Ebba grön

Hej!
Är gift sedan 12 år har 3 barn. När min man och jag träffades var vi himlastormande kära och allt var väldigt bra tyckte jag då. Mer och mer inser jag att vi har "glidit isär" för vardagen är ju mer än hektisk. Det känns som om vi aldrig hinner avsluta samtalen vi påbörjar, vi går aldrig på djupet med någonting, utan livet bara rusar på. Sexlivet har funkat väldigt bra genom åren men de senaste månaderna har jag tröttnat på att vi i åratal egentligen inte pratat eller umgåtts så jag känner mig så tom och ointresserad av hela honom. Som tecken på det har jag slutat att lägga mig i min säng på kvällen utan jag har börjat "råka " somna vid tv eller med något av barnen, och nu inser jag att vi inte haft något gemensamt i förhållandet på flera år utom våra samtal om barnen och jobbet. Min man är typ "snäll" därför grälar vi sällan, vi hjälps åt i hushållet och ekonomin är ok. Våra vänner tycker vi har det ultimata förhållandet. Jag är så less på alltihop. Ibland undrar jag om vi någonsin skulle fortsatt förhållandet från början om inte jag blivit med barn innan vi kanske var mogna för ett fast förhållande, jag tror egentligen att min man var ganska tveksam då, så jag undrar om han verkligen innerst innerst inne ville detta eller om han helt enkelt "ställde upp". Ibland när jag frågat honom säger han att han var lite tveksam då eftersom jag på den tiden levde under ganska mycket stress och var nog egentligen lite utbränd och typ "lättretad" på sätt och vis. Mitt humör var ganska ojämt, men det är inte så nu. För ett år sedan var det en kille som jag träffade genom jobbet som blev väldigt kär i mig och jag lite i honom också, det var förstås väldigt spännande och vi hade lite chatt och sms och telefon- kärlek. Sågs ibland men bara som kollegor, förutom en gång då vi kysstes lite. Han ville att vi skulle flytta ihop och osv osv, men det var helt otänkbart för min del, var inte redo att bryta upp och bara tanken på att såra mina barn fick mig "nykter" igen. Jag har aldrig berättat för min man, orkar inte. Vet hans inställning till otrohet när det gällt våra vänner osv, det skulle han inte förlåta. Nu har jag märkt att han verkar öppnare när det gäller andra tjejer han hälsar och pratar och "öppnar" för kontakt med andra. Han är lite flörtig ibland och jag känner mig alltid lite osäker på om han verkligen är så reko som alla tycker och tror. Ibland undrar jag om han har en hemlig angenda.. Han vet att jag är ganska svartis så det känns som om han vill såra mig, jag pallar inte att längre, är helt förvirrad över läget, självklart är den enkla lösningen att vi måste PRATA men jag vet inte hur vi ska komma vidare, har föreslagit äktenskapsrådgivning, då svarade han -gå du om du har behov av det, jag mår bra!Skulle vara så tacksam för någons åsikt, det finns absolut ingen jag kan prata med om detta eftersom jag på sätt och vis tycker att det är bra att föräldrar och vänner tror att allt är bra, då slipper barnen höra saker som kan oroa dem i detta läget.
Blev jätteglad när jag av en slump hittade denna sida idag, sökte på google " hjärtesorg" och där någonstans kom ni upp.
Många hälsningar
ja just det "hjärtesorg" blir bra för jag är egentligen väldigt väldigt ledsen..

iian

Hej Ebba grön

Du måste prata med din partner. Jag förstår att du tycker att jag är jobbig som skriver så. Men Du måste säga att du inte mår bra så som det är nu. I en relation så behöver man ju hjälpas åt. Om den ena inte mår bra i relationen så behöver man prata om det tillsammans och på så sätt har man båda ett ansvar.

Jag vet inte hur du tog upp förslaget med att gå till en familjerådgivare. Men han ville tydligen inte för han själv mådde bra som du skriver. När det gäller en relation så behöver man ta att gemensamt ansvar för den. Och jag tänker att du behöver säga att du inte mår bra i relationen. Det kan ju krävas en del att sätta ord på det. Så fundera på vad det är du vill förmedla. Hur skulle du vilja att det var? Vad är det du saknar? Vad är det som gör att du mår dåligt, mer konkret? Vad har du för behov? Vad skulle du må bra av? Det är ju sådant som man alltid behöver prata om.

Pratar man aldrig om sådant så blir det ju jobbigt till slut. Det blir bara en vardag som ska fungera med barn o rutiner och allt vad det nu är. Men vi behöver ju ofta mer för att det ska fungera i längden. Men du behöver faktiskt prata med honom.

Att du hade en liten förälskelse på sidan om säger ju att du skulle behöva nåt mer i ditt liv än bara att få familjelivet att fungera rent praktiskt. Prata om det. Oavsett om ni skulle få det att fungera eller inte så behöver ni prata.

Om du inte tar upp något med honom så stänger du honom ute från det som är ert gemensamma ansvar. Han måste få veta hur du mår annars kan han inte ens ta ansvar i er relation.

Lycka till!/iian

Ebba grön

TACK snälla iian för att du tog dig tid att svara. Det är så sant att vi behöver prata, tystnaden blir bara mer och mer påtaglig. Min rädsla för att prata är nog för att vi inte är så bra på det alls. Anledningen är nog också för att det är så komplext. Hur kommer man fram till lösningar på problem som ju egentligen är väldigt flera år gamla. När vi börjar prata fastnar vi oftast i mönster och liksom kommer ingen vart. Är så trött på att "sexet" är försonings arenan hela tiden. Om det bara gällt mig ser jag INGEN anledning att stanna i relationen faktiskt, men våra barn betyder allt för mig och jag klarar inte av att se dem slås i spillror. Flera av våra vänner har skiljt sig och barnen frågar ofta-mamma du och pappa ska väl aldrig skiljas?? Vem vill orsaka sina barn onödig oro och magknip? Jag svarar alltid -nej det ska vi inte.....
Vet varken ut eller in just nu.....Jag gör säkert fel på det sätt jag tar upp saker med min man, han blir alltid väldigt defensiv och misstänksam. Om jag tex säger att jag blivit svartsjuk vid ett tillfälle säger han direkt- "genom andra känner man sig själv, varför undrar du hur jag tänker- vad rör sig i ditt eget huvud när det gäller andra män osv osv. Det blir SÄLLAN konstruktivt. Det som förbryllar mig i dessa meningslösa ordbyten, som vi har, är att jag ju vet att han verkligen kan förstå om han vill eftersom jag ser att han kan vara väldigt, för att inte säga ovanligt förstående när det gäller våra vänners dåliga förhållanden och relationer, då tycker jag att han "läser" av väldigt bra och har kristallklar bild och kan säga saker som "han får skylla sig själv eftersom han verkligen kränkt henne, inte konstigt att hon är ledsen osv. osv.....Ibland har jag undrat om det kan vara så att han är rädd för att prata ut med mig för att han är rädd för att det vi ser då kanske skulle innebära att vi inser hur illa det är, och att vi kanske skulle inse att äktenskapet står på ruinens brant. Det tror jag kanske att han inte vill inse. Han sa en gång att om du skulle lämna mig skulle jag aldrig vilja ha någon annan, det skulle jag aldrig klara osv osv.......
Tack för att ni finns därute, känner mig inte så ensam längre
skriv gärna en rad....
Hälsningar
Ebba