nicknick12

Hej! Jag är en kille som har varit tillsammans med min tjej i ca: 8 månader. Vi är båda ca: 20 år gamla och galet kära i varandra. Vi har alltid mycket att prata med varandra om och sexet och passionen är super. Vi är romantiska av oss och tillfredsställer varandra mer än nog osv. Mitt förhållande är verkligen ett drömförhållande på många sätt och vis, men det finns EN sak som ligger och surrar där ändå.

Vi är båda två lite paranoida av oss, men egentligen är det mest jag. Vi kan båda drömma fram föreställningar om det ena eller andra som egentligen inte finns där. Som:

"Tänk om jag börjar bli tråkig?"
"Tänk om hon är olycklig med mig?"
"Tänk om hon börjar gilla någon annan kille."

Vi har båda haft mardrömmar om att den andre gör slut osv. I början trodde jag att det handlade om bekräftelse. Jag inbillade mig att hon kanske inte visade så mycket kärlek som hon borde och att det var därför som jag blev orolig och lite paranoid. Denna teori har jag dock lämnat när jag möts av allt hon faktiskt ger mig. Frukost på sängen, romantiska kvällar med ljus, vin och ostar osv. Allt detta ger vi till varandra + all den kärlek vi ger via fina ord osv.

Det är aldrig så att denna negativa känsla jag tar upp är där ständigt. Så fort vi har det bra lyser det om mig och jag är glad fram tills att en liten obetydlig skitgrej sätter mig på det "negativa" humöret. Det kan vara ett telefonsamtal där hon pratar lågmält och lite deppigt, ja troligtvis för att hon är trött eller sliten osv, men så fort vi lägger på är jag där igen. Jag är osäker helt enkelt!

Så... hur har jag tagit mig vidare i min undersökning av mig själv inkl. min flickvän. Både jag och min flickvän är ense om att det kan hänga ihop med en egenskap min flickvän besitter. Ibland kan hon sjunka in i små korta stunder av deppighet. Hon blir svår att prata med (korta mumlande svar osv) och svår att få ögonkontakt med då hon med hundögon tittar ner i marken. I början blev jag megaparanoid då det var i vår period av nyförälskelse och man bara kunde se världen genom ett sugrör oavsett vad, men nu har jag kunnat skapa lite perspektiv till detta. När hon sjunker ner i denna stund så tänker hon på olika saker olika gånger, eller oftast ingenting alls. Det är bara en obehaglig och debbig känsla hos henne som hon har svårt att beskriva. När jag är i närheten och tar del utav detta så blir jag frågvis och vill ofta trösta medan hon håller sig sluten och inte kan uttala sig då hon inte vet vad som stör henne. Detta skapar osäkerhet hos mig då en fråga från mig som denna:

"Är det något om oss/mig du tänker på?"

möts med...

"Tre sekunders väntan, sen en långsam skakning på huvet med sorgsna ögon".

Detta kan driva mig till vansinne då hennes kroppsspråk säger "njäeeeao", medan hon faktiskt menar nej. Hon säger att jag måste lita på hennes nej, medan jag vill att hon ska möta mig halvvägs och faktiskt kunna säga "nej" med åtminstone lite "push", så att man känner sig övertygad. Detta ledsamma och tvetydiga kroppsspråk under hela denna stund gör mig splittrad och lite paranoid, någonting som ligger och gnager fram tills den stund (kanske dagen efter) som man blir övertygad igen osv osv. Detta lite otydliga kroppsspråk/retorik hon kan dra på sig ibland kan även ske i vardagen oavsett deppig stund eller ej. Det räcker med att hon tänker på någonting osv osv. Inget fel med det! - felet blir ju när jag skapar föreställningar kring det. Det som kan breda på min paranoia är att jag vet att hennes deppstunder sällan men ibland handlar om huruvida hennes känslor för mig verkligen är sanna osv. Så fort hennes deppstund är över tycker hon att ens bara tanken är obefogad och korkad. Jag har sagt till henne att hon får tänka så utan att få dåligt samvete, då paranoia är paranoia och är då man bygger föreställning på föreställning och skapar en ny föreställning osv osv. Men det är hårt att veta att hon kanske tänker på just det ibland.

Min flickvän skapar även hon föreställningar kring dessa deppstunder då hon ser att jag blir dämpad och fundersam även jag. Hon smittar av sig eller vad man ska säga. Då börjar hon skapa sig föreställningar om... "Hur länge kommer han att orka med detta?" / "Hur länge kommer han att orka med mig?" osv. Det kan nog bottna i hennes före detta förhållande där det tog slut bl.a. pga detta men inte bara.

Hur har då VI gått tillväga för att jobba med detta? Jo, vi har sagt att vi SKA ta kål på denna osäkerhet och paranoia som finns mellan oss. Vi är så säkra på varandra i övrigt och så nöjda med det vi har så det bara är ett måste. Däremot vet vi ju inte riktigt hur vi ska gå tillväga, förutom att vi börjat berätta mer för varandra om våra paranoior, svartsjuketankar osv.
Svartsjuketankarna är inte så mycket utbredda hos oss, men de finns även de mest hos mig. En känsla av obehag när hon är och lunchar med sitt ex eller så. Klump i bröstet typ.

Vi har hamnat lite i en ond cirkel på hela denna grejen känns det som och jag vore så himla tacksam för hjälp. Hur bygger man upp en säkerhet hos oss tro? Och hur ska jag tolka hennes paranoia om hennes känslor verkligen stämmer? Just nu känns det ok med bara jag vet att paranoian inte stämmer överens med verkligheten.

