Goldie

Hej!
Jag har en fråga som i korthet går ut på - ska man acceptera att någon "gör slut" men mig genom att inte höra av sig? Jag vill ju inte att en relation ska sluta på det viset, och för att komplicera det ytterligare finns han ju i bekantskapskretsen.

Vi har en två år lång on/off-relation bakom oss, och jag är på det klara med att vi inte ska fortsätta. Men jag tycker inte man gör så här...Nu kommer sommaren och jag vet hur det blir...grillfester, uteserveringar och allt ljuvligt som hör till. Jag är en person med stark självkänsla och ett bra självförtroende. Trots detta har jag ju stunder när jag grubblar på varför jag förtjänade att bli behandlad som ett "spermahål" sista gången vi sågs och vill helst ha ett bra avslut för att slippa se honom hemma hos bekanta och veta att "jaha, där är ju du som tyckte att det var helt i sin ordning att komma och sätta på mig och sedan inte svara på sms".

Månaderna innan denna händelserna har egentligen varit rätt lugna, vi har pratat en del och jag vet att jag vill ha mer av en relation än det han är kapabel att ge mig. Han har mycket grubblerier kring vem han är, vad han vill, varför han gör som han gör etc. Vid ett par tillfällen har han sagt att han inte gillar sig själv, och det vill jag inte att någon ska gå omkring och tänka. Men jag har ju lärt mig de senatse åren att om jag ger för mycket så hamnar vi där igen...dvs med en kvinna som mår bra och som "vill ha", och en man som tvivlar på att jag är den "rätta". Och som flyr fältet...i väntan på "den rätta".

Till sist bestämde jag mig för att låta honom vara. Han vet att han har mitt stöd, men han vet också att jag vill ha en riktig relation, som tar mig längre än denna ständiga väntan på honom.

Efter turbulensen som varit emmellanåt i vår relation kände jag att jag kunde gå vidare med någon sorts lyckosorg i hjärtat... men vidare. Som ni kanske förstår är det inte första gången han tenderat att göra så här, och han är medveten om det själv - dock gör han det likafullt...

Sen kommer Valborg. Han ringer på natten, givetvis svämmade hjärtat över...men jag höll mig. Han frågade om han fick komma och jag svarade att jag inte kunde tillåta det, fyllesex är jag inte intresserad av. Han nästan grät i telefonen och bedyrade att "...du förstår inte...det är inte så...". För att göra en lång historia kort - visst fick han komma. Vet inte vad jag förväntade mig, men det var ju som det alltid varit, enkelt och passionerat. Dagen därpå var han bakfull och inte särskilt talför men väldigt gosesugen, och givetvis blev det inget sagt då heller. Messade honom under helgen, fick ett svar men sen tog det stopp.

Det här blev långt, men tillbaka till min fråga; jag vet hur jag vill ha det, jag vet hur jag vill bli behandlad. Hur fungerar människor som struntar i det, trots att de är väl medvetna om det? Ska jag finna mig i att inte bli sedd och att mina behov stuntas i? Nu talar vi inte om att bli älskad av honom utan bara respekterad. Jag vill tillbaka till min tidiagre känsla av att det fanns ett värde i det vi gått igenom (denna text blev längre än jag tänkt, men den hade kunnat bli låååång) och jag vet att jag kan fixa det. Men då måste han prata med mig. Jag vill inte ha obehaget av honom och hans sätt att behandla mig kvar i sommar, på alla gemensamma platser och fester.

Tacksam för reflektioner...

Trollsa

__________________
Alla är vi redo att dö, men livet kan vi inte acceptera.
(Graham Greene 1904-1991)

Sorin

Hej Goldie,

Just nu får jag känsla att ditt inlägg är väldigt defensivt. Jag får en känsla att allt inte är sagt/nerskriven. Tom en känsla att du kanske är orolig för vad jag/vi kommer att säga. Vad oroar dig?

Det kan vara bara min trötthet som spökar så jag ska gå och lägga mig.

__________________
Vill du boka en samtalstid med Sorin? Kontakta honom på 070-2514641 eller sorin@comunicera.se

Mer om Sorin på:
http://www.comunicera.se/text/sorin_besk
http://www.metrobloggen.se/realmen

Goldie

Oj, vilka snabba svar, tack. Vad det är som har gjort att jag vill ha honom? Har funderat på det mycket själv. Det som är grunden är väl att jag kan ligga brevid honom, med hans armar kring mig och känna mig i nuet. Som hemma. Första gången vi gjorde detta var jag själv väldigt överraskad, det liksom bara blossade upp och tog över. Vi blev nog båda väldigt tagna över styrkan i det som hände. Jag hade inte haft en tanke på att ens titta åt hans håll innan, så snygg är han inte. Och tack och lov, nej, jag kan nu ärligt säga att jag inte vill ha honom, och jag förlåter mig själv för att han fick komma hit på Valborg. Jag hade druckit lite, och kände mig ensam.

Defensivt är nog faktiskt riktigt. När jag satt och skrev tänkte jag att "det här är ju ett ganska litet problem", har ju läst en del på sidan och ja....I-landsproblem, helt klart. Men icke desto mindre mitt problem. Jag har inte skrivit ner allt som hänt för det skulle bli långt, och jag har försökt vara saklig istället för känslosam. Jag kanske också är lite orolig för er respons, stundtals kan jag känna mig patetisk över att jag alls tänker på det här. Det är ju så uppenbart att han inte är vard det jag kan ge.

Men åter...jag lämnar inte ett förhållande så här, och jag vill heller inte bli avpolleterad på detta sätt. Jag vill göra mitt avslut så att jag känner mig ok med allt som händer och sker i sommar, och på framtidens bröllop etc. Vad gör jag?
Hoppas ni sov gott.

Trollsa

__________________
Alla är vi redo att dö, men livet kan vi inte acceptera.
(Graham Greene 1904-1991)

Goldie

Jag är helt inne på din linje. Jag har "etablerat" kontakt med honom och tänker ta det här. Jag vet att han skäms, men att bara låta det vara känns som att ge honom tillåtelse att göra så här. Jag har även läst din tråd, och lider med dig. Tack för att du skrivit och kämpa på, du är värd guld.

Trollsa

__________________
Alla är vi redo att dö, men livet kan vi inte acceptera.
(Graham Greene 1904-1991)