roligalillajag

Varfor borjar jag ma sa daligt och kanna mig ledsen varje gang min make borjar prata om att gora saker utan mig for. Det hander inte ofta, faktiskt nastan aldrig.
Men just nu funderar han pa att ta med sin brorsa ivag till en kompis som bor i annan stad for att fa ivag sin brorsa fran sin flickvan (dom har ett valdigt oroligt forhallande). Antagligen blir det att dom ar borta under en natt for att ga ut och festa en svang. Han ar ingen san som dricker mycket, han ar over det stadiet. Jag ar absolut inte orolig over att han kommer vara otrogen eller nat sant, jag litar pa honom till 100%. Men anda kanner jag mig illa till mods. Jag vill bara kunna njuta fullt ut av att fa en ensamkvall och kunna gora vad jag vill... Ena stunden kanns det underbart att ha en tjejkvall med mig sjalv medan den andra stunden kanns det forjavligt och jag borjar ma daligt igen. Jag har stallt mig fragan sa manga ganger varfor jag kanner mig sa har nar han vill ivag, men kommer inte pa varfor.
Han fragade om det va okej for mig och jag sa att jag sager ingenting om det ar okej eller inte eftersom det inte ar upp till mig att bestamma.
Jag vill bara ha lite rad pa vad jag kan gora for att jag ska tycka att det kanns okej.

Trollsa

__________________
Alla är vi redo att dö, men livet kan vi inte acceptera.
(Graham Greene 1904-1991)

roligalillajag

Tack for svaret, men som jag skrev sa har detta ingenting med svartsjuka eller att jag ar radd for att han ar otrogen. Skrev i mitt inlagg att jag ar inte orolig over att han ska va otrogen och att jag litar pa honom till 100%

Sorin

De få tillfällena han gör saker utan dig, vad påminner de dig om?

Vilka tankar dyker upp när han går och gör någonting utan dig?

__________________
Vill du boka en samtalstid med Sorin? Kontakta honom på 070-2514641 eller sorin@comunicera.se

Mer om Sorin på:
http://www.comunicera.se/text/sorin_besk
http://www.metrobloggen.se/realmen

roligalillajag

Jag ar inte riktigt saker pa det. Det kanns som om jag kanner mig lite avundsjuk pa att han kan gora saker och ting utan mig, medan jag inte har nan har i england. Kanns lite som om att jaha, sa idag duger inte jag typ, aven fastan jag vet att det inte ar sa.
Kanns som om jag far det forklarat att jag har ingen "egen" person som jag kanner har i england. Utan jag har min familj och ett par kompisar i sverige. Samtidigt som jag kanner sahar sa trivs jag med att vara sjalv. Har alltid varit lite av en ensamvarg.
Jag har berattat for maken som det ar ett par ganger och vi har pratat lite om det, sa han vet hur jag kanner mig. Eftersom det hander sa sallan sa ar det ju inget stort problem. Vi foredrar namligen att gora allting tillsammans.
Sen sa gnaller eller brakar jag aldrig om det nar han ska ivag och gora nat, eftersom jag vet att det ar mig det ar fel pa och inte det han vill gora.

Sorin

Eftersom på det du berättar verkar det som du har en ganska bra strategi för att hantera dessa situationer, undrar jag hur mycket du upplever dina tillfälliga känslor av ensamhet/otillräcklighet/(sätt själl ett passande ord här) som ett bekymmer, på en skala från 0 till 10, där 0 är inget bekymmer och 10 är mycket bekymmer/extremt jobbiga känslor.

__________________
Vill du boka en samtalstid med Sorin? Kontakta honom på 070-2514641 eller sorin@comunicera.se

Mer om Sorin på:
http://www.comunicera.se/text/sorin_besk
http://www.metrobloggen.se/realmen

roligalillajag

jag skulle val saga mellan 5 - 8, ar lite olika jobbigt. Sa hur ska jag lara mig att hantera situationen? Jag har ju inget emot att behova vara sjalv men det ar ju just dom har tankarna och kanslorna som gor att jag inte kan tycka att det kanns helt o hallet skont. Brukar ju se till att ha saker att gora, typ kaka god middag, hyra film och kaka lite godis o chips... "piffa" till det lite. Men vill bli av med detta problem fullt ut och inte ha nagot emot det overhuvudtaget.

