Hösthyacint

Den här mannen jag tänker väckte just de behov som jag kände fattades i mitt liv och han fyllde verkligen på med detta. Väckte mina slumrande behov som jag ihade stängt av eller inte vågat känna på. Inte så konstigt då att jag blev så förtjust i honom och vill ha mer av hans sällskap. Jag har bearbetat mycket av denna tomhet nu men jag känenr fortfarande att jag är mycket attraherad av denna man.
Hur jag gjort..jag har distanserat mig i kontakten med honom, satt igång lika olika renoveringsprojekt med min bostad och per automatik har det gjort att jag får mer fokus på dessa projekt och kan lite lättare släppa taget. och i sanningens man så tror jag också denna man kanske också i sina tidigare erfarenheter har "älskat för mycket" och det är detta man känner igen sig hos varandra...

CellomK

Har du fyllt din tomhet med renoverginsprojekt? Det var nog inte riktigt så jag menade... Om man hela tiden försöka fylla utrymmet kommer det gång på gång tömmas, eftersom inget varar för evigt, och man har en ond cirkel...
Jag tror nog att man måste bli kvitt själva tomhetskänslan, lära sig att älska sig själv mm... Hur gör man det? Någon som har det bakom sig?

Värkmästare

Hej!

Jag gjorde det genom att gå i terapi och fundera över min barndom. När jag förstod orsaken och bearbetat den släppte det "svarta hålet" , den tomhet jag hade inom mig. Jag började också se de mönster jag handlat efter i tidigare relationer.

kattenL

Jag gick också i terapi och bestämde mig för att vara utan män i minst ett år! Det var det bästa jag har gjort. Blev lyckligare, självsäkrare och nu är det snarare så att männen jagar mig än tvärtom. Läste förresten boken "kvinnor som älskar för mycket" och kände igen mig i den, men det var först efter jag hade förändrats.

Var så himla nöjd med mig själv att jag hade förstått det här och var lycklig på egen hand, men nu kom tydligen nästa steg. Har träffat världens underbaraste - på alla sätt - man som jag nu är tillsammans med. Har en känsla av att han verkligen kan vara den rätte. Men vad händer med mig nu då? Jo jag får panik! Känner att jag inte riktigt duger för honom, att han är för bra och att jag är den som är dålig. Men det är nog bara att rida ut känslorna och hålla mig till honom. Jag vill verkligen ha honom och tänker inte låta några mindrevärdeskänslor, som egentligen inte är rättfärdiga förstöra vår relation.

Men det har fått mig att reflektera över varför jag valde trasiga män tidigare:

1. Killen är hela tiden sämre än mig, dvs. jag kan bara göra honom bättre och jag är i stort överläge
2. Någonstans inuti mig visste jag att det inte skulle hålla och det blev lättare, slapp på så sätt den verkliga närheten. Killarna öppnade sig men jag var inte tvungen att öppna mig totalt.

Det var alltså lätt på ett sätt att välja dessa män.

Nu står jag med världens guldklimp till man och jag är som Bambi på hal is, har aldrig i hela mitt liv varit så lyckligt lottad men har heller sällan varit så LIVRÄDD för en relation. Det är ju på ett sätt, när man väl har kommit över att man behöver en kille för att fylla tomromet, superläskigt att släppa sitt liv som man själv har skapat och som man är nöjd med, för att släppa in en annan människa.

Nog om allt!

Lycka till alla män som kvinnor som "älskar för mycket", jobba på att älska er själva, alla finner nog sin egen väg att gå för det. Det jag skulle säga är försök att förstå er själva och gör det ni vill göra med livet. Sitt inte och vänta på att någon ska hålla er i handen genom hela livet. Odla era vänskapsrelationer!

Kramar från en något LIVRÄDD men LYCKLIG KattenL

Värkmästare

Hej!

Jag känner igen det här. Har nu träffat en underbar man som älskar mig för den jag är och jag älskar honom. Men det känns för bra för att vara sant.Jag är inte värd honom på nåt sätt och väntar på att någon katastrof ska inträffa. Jag har haft svårt att ta det till mig och för att släppa honom nära.

Tidigare valde jag tydligen män som avvisade mig och hade svårt för att visa känslor, bara för att jag inte ville släppa någon in på livet. Att jag nu väntar på att något ska hända beror antagligen på mina tidigare negativa erfarenheter av män och min rädsla för separationer. Min mamma har också alltid haft svårt för att visa och tala om känslor.

Men nu försöker jag njuta av livet här och nu och släppa alla sådana tankar. Jag vet ju varför de kommer. Att massera varandra har funkat bra för att jag ska kunna slappna av och känna tillit. Men jag har också talat med min man om hur jag känner.