Vi vet ju vad vi kämpar för och vi bara måste övervinna det. Vore som sagt väldigt tacksam för hjälp och kunna få ta del av andras liknande erfarenheter ifall de finns! Tack på förhand! /p

Sorin

Nicknick12,

I grund och botten, med risk för att missuppfattas och låta ytligt, tycker jag att det handlar om att släppa kontrollen. Att inse och acceptera att man inte har någon större kontroll. Att man kan bara göra sitt bästa och hoppas på att det går bra, samt vetskapen om att även om det inte går så som man önskar sig går livet vidare. Att acceptera det är ett stort steg för att kunna leva ett realistiskt och mindre bekymrat liv. Att njuta av det man har nu utan vetskapen om vad som man kommer att ha imorgon. Kanske lite för pop-filosofiskt men det enda jag kan komma på just nu.

Sorin

__________________
Vill du boka en samtalstid med Sorin? Kontakta honom på 070-2514641 eller sorin@comunicera.se

Mer om Sorin på:
http://www.comunicera.se/text/sorin_besk
http://www.metrobloggen.se/realmen

nicknick12

tack för svaret sorin. Jag har också tänkt på att jag måste kunna leva mer i nuet. Men hur? Jag försöker att tänka mindre och leva mer, men det blir som om jag tränger undan det men inte blir av med det. Har du något förslag? Det känns nu iaf bra att jag börjar förstå vad som får mig att känna såhär. Att det handlar om hur jag tänker och inte vad som faktiskt existerar då det vi har är perfekt. Det känns härligt faktiskt.
Men som sagt, har du några förslag på hur man kan börja tänka om. Jag har ju sedan ett tag förstått att jag haft en rätt snevriden bild på hur man bör tänka i ett förhållande. Jag tänker väldigt ofta att jag är med HENNE och bara HENNE i första hand, och med alla andra jag umgås med i andra hand. Och bara det är ju rätt sjukt egentligen, det vet ju även jag - men det är svårt att ta sig bort från det tänket. /p

kelda

Tack Sorin!

Detta hjälpte även mig!!! får väl spara det så att jag kan se denna enkla men ytterst svåra uppgift.........men befriande i tanken!!! kelda

Sorin

Att släppa kontrollen och acceptera att man oftast inte har någon kontroll är ingen lätt uppgift. Speciellt eftersom man behöver hitta en balans mellan "har kontrollen" och "har ingen kontroll alls". I vissa situationer har vi möjlighet att påverka i andra har vi knappt någon sådan möjlighet. Ett enkelt och självklart exempel - Jag kan inte påverka om det regnar eller inte. Jag kan dock, i viss grad påverka om jag går ut i regnet eller inte.

En sak jag rekommenderar klienter att göra är att i varje situation fundera om vad de kan påverka och vad som står utanför deras makt att påverka. Det funkar inte för alla men det hjälper ganska många.

Det handlar också om övning. MAn blir bättre på att acceptera med tiden, genom att ständigt påminna sig själv om vad som står i ens "makt" och vad som inte gör det. Dessutom måste man vara MYCKET NOGA med att inte använda sin makt att påverka när det inte är moraliskt OK. T.ex. - en man kan faktiskt fysiskt tvinga sig till ett samlag. Det står i hans "makt" men det är moraliskt fel. Så i vissa situationer kan man inte påverka därför att det skulle vara fel att göra det.

Det handlar mycket om övning, och första steget är just att börja fundera över dessa frågor.

__________________
Vill du boka en samtalstid med Sorin? Kontakta honom på 070-2514641 eller sorin@comunicera.se

Mer om Sorin på:
http://www.comunicera.se/text/sorin_besk
http://www.metrobloggen.se/realmen

ögonsten

Hejsan.

Läste ditt inlägg och jag kan säga att jag känner igen mig i din flickväns sits.
Jag brukar också bli på depphumör och min pojkvän märker det och frågar vad som är fel. Jag säger att det inte är något speciellt. Men det är det ju såklart.

Jag har skapat en tråd som heter "kan hon inte inse att han är med mig nu??" men den har hamnat rätt långt bak nu.
Men i den har jag skrivit om en tjejkompis till min pojkvän. Och det är hon som kommer upp i mitt huvud ibland lite titt som tätt. Och jag klarar inte av dom känslorna som kommer.
Då blir jag tillbaka dragen, tyst och deppig.
Jag vet att det inte är rätt lösning att göra så men jag vet inte hur jag ska handskas med dom känslorna som kommer upp. Och det är inte så att jag vill ta upp det med min pojkvän så fort dom kommer (det är MINST en gång i veckan).

Så har du och din flickvän pratat om något speciellt som kan störa hennes tankar som dom gör med mina?
Kan det finnas något ni bråkat om tidigare som hon fortfarande ältar?

Jag säger inte att hon är och tänker som jag men det kanske kan finnas en likhet?!

Jag skulle gärna vilja prata med min pojkvän om mina tankar men jag har inte den orken eller styrkan att göra det då jag vet att jag kommer bryta ihop totalt.
Som tex. Idag är jag på det där depphumöret och tänkte snart dra mig ut i regnet på en promenad. Jag vill prata med honom men vet inte hur och jag vet hur visan blir då han blir irriterad efter ett tag på mina tankar, tyvärr.

Försök att gå lite försiktigt fram med din flickvän och säg att "vi måste prata nu och jag vill veta vad du tänker på"

Jag hoppas att det kommer lösa sig för er och att hon förhoppningsvis kommer våga berätta för dig vad som är felet.

//