Relation son 16 år

Maximus · 2008-05-07, 09:43

Hej!
Min son på 16 år har under en tid haft ätstörningar vilket han själv bekräftar. Efter han slutade träna tappade han muskler samtidigt som han fick en ökad kontroll om vad han äter vilken så småningom yttrade sig i väsentligt minskat kostintag. Viktnedgång från 62 till 52 kg (längd 175 cm)! Sonens mor kontaktade ätstörningsenheten varav vi gick dit till möte tillsammans med sonen! Då sonen är väl medveten om detta och redan innan mötet har ändrat kostintag positivt dvs hög grad av medvetenhet.

Problemet som jag ser det är och har varit att ätstörningarna enbart förekommer hos sonens mor (vi har 50% vårdnad) och inte hos mig!
Sedan två veckor bor han hos mig (mitt enskilda beslut) äter han normalt, kompletterar dessutom frukost,lunch,middag med mellanmål och kvällsmål.
Sonen har nu börjat gå upp i vikt! Min ambition är att han under en tid fortsätter att bo hos mig då detta fungerar, han mår bra, är positiv, kreativ osv! Vi ser framåt mot examen, planerar semester, lov med aktiviteter osv.

Sonens mor däremot planerar inte semster eftersom sonen har problem!
Sonens relation med modern har ej fungerat vilket bl.a inneburit att vi har sonen varannan vecka och den yngre sonen varannan vecka (dvs sönerna är ej tillsammans vilket är moderns beslut).

Jag menar att det inte är min son som har problem utan problemet är relationen sonen och modern - men det vägrar modern att ta till sig och vara öppen för åtgärder!

Hur göra för sonens bästa skull är förstås mina frågeställningar och funderingar!

Vad tycker/anser du/Ni?

Trollsa · 2008-05-08, 09:17

Hej! Vad bra gjort av dig att lyckas hjälpa sonen.

Jag undrar vad era söner säger om att aldrig träffas, det var inte de som skildes, utan föräldrarna. Hur tänker mamman när hon anser att det är bäst att skilja dem åt? Att du vill ha sonen boende är helt naturligt då du upptäckt att han mår bättre hos dig. Vad säger sonen själv? Vill han bo varannan vecka? Mina stora slutade med det i högstadiet. Kompisar och fritid blev viktigare än millimeterrättvisa om umgänget. Jag tycker man ska lyssna på barnen och ge dem möjlighet att utvecklas i sin egen takt. Jag tror att ni alla 3 måste sätta er ner tillsammans och diskutera. Erat fokus ska vara: Sonens bästa!

2008-05-07, 09:43	#1 (permalink)
Maximus Junior Member Nykomling Reg.datum: May 2008 Inlägg: 2 Krediter: 37	Relation son 16 år Hej! Min son på 16 år har under en tid haft ätstörningar vilket han själv bekräftar. Efter han slutade träna tappade han muskler samtidigt som han fick en ökad kontroll om vad han äter vilken så småningom yttrade sig i väsentligt minskat kostintag. Viktnedgång från 62 till 52 kg (längd 175 cm)! Sonens mor kontaktade ätstörningsenheten varav vi gick dit till möte tillsammans med sonen! Då sonen är väl medveten om detta och redan innan mötet har ändrat kostintag positivt dvs hög grad av medvetenhet. Problemet som jag ser det är och har varit att ätstörningarna enbart förekommer hos sonens mor (vi har 50% vårdnad) och inte hos mig! Sedan två veckor bor han hos mig (mitt enskilda beslut) äter han normalt, kompletterar dessutom frukost,lunch,middag med mellanmål och kvällsmål. Sonen har nu börjat gå upp i vikt! Min ambition är att han under en tid fortsätter att bo hos mig då detta fungerar, han mår bra, är positiv, kreativ osv! Vi ser framåt mot examen, planerar semester, lov med aktiviteter osv. Sonens mor däremot planerar inte semster eftersom sonen har problem! Sonens relation med modern har ej fungerat vilket bl.a inneburit att vi har sonen varannan vecka och den yngre sonen varannan vecka (dvs sönerna är ej tillsammans vilket är moderns beslut). Jag menar att det inte är min son som har problem utan problemet är relationen sonen och modern - men det vägrar modern att ta till sig och vara öppen för åtgärder! Hur göra för sonens bästa skull är förstås mina frågeställningar och funderingar! Vad tycker/anser du/Ni?

2008-05-08, 09:17	#2 (permalink)
Trollsa Senior Member Platinamedlem Reg.datum: Oct 2007 Inlägg: 528 Krediter: 1 587	Hej! Vad bra gjort av dig att lyckas hjälpa sonen. Jag undrar vad era söner säger om att aldrig träffas, det var inte de som skildes, utan föräldrarna. Hur tänker mamman när hon anser att det är bäst att skilja dem åt? Att du vill ha sonen boende är helt naturligt då du upptäckt att han mår bättre hos dig. Vad säger sonen själv? Vill han bo varannan vecka? Mina stora slutade med det i högstadiet. Kompisar och fritid blev viktigare än millimeterrättvisa om umgänget. Jag tycker man ska lyssna på barnen och ge dem möjlighet att utvecklas i sin egen takt. Jag tror att ni alla 3 måste sätta er ner tillsammans och diskutera. Erat fokus ska vara: Sonens bästa! __________________ Alla är vi redo att dö, men livet kan vi inte acceptera. (Graham Greene 1904-1991)

Ämnesverktyg
Visa utskriftsvänlig version E-posta den här sidan
Visningsalternativ
Linjär visning Växla till hybrid-visning Växla till trådad visning