Djanette

Tack för ditt svar

Jag försöker förtränga det som hände.. Han tänker på det mer än jag. Han säger till mig att det går inte en dag utan att tankarna finns där. Jag mår absolut inte bra av det som hände jag heller. Jag blev väldigt förnedrad och det hände saker med den killen som jag absolut inte mår bra av. Men det jag mår allra sämst av är att se hur illa jag gjort min sambo. Jag har såna skuld och skam känslor så när vi pratar om det så slutar det alltid med att jag bara bryter ihop och gråter. Jag känner att jag inte är värd honom och att jag har förstört hans liv. Jag vill ju bara göra honom lycklig och jag älskar honom mer än allt annat på denna jord. Jag inser att vi måste bryta, att jag måste släppa honom fri så att han kan få må bra.. Det är det viktigaste.. Men sen kan jag inte det iallafall.. Han är mitt livs kärlek och den jag letat och väntat på i hela mitt liv.. Jag kan INTE bryta fast jag egentligen är skyldig honom det...

Jag ska svara på det du frågade om..
Han visste om att killen fanns när vi träffades, han visste att vi skickade sms till varandra en tid efter att vi träffats. Men sen ljög jag och sa att vi slutat med det, jag ljög och sa att vi inte hade någon kontakt längre. Så jag höll inte bara tyst utan jag ljög..

Jag vågade inte släppa fram mina känslor och jag vågade inte tro på honom. Han hade ett 24 årigt förhållande bakom sig och har varit otrogen mot henne många ggr.. Jag visste att han träffade tjejer bakom hennes rygg. Han sa till mig att den dagen jag kom in i hans liv så tog det gamla livet slut. Det har bara funnits jag sen dess.. Men hur skulle jag våga tro...?
Men han vill inte lyssna på att det var så att jag faktiskt inte vågade tro på honom och att jag inte tyckte att han gjorde nåt åt sin situation.. Jag kände så.. och det känns lite ledsamt att han tycker det bara är skitsnack, att det bara är nåt jag skyller på för att rädda mig själv.. Det var inte så... Jag orkar knappt försvara mig längre när vi diskuterar detta. Jag försöker ibland att säga att det var så jag kände.. Men det tar han inte in...

Men åter till mitt svar på frågan... Ja jag ljög..

Jag bad honom om en andra chans och han ville att vi skulle försöka att börja om och lära känna varandra på nytt..
Han flyttade från sin sambo och jag kände då för första gången att han faktiskt menade det han sa.. Att han älskade mig.. Att han lämnade henne..
Jag kämpar som en tok för att bygga upp förtroendet igen.. Jag tror att han idag vet att jag aldrig skulle göra så mot honom igen,... Vi har kommit en bra bit på väg.. Han säger att han känner min kärlek och att han inte tror att jag ska bedra honom igen.. Men han kan inte sluta tänka på det som var tidigare.. Jag går med på att prata om det... Men är så jobbigt att ungefär varannan dag hålla på med detta.. Jag har sagt att vi måste föröka leva i nuet och ta hand om varandra.. annars kommer detta att ta slut.. hela förhållandet blir destruktivt.. Vi tappar glädjen och känslan av att vara kär... vi gråter och gråter.. Vi älskar varandra.. men känns så hopplöst... Jag Älskar honom.. Jag vill leva med honom, Jag vill bli gammal med honom.. men börjar bli rädd att detta är en riktigt sorglig kärlekshistoria.. Att vi inte kan leva med varndra, men inte heller utan varandra...

Anette