Djanette

Hej
Denna historia är lång, men ska försöka korta ner den..
Förra sommaren så träffade jag en kille lite då och då.. Han var gift och jag var singel.. Vi träffades enbart för sex.. Vi hade kul..Inga löften och inga förpliktelser.. För mig kändes allt bra till en början.. Jag hade för ett halvår sedan gått igenom en skilsmässa och hade liksom bestämt mig för att inte binda upp mig på länge.. Han träffade fler än mig och även jag dejtade andra..
Det som är det hemska är att i oktober så träffade jag en kille som verkligen blev betydelsefull för mig.. Han var mannen i mitt liv.. Det var nåt helt annat än det jag upplevt tidigare.. Hade aldrig träffat nån som han förut.. Han blev verkligen störtförälskad i mig.. Och jag i honom.. Men jag var så rädd att bli sårad.. så rädd att jag skulle bara bli hans älskarinna.. Jag fattade ju inte då hur mycket jag betydde för honom.. Vi träffades en hel del och han åkte sen hem till sin sambo och jag till ensamheten.. Jag hade fortfarande kontakt med killen som jag dejtat under sommaren.. Vi träffades ett par ggr i november och hade sms kontakt varje dag ...det berättade inte jag för honom.. Han hade ju sin sambo... och jag tänkte att så länge som han inte gör nåt åt sin situation så har jag ingen anledning att göra det åt min situation heller.. Jag visste ju inte vad han menade med mig egentligen.. iallafall så slutade detta förstås med katastrof.. Efter många turer och många lögner så berättade jag sanningen för honom.. När jag nästan förlorat honom.. Jag berättade.. tyckte att det var jag iallafall skyldig honom.. Han blev så jävla sårad... helt fullkomligt knäckt.. Jag hade insett vad han betydde för mig.. Jag höll på att gå i tusen bitar när han var på väg att försvinna ur mitt liv..Det var ju då först som jag fattade HUR mycket han betydde för mig... I samma stund så hade han bestämt sig för att lämna mig.. Men vi träffades och pratade.. Han ville ge mig en chans, oss en chans... för han sa att jag är hans livs stora kärlek.. Vi skulle försöka att börja om.. glömma det som varit.. Vi Älskar verkligen varandra.. Men vi har det jättejobbigt nu.. Han kan inte glömma att jag svek och lurade honom.. Vi kommer inte vidare.. Han vill verkligen.. Han lämnade sin sambo och vi har flyttat ihop sen 5 månader tillbaka.. Vi vet båda att vi är helt rätt för varandra.. Att vi inte kan leva utan varandra.. Har aldrig upplevt detta någon av oss tidigare.. Vi pratar om skiten.. Vi gråter och vi kämpar.. Men det sitter som en djup tagg i honom att jag gick bakom hans rygg.. Jag har försökt att förklarat att jag såg det som att han inte lämnade sin sambo.. att jag var rädd och osäker.. Att jag inte vågade tro på honom.. Har alltid haft dåligt självförtroende och i mitt 11 åriga äktenskap fanns ingen kärlek, ingen som brydde sig om mig. Jag var ensam, vilsen och så jävla rädd... Jag fattade ju inte att jag kunde betyda så mycket för honom.. trodde inte att nån kunde tycka om mig på det sättet.. Jag vet att han älskar mig sååå mycket... jag känner ju det.. Jag avgudar honom.. Han ger mig precis allt jag nånsin drömt om.. Han är min tvillingsjäl.. Vi läser varandra som en öppen bok.. Har aldrig upplevt nåt liknande. Han kan inte sluta tänka på det som hände... att jag gick bakom hans rygg.. Vi VILL verkligen komma vidare.. Han säger det själv också... Att han måste lära sig att tänka om.. Men sen går det iallafall inte.. Jag hittar honom hemma i soffan med ångest som lyser i ögonen.. Jag ser hur han lider... inte alltid... vi har såna otroligt fina dar och stunder också.. Annars hade man ju aldrig orkat... Jag är så rädd att detta ska ta slut pga att vi inte kan glömma och komma vidare... Jag kan inte leva utan honom och han säger samma sak... Vad ska vi ta oss till med... ?? Har föreslagit terapi , samtal .. men inte lätt att få någon tid för sånt.. Och jag vet ärligt talat inte om det är rätt grej heller... Är det bättre att försäka att sluta prata om det... tysta ner det... har tänkt att om vi pratar om skiten som gör ont... så kanske såren läker fortare... men vet ärligt talat inte om det är så.... Vi älskar varandra och vill leva livet tillsammans... Ska denna dumma grej få förstöra allt... är en sorglig kärlekshistoria isf... Är det nån som har några råd... tips.. vad som helst... ??

Sorin

Hej,

Jag har i alla fall några funderingar.

För mig låter det som att det är han som behöver prata om detta med någon. Som jag förstår det så är det han som är bekymrad av det som hade hänt.