Hösthyacint

Hej!
Helt klart rädsla att släppa in en annan människa i ditt liv...
Jag har idag en känsla av att jag valde min förre man (på ett omedvetet plan) eftersom han inte "engagerar sig på djupet" , inte oengagerad som person, men det är ingen jag skulle behöva störtdyka ner i känsloförrådet med efetrsom han inte efterfrågade detta i äktenskapet.-
Förhållandet präglades också av att han var på längre tjänsteresor varje vecka och detta gjorde också att vi inte behövde dras in i varandra på djupet. Vi var nog båda nöjda att vardagen fungerade och att barnen hade det bra...
Att välja någon som är borta mycket säkerställer ju också att man inte behöver släppa in den andra på djupet...

leelo

ja har alltid undrat om jag är en av de, men va fan ja tror mer att det är besatthet än kärlek ...ifs så har ja bara känt så för en enda kille men ändå, ja stör mig... har ingen kontroll över mina tankar, känslor och hela mig själv

Big Country

Hej.

Jag är en kille som har detta problem.
Jag har mått dåligt i över 10 år jag har haft depressioner och ångest men jag är på bättringsvägen.

Jag träffade en tjej som bor 100 mil ifrån mig på nätet för ca 2 år sedan som också har liknade problem som jag, vi har haft nästan daglig kontakt via mail och msn hela tiden, men nu så har vi även mycket sms kontakt och vi har pratat på telefon ett par gånger och det har verkligen kännts jättebra.
Den senaste månaden så känns det som att vi har kommit väldigt nära varandra vi har skickat en massa söta sms till varandra m.m.
Nu är det så att jag har blivit väldigt kär i henne och den senaste veckan så har jag tänkt på henne från morgon till kväll jag kan inte släppa henne ur mina tankar.
Det är verkligen kaos i mitt huvud, jag är väldigt glad att jag har fått kontakt med en sån underbar tjej men samtidigt är jag väldigt rädd att jag ska förlora henne.
Hon har en period nu då hon har mycket ångest och hon har skurit sig för några dar sen så hon fick åka in och sy, och det får mig att må väldigt dåligt jag vill verkligen hjälpa henne jag försöker att stötta henne så gott jag kan men jag känner mig så hjälplös när jag är 100 mil bort, jag vill inget hellre än att flytta till hennes stad så jag kan finnas där för henne när hon mår dåligt.

Jag har aldrig haft ett förhållande p.g.a att jag har mått dåligt med det men det har alltid varit nått som jag har verkligen har saknat i mitt liv, att ha nån att krama om, att ha nån att mysa med på kvällarna, nån som jag kan ge all min kärlek till.
Jag har också haft dåligt självförtroende i hela mitt liv och det är sällan jag har några bra tankar om mig själv det är mest tankar på att jag inte duger och att jag är värdelös och att ingen tycker om mig.
Jag tror det som gör att när jag nu har träffat en tjej som verkar tycka om mig, så är det en sån overklig känsla för mig när hon skriver att hon tycker om mig jättemycket och att jag är en underbar kille o.s.v så då blir det liksom en explosion av känslor och det gör att jag föll pladask för henne så fort.

Jag har märkt att jag också har fått en oerhörd rädsla att förlora henne jag är verkligen livrädd för det, och jag är rädd att mina känslor för henne ska förstöra våran vänskap, det är nästan så jag önskar att jag aldrig blivit kär i henne för hon är den bästa vän jag någonsin haft men jag har ingen kontroll över mina känslor för henne, jag tycker ju så otroligt mycket om henne.

Jag hoppas att ni förstår det jag skrivit, jag är så trött för jag har sovit så dåligt den här veckan jag har mest legat och tänkt och grubblat på mina känslor så det har inte blivit så mycket sömn så det kanske blev lite tjorvigt skrivet.

MVH Patrik

__________________
The luck of a thousand stars can´t get me out of this.

Reflektionist

Man söker sig till det välbekanta sägs det och det verkar ju som om ni har liknande erfarenheter.

Många människor väljer en relation där de visserligen tycker om och respekterar sin partner men utan de starka känslor som kan skapa rädslor. Det är tryggt att leva med en människa som man älskar på sitt sätt men utan det där yttersta engagemanget, man vet att världen inte skulle rämna om man separerade och att livet går vidare.

Det är rädslan för att bli övergiven som spökar, en känsla av att behöva bli sedd och bli bekräftad för att vara någon och kanske också rädsla för att behöva lämna ut sig själv på gott och ont, starka känslor definierar oss och vi blir rädda för att inte räcka till...

Trygghet kan ju vara skönt på sitt sätt och det är nog inte fel val, men det blir fel val om man kanske längtar till något annat..

CellomK

nu hade jag tänkt att jag skulle skaffa mig denna bok och läsa igenom den, men jag hittar den inte någonstans... där den finns är den slut... några tips?