänka på sin egen hälsa först. Jag förstår att du är rädd men låt det inte gå så långt som vi utan att PRATA. JAg kan bara ge ett enda råd och det är; PRATA med honom! Det är inte så jobbigt som man kan tro. Och det behöver inte betyda att det tar slut. Det är bara så viktigt att man talar om för varann, direkt ur hjärtat vad man tycker och känner. Vi pratade men sa att vi tar inga beslut idag, vi låter det gro fram. Dock känner jag att vi måste ta ett snack snart igen, och DET gruvar jag mig för, vet ej vad det leder till, kanske tar det slut.
Det första du måste göra är att prata med honom INNAN du målar upp stora fan på väggen, det var så jag gjorde, förväntansångest kallas det. Man bygger upp massa "tänk om" värsta historier innan man ens försökt. Jag är likadan men jag jobbar med detta.
Jag är skiträdd hela jag hur detta ska sluta, men jag vet att jag kommer att bli en starkare människa, hur det än går. Det tror jag du blir med. Men tror dock du behöver stöd genom terapi om du inte har det redan( jag fick det). Att våga stå på egna ben stärker oss. Det är lätt att fly och gömma sig bakom någon för trygghet. Jag hade en kompis som gjorde så. Hon hade massa problem, fann en snäll kille ch flydde från problemen till honom, kärleken till honom tog slut efter ca 3-4 år men de fortsatte av trygghetsskäl, men det var ju ohållbart till slut, hon stannade alldeles för länge. De ska separera nu. Säger inte att det blir så för dig, du kan hitta tillbaka känslorna till honom,men de kommer inte att komma tillbaka om ni inte pratar, helt öppet och helt ocensurerat. Vi får se hur det går för mig vid nästa samtal men den värsta ångesten, ja den släppte direkt efter första samtalet. Lycka till tänker på dig, hör av dig o berätta!
/ladyM