Ursprungligen postat av Sorin

Visst - det skulle vara fantastiskt att bli av med den känslan helt. Men jag vet inte om det är realistiskt att förvänta dig att det ska bli så direkt. Jag tror snarare att det blir ett arbete som du får gå genom. Att du ska satsa först på att gå ner på skalan och fortsätta neråt tills tankarna och känslan försvinner eller kommer tillbaka sällan.

Jag tycker också att det låter som att du ändå har rimliga strategier på plats, och ett sunt förhållningssätt. Du vet att det är bara tillfälliga och irationella tankar och känslor. Du ser redan nu till att göra dig av med dem. Du ska veta att vi alla har irationella tankar och känslor (inom rimliga gränser förstås) och tecken på friskhet är att vi förstår att de är irationella, orimliga, obefogade, och hittar egna sätt att hantera dem.

Vi är alla ambivalenta i olika situationer, vi vill både äta kakan och ha den kvar, både vara tillsammans och delaktiga i allt och vara för oss själva. Men allt sker inom rimliga gränser och på det som du beskriver här låter det som att du befinner dig inom dessa gränser. Säg gärna ifrån om det finns mer eller någonting som jag inte har lagt märke till. Jag vill absolut inte bagatelisera din upplevelse och dina känslor. Det är bara det att just nu, utifrån vad jag har läst, tycker jag att du låter sansat och balanserat och duktig på att använda dina egna resurser för att hantera detta på ett bra sätt. Vad tycker du själv?

Sorin

Ursprungligen postat av Lats

Jag har haft extrema såna här känslor du snackar om - att inte kunna/vilja vara ensam, och detta tycker jag är ganska så intressant:

Jag har insett att jag har varit svinrädd att vara ensam, för då finns det ingen där som bekräftar med sin närvaro att jag är älskad, och man kan få känslan av att man förlorat något/någon.

Då är man ENSAM, vilket samhället (och min pappa) i många fall inte tycker är okej. Således är man inte heller bekräftad i sin situation.

Man vet förnuftsmässigt att ens partner inte sviker en, men barnet inom en känner att man blir övergiven.

Desa påstående har hjälpt mig:

HANTERA SIG SJÄLV
"nu är jag ensam, och det känns obehagligt, men är det så obehagligt egentligen, om jag väl känner efter?"

"det känns som jag vill vara med henne hela tiden, men jag inser också att detta är en trygg vana. Nu ska jag göra nånting själv som jag aldrig skulle göra annars, och det är ju faktiskt riktigt gött!"

"det är inte jag som vuxen som inte kan hantera det här, det är barnet inom mig, så låt oss gråta en skvätt som barn och sen inse att det inte är HÄR och NU den känslan är aktuell"

RESONERA KRING SITSEN
"hon älskar mig precis lika mycket fast att jag är själv just nu"

"det är sunt att göra olika saker med olika människor, precis som med vänner. Jag är hennes pojkvän, och det tar ingen från mig var hon än är, och vad hon än gör"

"ett förhållande får näring också i de stunder man inte umgås - typ som att intrycken sjunker in hos varandra. Det är utomordentligt bra att ta en paus då och då, så växer sig kärleken stark"

Ursprungligen postat av Lats

sen det här med att piffa till det - det kan ju också bli en vana att sitta där med handen i chipsskålen för att det blir som en kompis (själv hade jag spelmaskiner), men det gör väl inte att känslan blir lättare?
Jag tror man måste våga möta rädslan, för att till sist kunna sitta på en öde ö i två veckor och VETA att man inte är övergiven

Du fixar det!