Sorin

Visst - det skulle vara fantastiskt att bli av med den känslan helt. Men jag vet inte om det är realistiskt att förvänta dig att det ska bli så direkt. Jag tror snarare att det blir ett arbete som du får gå genom. Att du ska satsa först på att gå ner på skalan och fortsätta neråt tills tankarna och känslan försvinner eller kommer tillbaka sällan.

Jag tycker också att det låter som att du ändå har rimliga strategier på plats, och ett sunt förhållningssätt. Du vet att det är bara tillfälliga och irationella tankar och känslor. Du ser redan nu till att göra dig av med dem. Du ska veta att vi alla har irationella tankar och känslor (inom rimliga gränser förstås) och tecken på friskhet är att vi förstår att de är irationella, orimliga, obefogade, och hittar egna sätt att hantera dem.

Vi är alla ambivalenta i olika situationer, vi vill både äta kakan och ha den kvar, både vara tillsammans och delaktiga i allt och vara för oss själva. Men allt sker inom rimliga gränser och på det som du beskriver här låter det som att du befinner dig inom dessa gränser. Säg gärna ifrån om det finns mer eller någonting som jag inte har lagt märke till. Jag vill absolut inte bagatelisera din upplevelse och dina känslor. Det är bara det att just nu, utifrån vad jag har läst, tycker jag att du låter sansat och balanserat och duktig på att använda dina egna resurser för att hantera detta på ett bra sätt. Vad tycker du själv?

Sorin

__________________
Vill du boka en samtalstid med Sorin? Kontakta honom på 070-2514641 eller sorin@comunicera.se

Mer om Sorin på:
http://www.comunicera.se/text/sorin_besk
http://www.metrobloggen.se/realmen

Lats

Jag har haft extrema såna här känslor du snackar om - att inte kunna/vilja vara ensam, och detta tycker jag är ganska så intressant:

Jag har insett att jag har varit svinrädd att vara ensam, för då finns det ingen där som bekräftar med sin närvaro att jag är älskad, och man kan få känslan av att man förlorat något/någon.

Då är man ENSAM, vilket samhället (och min pappa) i många fall inte tycker är okej. Således är man inte heller bekräftad i sin situation.

Man vet förnuftsmässigt att ens partner inte sviker en, men barnet inom en känner att man blir övergiven.

Desa påstående har hjälpt mig:

HANTERA SIG SJÄLV
"nu är jag ensam, och det känns obehagligt, men är det så obehagligt egentligen, om jag väl känner efter?"

"det känns som jag vill vara med henne hela tiden, men jag inser också att detta är en trygg vana. Nu ska jag göra nånting själv som jag aldrig skulle göra annars, och det är ju faktiskt riktigt gött!"

"det är inte jag som vuxen som inte kan hantera det här, det är barnet inom mig, så låt oss gråta en skvätt som barn och sen inse att det inte är HÄR och NU den känslan är aktuell"

RESONERA KRING SITSEN
"hon älskar mig precis lika mycket fast att jag är själv just nu"

"det är sunt att göra olika saker med olika människor, precis som med vänner. Jag är hennes pojkvän, och det tar ingen från mig var hon än är, och vad hon än gör"

"ett förhållande får näring också i de stunder man inte umgås - typ som att intrycken sjunker in hos varandra. Det är utomordentligt bra att ta en paus då och då, så växer sig kärleken stark"

Lats

sen det här med att piffa till det - det kan ju också bli en vana att sitta där med handen i chipsskålen för att det blir som en kompis (själv hade jag spelmaskiner), men det gör väl inte att känslan blir lättare?
Jag tror man måste våga möta rädslan, för att till sist kunna sitta på en öde ö i två veckor och VETA att man inte är övergiven

Du fixar det!