Lizzieloo

Jag har ett stort problem som jag upprepar gång på gång. Senast nu var en kille som var otroligt gullig men han blev så förtjust i mig bara efter några dagar då vi umgåtts. Jag fick fullständigt panik då han ringde 8 gånger en dag för att höra min röst, skicka mess på mess och berättade vår framtid* för mig. Jag klarade inte av att det gick så snabbt och att han kom så nära inpå så jag stötte ifrån mig honom och sa att jag inte just nu ville ha något och behövde tid för mig själv. Jag insåg mitt dumma misstag två månader efter och berättade det för honom. Jag sa att jag skulle vilja börja umgås med honom igen och se om det kunde bli något denn gången. Han hade då börjat träffa en annan tjej och var chockad över hur jag kände. Han sa att han önskade att detta hade hänt tidigare och jag förklarade att jag inte var redo innan. Han sa till mig att han var tvungen att fundera och jag sa till honom att om han hellre ville vara vänner så kunde han titta mig i ögonen och säga det och jag skulle acceptera det. Han kunde inte det. Vi lämnade varandra och han sa att han hör av sig. Han skulle välja. Jag förstår att han hade rädslan att bli nekad en andra gång. De tre veckorna efter det bestod mest av bortförklaringar att han inte hade tid att träffas om man messa honom. Men när jag sedan gick till gymmet kunde jag höra han ropa mitt namn och komma fram och var jätteflörtig men inget mer. Jag tyckte det var fruktansvärt tråkigt när kommenteraren "åh vi kan väl umgås" kom gång på gång på tal från honom men handling fanns inte där. Jag blev ledsen och sa till han på skarpen och frågade honom varför han undvek att träffa mig själv? Han sa att han inte visste vad han ville och skulle han träffa mig så skulle det ju hända något. Och på honom lät det som något farligt. Han lovade att han skulle höra av sig den kvällen. Det gjorde han itne. (2 veckor sedan) När jag träffade på honom i förrgår så tittade vi inte ens på varandra. Han sa hejdå till andra i gänget jag satt med för han skulle hem under sommaren (hgskolestud) och jag sa inte ett ord till honom. Jag
skickade ett mess efter han gått att jag tycker det är tråkigt det blivit såhär. Och då svarade han att han förstod inte varför. Sedan skrevs det inget mer. Väl hemma så fick jag reda på att han gått och blivit ihop med den andra tjejen (som visade sig känna många av mina vänner). Han hade lagt upp massa bilder på henne och honom kramandes på communitywebben och kommentaren. Världens bästa tjej. Det gjorde / gör ont kan jag säga.
Jag skäms för mig själv, för det är ju mitt eget fel. Jag tryckte bort honom.

Men såhär är det jämt. Jag pötter bort ointressanta killar och sedan när de hittar någon annan är jag förstörd. Dock med denna killen kom jag på det innan jag fick reda på att han träffade en annan tjej. Men det är samma sak varenda gång. Jag vill ha det som alla andra har men när jag har chansen spolar jag den. Och han var ju inte är speciellt ärlig mot mig. Känner mig dum och inte ens sagt något till vännerna över mitt , som jag kallar det, misstag att säga något till honom.

Hur bryter jag mönstret? Hur ska jag tänka?

sadandregret

hej tjejen!

Jag har samma problem som dig...inte enkel sits vi e i....jag blir oxa ledsen varje gang d blir fel... vad ska vi ta oss till?..ja det e en bra question....tips till oss?...jag behover d me....

Sorin

Hej Lizzieloo,

Det är alltid så tråkigt när det inte blir så som vi önskar. Samtidigt kan vi aldrig veta om det egentligen var så dåligt i det långa perspektivet att våra önskningar inte blev verklighet.

Det första jag får upp i mitt huvud är:
Hur gammal är du?
Hur ofta har detta hänt och vad är likheterna och skillnaderna mellan de olika gångerna?

Sorin

__________________
Vill du boka en samtalstid med Sorin? Kontakta honom på 070-2514641 eller sorin@comunicera.se

Mer om Sorin på:
http://www.comunicera.se/text/sorin_besk
http://www.metrobloggen.se/realmen

Lizzieloo

Jag är 23 år gammal. Och jag är väl medveten om att jag har flera år på mig att växa "till mig på".
Jag började "pötta" bort folk efter ett förhållande som jag hade för fyra år sedan som höll i två år. Han fick alkohol problem när vi bodde tillsammans och blev våldsam och smällde till mig rätt ordentligt en gång. Jag var dödskär i killen men gjorde slut för även om jag älskade honom så klarade jag inte av tanken om vad som hade hänt. Sedan dess har jag varit okapabel att släppa folk nära inpå. Och killar har jag träffat och jag hade en förhållande på ett halvår i höstas. Men jag släppte någorlunda nära inpå och då visade han sig vara en skitstövel då han hamnade i depression. Jag har satt en otrolig skuld på mig själv att det är mitt fel att dessa lkillar börjar må dåligt och därför vågar jag inte släppa någon nära inpå.
Jag blir mer och mer reserverad och jag verkar bara ändra uppfattning av killar så de hittar den lycka som jag vill hitta och jag tror att mitt sätt att jag ser och får panik över att jag än en gång kan ha "släppt" iväg en kille osm skulle kunna vara något för mig.

Det känns lite som att jag hela mitt liv har förlorar alla jag tycker om /älskar och orkar inte förlora mer men jag är uppenbarligen inte kapabel att släppa någon nära inpå.
Till och med mina bästa vänner kan ibland tycka det är jobbigt att jag drar mig undan så mycket.

Alie

Hej,
kan säga att jag skulle gjort precis samma sak som du om killen ringde så ofta som han, planerade en framtid mm när man endast träffats en mindre stund. Lite läskigt nästan.
Att man inte vågar släppa in någon rejält på livet just för att man riskerar att bli sårad är tråkigt. Jag tycker också sådant är svårt, speciellt om man har sämre erfarenheter av förhållanden och relationer. Men som jag ofta hört och läst, så måste man satsa för att vinna, men samtidigt vara medveten om ens egna krav och gränser så man inser vad man behöver och om man får det i just denna relation.

Hoppas verkligen att det kommer ordna sig!