Prövningar & oenighet om framtiden

Lyckosträverskan · 2008-06-12, 00:32

Inlägget borttaget

Trollsa · 2008-06-12, 01:54

Åh, jag gråter när jag läser det här.... Du har gått igenom så mycket, och ändå kommit stark ur det!

Varför låter du hans krav vara normgivande för er relation? Om du vill gifta dig och han inte vill, borde era argument vara lika viktiga. Jag menar, funderar han på att gifta sig för att du önskar det på samma sätt som du försöker acceptera att han inte vill gifta sig?

Att låta dig tro att ni skulle bilda familj, när du var sjuk, för att sen ta det ifrån dig nu.... nej, fy så grymt!

Att han inte vill varken i ord eller fysiskt visa att han tycker om dig måste vara det största problemet. Jag skulle bli tokig!

Är det inte dags att du funderar igenom er relation? Får du det du behöver och vill ha för att växa som människa och vara lycklig? Ser du en framtid med honom? Kan du tänka dig att leva som ogift? Utan barn?

Det finns så mycket att fundera på för dig. Jag hoppas att du är stark nog att sätta dig själv i "första rummet" och verkligen klura ut vad du vill med ditt liv.

Kram,
Trollsa

Lyckosträverskan · 2008-06-12, 09:57

Tack Trollsa för att du tagit dig tiden att läsa mitt långa meddelande.

Jo, det här med att sätta mig själv i första rummet har av någon anledning varit lite svårt sista tiden trots om behovet är större än någonsin. Jag har väl blivit så inställd på att det här bara SKA funka att jag varit beredd att göra nästan vad som helst för det. Och på många sätt tror jag att de "uppoffringar" jag gjort och gör är värt det och att jag kommer att få skörda frukterna av det i sinom tid. Faktum är att jag inte ens tagit ordet "uppoffring" i min mun förrän senaste månaderna.

Jag tror jag vet vad jag vill med mitt liv - men jag börjar undra om det någonsin kommer att gå att matcha med min pojkvän, som jag älskar...

2008-06-12, 00:32	#1 (permalink)
Lyckosträverskan Member Silvermedlem Reg.datum: Jun 2008 Ort: Skövde Inlägg: 58 Krediter: 228	Prövningar & oenighet om framtiden Inlägget borttaget Senast redigerad av Lyckosträverskan den 2008-06-12 klockan 21:06. Anledning: För detaljerat för att kunna hållas anonymt

2008-06-12, 01:54	#2 (permalink)
Trollsa Senior Member Platinamedlem Reg.datum: Oct 2007 Inlägg: 608 Krediter: 1 917	Åh, jag gråter när jag läser det här.... Du har gått igenom så mycket, och ändå kommit stark ur det! Varför låter du hans krav vara normgivande för er relation? Om du vill gifta dig och han inte vill, borde era argument vara lika viktiga. Jag menar, funderar han på att gifta sig för att du önskar det på samma sätt som du försöker acceptera att han inte vill gifta sig? Att låta dig tro att ni skulle bilda familj, när du var sjuk, för att sen ta det ifrån dig nu.... nej, fy så grymt! Att han inte vill varken i ord eller fysiskt visa att han tycker om dig måste vara det största problemet. Jag skulle bli tokig! Är det inte dags att du funderar igenom er relation? Får du det du behöver och vill ha för att växa som människa och vara lycklig? Ser du en framtid med honom? Kan du tänka dig att leva som ogift? Utan barn? Det finns så mycket att fundera på för dig. Jag hoppas att du är stark nog att sätta dig själv i "första rummet" och verkligen klura ut vad du vill med ditt liv. Kram, Trollsa __________________ Alla är vi redo att dö, men livet kan vi inte acceptera. (Graham Greene 1904-1991)

Ämnesverktyg
Visa utskriftsvänlig version E-posta den här sidan
Visningsalternativ
Linjär visning Växla till hybrid-visning Växla till trådad visning

2008-06-12, 09:57	#3 (permalink)
Lyckosträverskan Member Silvermedlem Reg.datum: Jun 2008 Ort: Skövde Inlägg: 58 Krediter: 228	Tack Trollsa för att du tagit dig tiden att läsa mitt långa meddelande. Jo, det här med att sätta mig själv i första rummet har av någon anledning varit lite svårt sista tiden trots om behovet är större än någonsin. Jag har väl blivit så inställd på att det här bara SKA funka att jag varit beredd att göra nästan vad som helst för det. Och på många sätt tror jag att de "uppoffringar" jag gjort och gör är värt det och att jag kommer att få skörda frukterna av det i sinom tid. Faktum är att jag inte ens tagit ordet "uppoffring" i min mun förrän senaste månaderna. Jag tror jag vet vad jag vill med mitt liv - men jag börjar undra om det någonsin kommer att gå att matcha med min pojkvän, som jag älskar...