Bränd

Tack Yonee! Jag tror också att han befinner sig i en lojalitets konflikt. Du får gärna läsa mina första inlägg som jag gjort i Terapisnack. Det var några månader sen som jag gjorde dom.

Reflektionist

Hoppas att du känner dig bättre idag och att du kommer fram till vad du vill med din relation.

Det viktigaste är trots allt att man kan prata med varandra och kommunicera om vilka behov eller förutsättningar man ser för att kunna ha en relation med varandra..

Det tar på krafterna när det blir så många inblandade och man känner att förhoppningarna kanske inte infrias på det sätt man skulle vilja.

Yonee

Hej där,
nu har jag läst dina tidigare inlägg och du har det verkligen jobbigt. Det handlar nog inte bara om lojalitetskonflikt...Du skriver att han blev övergiven som barn. Det är ett trauma som troligtvis satt djupa spår.

Du frågar om och om igen om du kan lita på honom. Och frågan är relevant utifrån hans agerande. Men kanske är det så att han i sitt (o)medvetna ställer sig samma fråga. Kan han lita på dig och din kärlek? Och hur stark är den?

När vi bär med oss svåra händelser från barndomen, såna som gjort oss otrygga och rädda så väljer vi ibland mellan två strategier. Antingen söker vi överdriven bekräftelse på att vi är älskade, blir klängiga och kontrollerande. Eller så blir vi distanserande och reagerar med avståndstagande. Detta är förstås en grov generalisering men ofta förekommande mönster. Du kan ju fundera över ditt bagage och om du har något av dessa mönster.

Jag vill egentligen inte göra förhastade analyser så som jag gjort nu och jag kan ha totalt fel. Men jag har själv belastningar från min tidiga barndom. Det var nog först efter 40 som jag insåg att det ställde till det för mig, inte minst i kärleksrelationer. Och det var nog just det – mötet med mitt livs stora kärlek och de efterföljande problemen som fick mig att ta steget att börja reda ut mitt barndomstrauma.

Du kan kanske fundera över hur du kan stärka och hela dig? Och ta reda på om han är villigt att gå samma väg? Är han det så fundera på om du vill och orkar stå kvar vid hans sida. Själsligt arbete tar tid, är smärtsamt, och kräver hårt arbete…

Lycka till!

Bränd

Tack Yonee! Javisst är det jobbigt. För han hör inte av sig nästan nånting, utan vi brukar träffas på helgerna, för mig känns det inte riktigt bra även fast vi har det bra tillsammans. När jag frågar honom vad han har för känslor för mig så svarar han JAG VET INTE...Och jag är känslomässigt störd. Jag tror nog att jag ger upp, för jag mår inte bra av att ha det så här. Eller vad ska jag göra?

Bränd

Tack Reflektionist! Det är skönt att höra vad andra har att säga om det hela. Men jag mår inte bra av det här och jag ger nog upp. Eller...?