En sak som inte är tydlig i din redogörelse är om du ljög för honom direkt. Det jag undrar är om du specifikt sa till honom att du inte umgick med någon annan man på samma sätt som du umgick med honom. Sa du det till honom? Eller var det mest som att du höll tyst om den andre killen?

Detta är viktig eftersom det blir lättare att förstå om hans reaktion är mer eller mindre förståelig. T.ex. om du ljög för honom direkt, tycker jag att hans reaktion är mer förståelig än om du inte berättade någonting. Det kan låta konstigt men med tanke på hur er relation såg ut tidigare tycker jag att så länge du inte ljög för honom direkt och specifikt är hans reaktion kanske lite för stark.

Om du ljög för honom handlar det om att få honom att lita på dig. Detta måste du göra, bevisa att din eventuella lögn var någonting som kunde hända bara i det tidigare samanhanget, då varken du eller han visste vad ni hade för relation egentligen. Men han behöver själv lära sig att hantera situationen på ett annat sätt än vad han gör nu.

Jag skriver inte mer nu, innan du berättar mer konkret om vad "din lögn" handlade om. Jag kan återkomma sedan när det blivit tydligare.

Sorin

__________________
Vill du boka en samtalstid med Sorin? Kontakta honom på 070-2514641 eller sorin@comunicera.se

Mer om Sorin på:
http://www.comunicera.se/text/sorin_besk
http://www.metrobloggen.se/realmen

Djanette

Tack för ditt svar

Jag försöker förtränga det som hände.. Han tänker på det mer än jag. Han säger till mig att det går inte en dag utan att tankarna finns där. Jag mår absolut inte bra av det som hände jag heller. Jag blev väldigt förnedrad och det hände saker med den killen som jag absolut inte mår bra av. Men det jag mår allra sämst av är att se hur illa jag gjort min sambo. Jag har såna skuld och skam känslor så när vi pratar om det så slutar det alltid med att jag bara bryter ihop och gråter. Jag känner att jag inte är värd honom och att jag har förstört hans liv. Jag vill ju bara göra honom lycklig och jag älskar honom mer än allt annat på denna jord. Jag inser att vi måste bryta, att jag måste släppa honom fri så att han kan få må bra.. Det är det viktigaste.. Men sen kan jag inte det iallafall.. Han är mitt livs kärlek och den jag letat och väntat på i hela mitt liv.. Jag kan INTE bryta fast jag egentligen är skyldig honom det...

Jag ska svara på det du frågade om..
Han visste om att killen fanns när vi träffades, han visste att vi skickade sms till varandra en tid efter att vi träffats. Men sen ljög jag och sa att vi slutat med det, jag ljög och sa att vi inte hade någon kontakt längre. Så jag höll inte bara tyst utan jag ljög..

Jag vågade inte släppa fram mina känslor och jag vågade inte tro på honom. Han hade ett 24 årigt förhållande bakom sig och har varit otrogen mot henne många ggr.. Jag visste att han träffade tjejer bakom hennes rygg. Han sa till mig att den dagen jag kom in i hans liv så tog det gamla livet slut. Det har bara funnits jag sen dess.. Men hur skulle jag våga tro...?
Men han vill inte lyssna på att det var så att jag faktiskt inte vågade tro på honom och att jag inte tyckte att han gjorde nåt åt sin situation.. Jag kände så.. och det känns lite ledsamt att han tycker det bara är skitsnack, att det bara är nåt jag skyller på för att rädda mig själv.. Det var inte så... Jag orkar knappt försvara mig längre när vi diskuterar detta. Jag försöker ibland att säga att det var så jag kände.. Men det tar han inte in...

Men åter till mitt svar på frågan... Ja jag ljög..

Jag bad honom om en andra chans och han ville att vi skulle försöka att börja om och lära känna varandra på nytt..
Han flyttade från sin sambo och jag kände då för första gången att han faktiskt menade det han sa.. Att han älskade mig.. Att han lämnade henne..
Jag kämpar som en tok för att bygga upp förtroendet igen.. Jag tror att han idag vet att jag aldrig skulle göra så mot honom igen,... Vi har kommit en bra bit på väg.. Han säger att han känner min kärlek och att han inte tror att jag ska bedra honom igen.. Men han kan inte sluta tänka på det som var tidigare.. Jag går med på att prata om det... Men är så jobbigt att ungefär varannan dag hålla på med detta.. Jag har sagt att vi måste föröka leva i nuet och ta hand om varandra.. annars kommer detta att ta slut.. hela förhållandet blir destruktivt.. Vi tappar glädjen och känslan av att vara kär... vi gråter och gråter.. Vi älskar varandra.. men känns så hopplöst... Jag Älskar honom.. Jag vill leva med honom, Jag vill bli gammal med honom.. men börjar bli rädd att detta är en riktigt sorglig kärlekshistoria.. Att vi inte kan leva med varndra, men inte heller utan varandra...

Anette